Reflektioner efter min medverkan i Kalla faktas ”Syndarna”

Jag har medverkat i Kalla faktas dokumentär ”Syndarna”. Här delar jag med mig av några reflektioner.

Hur var det att växa upp i pingst?

Mina positiva erfarenheter har inte med religionen att göra, utan med människor och gemenskapen; läger, musik, sång, dans och andra aktiviteter. Alla negativa erfarenheter har med religion att göra; undervisningen, lärorna, doktrinen.

Att lämna var det värsta. Människor som jag trodde älskade mig, vände sig emot mig. Avfällingar ses nämligen som bittra och potentiellt farliga. Jag har blivit kallad för en lögnare och en uppmärksamhetssökare. Min agenda och till och med mitt psykiska tillstånd har ifrågasatts. Såhär skiftar man effektivt skulden från förövarna och lägger det på ett offer som talar ut.

Hur var det att växa upp i pingst som HBTQI-person?

Man förklär homofobin i fina, kärleksfulla ord. ”Gud älskar alla och alla är lika mycket värda, men…”. Och sedan reducerar man den jag är till en livsstil – som om min bisexualitet är en kostym jag kan ta av eller på mig. Man kallar en biologisk egenskap som jag föds med – och som inte skadar någon – för en avvikelse, en sjukdom som kom med syndafallet, ett själviskt ”begär”, ett resultat av att jag vill vara ”min egen gud”. Man jämför mig med pedofiler, nekrofiler och mördare. Detta är pingstkyrkans kärlek.

Jag internaliserade kyrkans syn på HBTQI-personer. Det skapade en cykel av synd – skam – förlåtelse. Det var som att hela tiden behöva be om förlåtelse för att jag andades, och känna tacksamhet för att Jesus älskade mig trots att jag var så trasig och syndig, trots att jag var så självisk att jag hela tiden valde att andas. Utifrån den skeva bilden var jag helt fast, det fanns ingen utväg.

Hur var det att samtala med Daniel Alm?

Jag är glad för att Daniel Alm ville mötas och prata. Samtal mellan oliksinnade är något jag helhjärtat tror på. Samtalet var respektfullt och intressant.

Tyvärr var det svårt att få konkreta svar av Alm. Han uttryckte att pingst skulle ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men han kunde inte säga exakt hur pingst skulle ta lärdom. Han kunde inte säga att pingst skulle slopa läran om att homosexuella handlingar är en synd. Han kunde inte heller säga att de skulle sätta en åldersgräns för dessa läror. Det verkar alltså inte som att några förändringar kommer ske över huvud taget. Att beklaga mitt och Johns lidande och samtidigt stå för samma läror är tyvärr hyckleri.

Alm verkade missa poängen med min och Johns kritik. Han ville hela tiden få fram att man i pingst ”inte värderar synd olika”. Personligen har jag aldrig upplevt det som ett problem om pingst skulle se vissa synder som värre än andra. Problemet ligger ju i faktumet att samkönade relationer ses som en synd över huvud taget.

Sedan kan man diskutera om huruvida tanken att all synd är likvärdig är moraliskt försvarbar. Är en mördares och en snattares synder lika? Skulle Alm tycka det var rimligt om Sveriges lagsystem gav lika straff till alla, oavsett brott? Enligt mig är det en knepig hållning som är svår att försvara.

Till unga HBTQI-personer i pingst

Bara för att någon i kyrkan säger att något är kärleksfullt, så betyder det inte att det är det. Handling är viktigare än fina ord. Man kan inte säga att alla människor är lika mycket värda, utan att samtidigt tycka att alla människor är värda samma rättigheter. I mänskliga rättigheter ingår exempelvis rätten att ha relationer och familjer. Du är inte syndig, smutsig eller skamlig. Du är inte ”själviskt” som kyrkan vill få dig att tro – detta är dina mänskliga rättigheter. 


Fler blogginlägg:

Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Kyrkoledare beklagar mina upplevelser, men tar inte avstånd från lärorna

Efter min medverkan i SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” blev jag intervjuad av Örnsköldsviks Allehanda (Amandas uppväxt gav djupa ärr: ”Var så rädd för demoner att jag inte kunde sova”). Efter artikeln har företrädaren från min före detta församlingen fått kommentera:

– Jag blir bestört av den lilla del jag tagit del av och den smärta som jag möter hos henne …

Jag tycker det är märkligt att han uttrycker bestörtning. Min uppfattning är att de läror jag berättar om i dokumentären – exempelvis demoner, sexuell renhet och HBTQI – är allmänt vedertaget i pingst. Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

I en rapport som Pingst FFS har tagit fram visar Pingst att de är tydliga med att äktenskapet är för man och kvinna. Såhär står det i artikeln ”Så ser pingstförsamlingar på bemötandet av homosexuella”:

– Ingångsvärdet har varit en oförändrad äktenskapssyn. Jag uppfattar att vi är helt eniga i rörelsen och styrelsen att vi inte kommer att ändra äktenskapssynen, utan att vi ser äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna, säger Daniel Alm.

Såhär står det i artikeln 22 pingstpastorer: Bibeln är tydlig om homosexualitet – det är en synd”:

Vi kan inte smita undan vårt ansvar utan måste ge människor den teologiska vägledning som är en konsekvens av vad Bibeln faktiskt säger. Det skriver 22 pingstpastorer om homosexualitet.

I artikeln ”Varför det är bäst att vänta med sex måste kommuniceras tydligaresäger Simon Johansson, pastor i Pingstkyrkan:

Gud vet hurdana vi är, och vi gör rätt i att lita på den faderliga vishet som är nedlagd i hans ord och vänta med sex tills förbundet är ingånget.

Såhär säger Daniel Alm – föreståndaren för Pingst – i artikeln Demonerna i vår egen tid och Jesu kyrka:

Det finns en andlig verklighet bakom den fysiska. … Ondskan, precis som godheten, känns och märks mer än den ibland kan beskrivas.

Det finns en fallen andlig värld, demoniskt besatta andeväsen vars inverkan i nuet inte kan förnekas.

I ljuset av detta säger ändå min före detta pastor:

– Jag känner inte igen allt av det Amanda berättar men jag är ledsen över hennes negativa upplevelser.

Självklart är pingstvänner individer med olika trosuppfattningar. Min poäng är inte att dra alla över en kam – min poäng är att visa hur konstigt det är att mena att man inte känner igen det jag berättar.

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

Fina ord betyder ingenting utan handling. Jag vill veta exakt vilken teologi kyrkans företrädare tar avstånd från och vilken teologi man kommer att fortsätta utsätta barn för. Att beklaga sig och samtidigt stå för samma läror är tyvärr hyckleri.

Jag skulle ha mer respekt för kyrkans företrädare om de var ärliga med sina trosuppfattningar, och exempelvis sa: ”Tråkigt att du har farit illa. Men vi står fortfarande för guds ord, oavsett vad andra tycker. Homosexualitet är en synd. Sex före äktenskapet är en synd. Demoner finns.”


HÄR kan du läsa artikeln där min före detta pastor ger sina kommentarer.
Läs gärna mina tidigare blogginlägg om dokumentären:

Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

VIKTIGT: Majoriteten av reaktioner jag har fått har varit positiva, stöttande och kärleksfulla. I det här inlägget adresserar jag specifikt reaktionerna från många offentliga kristna ledare. Där finns det givetvis undantag; exempelvis Esther Kazen, som har skrivit ett fantastiskt inlägg om dokumentären.


Förra veckan släpptes SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som jag har deltagit i. Under veckan har jag följt reaktionerna från kyrkans håll i media. Och efter att ha blivit både arg och upprörd, vill jag nu skriva ett svar.

Det är föräldrarnas fel

Såhär skriver Andreas Wessman i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

Vem har det största ansvaret för hur ett barn mår och tolkar sin omvärld? Familjen kan inte fråntas det ansvaret här.

Att skifta skulden på våra familjer är fult och ogrundat. Inget av det jag berättar om i dokumentären har med min familj att göra – bara organiserad religion utanför hemmet. Min familj har alltid låtit mig tänka, tro och göra som jag vill. Det är bara kyrkan som har utsatt mig för dessa destruktiva och förtryckande läror. Är det familjens fel om ett barn blir utsatt för övergrepp? Nej. Det är förövarens.

Inte alla kristna

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. … Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.

Du som känner dig tvungen att poängtera att du ”inte känner igen dig” – skulle du skriva så till ett offer för våldtäkt? Knappast. Det är irrelevant, osmakligt och självcentrerat. Alla fattar att allas erfarenheter är olika. Och nu handlar det inte om dig. Bara för att du inte har känt dig förtryckt av vissa läror så är det inte fallet för alla. Exempelvis läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte är förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQI–person är det väldigt förtryckande.

Dokumentären är onyanserad

Såhär skriver tre kyrkoledare i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

– För att uppväga program, som endast tar upp berättelser av människor som farit illa, skulle det behövas de som lyfter trons plats och kraft till förvandling, säger Kerstin Oderhem.

Även Andreas Wessman tycker det är synd att inte fler av de positiva berättelserna får komma fram.

– Även om man i dokumentären två gånger säger att detta inte gäller alla barn som växer upp i religiösa sammanhang kan jag inte undgå att återigen uppleva hur osunda inslag liksom kletar av sig på allt vackert.

Såhär skriver Robert Tjernberg i tidningen Sändaren (Bättre kan frikyrkan, men också SVT):

Det är problematiskt att säga ”många” barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 

Såhär skriver Frida Park i tidningen Dagen (Jo, Gud har verkligen barnen kär):

Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.

Skulle dessa kyrkoledare tycka att en dokumentär om #metoo var onyanserad om den inte lyfte fram män som inte våldtar? Skulle Tjernberg kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna? Skulle Wessman kalla offer för våldtäkt för något som ”kletar av sig på något vackert”? Det är victim blaming i sin sanna natur.

Min vän Linnéa Kuling uttrycker det såhär: ”Hur vore det om man inte fick prata om barn som blir mobbade, bara för att majoriteten inte blir det?” 

Dokumentären säger flera gånger att inte alla barn far illa, den lyfter även fram personer från flera olika samfund och religioner. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara onyanserat.

Klassiska försvarsmekanismer slår till. Offerkoftan är bästa försvaret. ”SVT är på häxjakt efter en minoritet.” Det blir ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.

Extremfall och avarter

Så många människor har hört av sig till mig, Anna Lindman, min mamma och flera andra deltagare i dokumentären. Människor som känner igen sig. Gamla barndomsvänner, före detta medlemmar som försvunnit i det tysta, människor från ung generation och gammal generation. Vi är så många.

Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

Såhär skriver Hanna i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

De personer som intervjuas berättar oerhört tragiska berättelser och det är en sorg när kyrkan misslyckas med att visa hur Gud är barnens vän.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” och ”blöta filtar” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt hur har kyrkan misslyckats? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss och mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om du inte vågar ta ställning kring teologin?

Fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för? Om vi inte kan diskutera sakfrågan kommer ingenting att förändras.

Intolerans mot minoriteter

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.

Eliasson använder ordet ”norm” som ett fult skällsord. Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Eliasson verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Det är också osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare.

Vi behöver guds kärlek

Såhär skriver Barnpastorn Rosalie Zakrison och predikanten Martin Helgesson i tidningen Dagen (Pastor: Tvinga inte tron på barn, men visa att Jesus älskar dem):

– Som föräldrar och ledare ska vi alltid vara noga med att fokusera på hoppet – då kan vi prata om det mesta med barnen, även om det som kan kännas lite svårare.

– Vi ska vara rädda om våra barn och inte tvinga dem till något, men det är vårt ansvar att visa på Jesus kärlek till dem.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om kärleken, om guds nåd och förlåtelse. Jag undrar vart de får detta ifrån? Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet.

Guds vilja definierades alltid som kärlek; att förtrycka min bisexualitet var kärlek, att underordna mig män var kärlek, att skydda mig mot demoner var kärlek, att vittna för mina klasskamrater var kärlek, gud dömde vissa människor för att han var rättvis och kärleksfull. Jag är mycket väl bekant med kärleks-apologetiken.

Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

När ni kristna ledare pratar om en ”sund tro” – vad exakt menar ni då? Kan ni definiera en ”sund tro”? Församlingen jag var med i menade att de lärde ut en sund tro. Alla kyrkor tror att de gör rätt. Alla religioner tror att deras gud är den enda rätta. Om man lämnar tolkningen upp till individen, då skapas bara samma problem igen.

Förlåtelse

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Att inse att man har skadat andra är svårt. Ni kan tyvärr inte göra det ogjort. Däremot kan ni tänka om, ta ansvar och göra bättre – och då menar jag i handling, inte i ord. Om du som kyrklig ledare verkligen har ändrat ställning kring exempelvis synd, helvetet, sex och HBTQI så har du enligt mig en skyldighet att gå ut offentligt och berätta det, samt ta ansvar för alla människor som du har skadat under åren med din undervisning. Att bara sopa det under mattan och låtsas som att det inte har hänt är ett svek mot offren.

Konkreta saker ni kan göra:

  • Gör ett offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
  • Låt era medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
  • Var villig att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
  • För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
  • Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
  • Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
  • Starta en fond för dem som far illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

Avslutande ord

Ni menar att man ska lyssna på offren. Samtidigt lägger ni skuld på offren genom att kalla oss för extremfall, blöta filtar och avarter som kletar av sig. Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet. Kyrkans rykte verkar stå över allt. Jag kan inte låta bli att undra vilket århundrande vi befinner oss i.


HÄR kan du läsa fler av mina blogginlägg om extro, humanism och ateism.

Min första debatt | Kan moral existera utan Gud?

För några veckor sedan blev jag inbjuden av Svenska Apologetiksällskapet att delta i en debatt kring religion och moral. Jag har länge velat prova att debattera, jag blev glad över frågan och tackade självklart ja!

Kan moral existera utan Gud? Detta diskuterade jag och religionsfilosofen Stefan Gustavsson från Apologia – Centrum för kristen apologetik. Evenemanget arrangerades i samverkan med det kristna Studieförbundet Bilda Mitt.

Debatten var otroligt rolig, intressant och givande. Det finns vissa saker jag skulle vilja ändra på och förbättra i min prestation, men i det stora hela är jag nöjd över min första debatt. Svenska Apologetiksällskapet var exemplariska i sitt varma och välkomnande bemötande. Jag hoppas att jag får fler möjligheter som denna i framtiden!

Här kan du se debatten:

https://www.facebook.com/watch/live/?ref=watch_permalink&v=573606494053957

I debatten refererade jag av misstag till filosofen ”Göran Hägglund”. Självklart ska det vara ”Martin Hägglund”(Vårt enda liv).


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon. Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!  ❤

Vill ateister bara synda?

Är jag en ateist bara för att jag vill synda? Till att börja med tror jag inte ens att synd existerar. Den här frågan kommer helt från ett religiöst perspektiv och den antar att kristendomens syn är det enda sanna och rätta – den enda som betyder något. 

Istället för att värdera mina positioner kring till exempel HBTQI eller feminism baserat på mina nyanserade argument, värderas de bara utefter förutfattade meningar kring vad som är och inte är en synd. Mina positioner bedöms då som dåliga och slutsatsen dras att jag inte tror på ett religiöst system, bara för att jag vill synda.

Den här fördomen är en ursäkt för moralisk överlägsenhet. Man ser ner på dem som har lämnat tron, och antyder att de inte har legitima skäl. Det är polariserande och skapar ett ”vi mot dem”, där ateister är fallna, oärliga, omoraliska och depraverade.

Om någon lämnar sin religion bara för att de vill synda, måste den personen fortfarande tro på den här övernaturliga makten – fortfarande tro på konceptet synd – men välja att låtsas som om den här övernaturliga makten inte existerar längre. Personen måste lura sig själv på något vis, bara för att kunna engagera i synd. Det är inte resonabelt utan ganska orimligt, enligt mig.

Om jag skulle tror på synd och vilja synda, vore det mer pragmatiskt att stanna kvar i kristendomen. För det finns en förlåtelsemodell inom kristendomen som tar bort synden. Teologin säger nämligen att alla är syndare, och att Jesus dog för våra synder. Han tog vårt straff och förlåter oss. Inom kristendomen har jag därför ett sätt att tvätta bort synden.

Det finns inte ens konsensus inom kristendomen om vad som är syndigt eller inte. Är homosexualitet och könskorrigering en synd? Är sex utanför äktenskapet en synd? Är det en synd att kvinnor undervisar i kyrkan? Är det en synd att arbeta på sabbaten? Är det en synd att spara pengar? Ja och nej, beroende på vilka Bibelstycken du implementerar eller vilken kristen du frågar.

Jag är en ateist, och jag tror varken på övernaturliga väsen eller på synd. Min moral är inte knyten till en auktoritär gud och vad hen säger. Grunden för min moral är istället att maximera välmående och minimera ofrivilligt lidande hos människor. Jag tar ansvar för mina egna handlingar – om jag agerar omoraliskt kan ingen gud förlåta mig och ta min skuld. Jag värderar godhet för godhetens skull och jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. 

Min livsstil har knappt förändrats sedan jag lämnade kristendomen (förutom att jag inte längre går i kyrkan, läser Bibeln och ber). Jag är en duktig och ganska tråkig person, som följer lagen, betalar mina skatter, äter godis på lördagar och går och lägger mig halv tio. Jag dricker varken alkohol, tar droger, röker eller snusar. Det är fysiskt omöjligt för mig att svära. Jag har levt i samma trogna relation i sju år. På fritiden dyrkar jag inte djävulen och bränner kyrkor – jag läser böcker och tittar på Frost med min lillasyster. Jag försöker vara en så bra person som jag bara kan, och behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt.

Mitt syfte är inte att döma dig som har en annan livsstil. Syftet är att demonstrera att jag inte blev en ateist för att jag ville gå bärsärkagång och göra saker som jag inte fick som kristen. Förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa att kväsa myten om att ateister bara vill synda.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är guds existens ett axiom?

I det här inlägget förklarar jag vad axiomer är, och varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Axiomer är förutsättningar som måste antas som utgångspunkter, innan ytterligare arbete eller forskning kan göras. Till exempel ”verkligheten existerar”, eller ”elektromagnetismens lagar håller”. Vi använder axiomer för att ha en funktionell förståelse av världen och för att nå kunskap.

Axiomer används bara inom till exempel matematik om de fortsätter att producera testbara och användbara resultat, och förutsägande modeller. Om axiomer inte producerar testbara resultat, anses de inte längre vara sanna eller användbara, och de revideras eller förkastas.

Vanligtvis behöver ett axiom vara självklar eller universell i någon mening – något som allmänt accepteras av de flesta människor, oavsett land, kultur eller religion. Enligt Wikipedia är ett axiom ”en förutsättning så tydlig att den accepteras som sant utan kontrovers.” Axiomer som människor inte är överens om är därför inte användbara.

Man kan alltså inte hävda att guds existens är en axiomatisk sanning, utan att demonstrera hur det antagandet producerar testbara resultat och modeller. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon universell konsensus kring gudskonceptet. Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner och mer än 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Detta är varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Förstår ateister inte Bibeln?

Bibeln som kristen

Som kristen var det en ständig kamp att försöka harmonisera och rationalisera Bibeln när den stod i konflikt med mina moraliska instinkter. Doktrinen lade alltid skulden på mig om jag hade motsättningar gentemot våldet eller inhumaniteten i Bibeln. Det var mottagaren som var defekt, inte sändaren. Jag misstolkade, förstod inte kontexten, lät min hjärna stå i vägen, eller hade låtit mig påverkas av ”världsliga idéer” som feminism. Jag skulle inte lita till min egen bristfälliga förståelse, utan guds.

Detta skapade kognitiv dissonans och skuldkänslor.

Bibeln som ateist

Som ateist och humanist behöver jag inte längre tvinga mig själv att älska, beundra och respektera den guden som presenteras i Bibeln. Det är en fantastisk frihet att slippa ursäkta Bibeln och tränga undan mina känslor och instinkter – jag kan äntligen följa mitt hjärta.

The road to atheism is littered with Bibles that have been read cover to cover.
– Andrew L. Seidel

Mobbing

Som ateist har jag fått motta många anklagelser och personangrepp från kristna, bara för att jag inte gillar Bibeln. Till exempel att jag är okunnig, ignorant, blind, sluten och fientlig. Att jag inte förstår kontexten, den historiska kulturen eller Bibelns övergripande kärleksbudskap. Att jag inte seriöst försökt förstå skrifterna, då jag inte har läst tusentals böcker om bibeltolkning av kristna teologer och apologeter. Dåraktiga ateister som jag har såklart inte rätt döma Bibeln, då jag inte ens har någon grund för min moral.

Inom den kristna teologin är det så viktigt med den mänskliga fria viljan. Men när jag faktiskt använder min fria vilja och mitt eget förstånd, blir jag anklagad för att vara arrogant, irrationell, naiv och dåraktig. Hur vågar jag använda min egen okunniga hjärna? En sådan oerhörd fräckhet! Till råga på allt är jag en ung kvinna – vad skulle jag ha att komma med? Det är bäst att jag håller tyst.

Det räcker alltså inte som straff att jag (ur ett kristet perspektiv) kommer att brinna i helvetet. Jag ska också blir stigmatiserad i det här livet, bara för att jag har en annan åsikt. Den här typen av mobbing, misogyni och avsky mot oliktänkande påminner mig om hur tacksam jag är för att jag har lämnat kristendomen.

Olika krav

Hur mycket måste man förstå Bibeln för att få bli kristen, och hur mycket måste man förstå för att få lämna kristendomen? Märkligt nog är kraven som ställs väldigt olika.

Innan jag ville döpa mig var det ingen som frågade om jag faktiskt hade läst hela Bibeln. Om jag hade läst alla böcker av viktiga teologer, apologeter och kyrkofäder. Om jag hade tillräcklig kunskap och förståelse för att ta ett välinformerat beslut. För jag ville väl inte bara döpa mig baserat på mina känslor? Bara för att jag älskade gud? Det vore ju oerhört irrationellt!

Självständigt tänkande

Faktum är att jag som kristen läste hela Bibeln och studerade den i många år. Jag slukade mängder av böcker av kristna teologer, apologeter och bibeltolkare. Men ändå verkar vara svårt att acceptera att någon som förstår Bibeln helt enkelt tycker annorlunda, och tackar nej till den.

Fördomen att jag inte förstår Bibeln antar att min ateism inte är rättfärdigad. Att den enda anledningen till att folk lämnar tron är för att de inte förstår kristendomen. Man ogiltigförklarar och infantiliserar ateisters och icke-kristnas beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

Här på min blogg försöker jag förespråka självständigt och fritt tänkande. Jag vill att alla ska nå sin egen förståelse, istället för att blint följa auktoritära dogmer. Därför är det frustrerande att höra att jag inte förstår något, bara för att jag tycker annorlunda.

Elitism och motstridande tolkningar

Varför skulle gud välja att kommunicera sitt budskap till mänskligheten genom en bok som man inte kan förstå, om man inte har studerat teologi, historia och hebreiska? Det handlar om stora mängder pengar, utbildning, tid och tillgång av läromaterial. Extremt få människor har den möjligheten. Det är elitistiskt och orättvist mot oss vanliga, blinda och okunniga människor.

Varför skulle vissa människor ha tolkningsföreträde över Bibeln och en högre andlig ställning över andra, när det är meningen att alla människor ska vara lika värda? Om Bibeln bara får tolkas av auktoriteter, uppstår det hierarkier och beroendeställningar.

Vilken auktoritet har den rätta tolkningen, när det finns tusentals motstridiga tolkningar? 2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Alla anser att just de har den rätta förståelsen, och att alla andra har fel. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva förståelse som är den rätta.

Going back to the source material is alwasy the best. When someone’s trying to interpret something for you, they always have an agenda.

– Penn Jillette

Om jag inte får använda min egen hjärna och min egen förståelse, vilken auktoritet ska jag konsultera? En kalvinist, lutheran eller reformert? En Jehovas vittne, katolik eller mormon? Någon som är för hbtq-personers rättigheter, eller någon som tycker att homosexualitet är en synd? Någon som är feminist, eller någon som tycker att kvinnor ska underordna sig män? Någon som tror på teistisk evolution, eller någon som tror på kreationism? Någon som tror att psykisk ohälsa beror på demoner och synd, eller någon som tror på sekulär och vetenskapsbaserad sjukvård?

Du behöver inte vara en expert för att inse att alla experter inte håller med varandra. Detta blir ett stort problem, om helvetet hotar som straff.

Suppose we’ve chosen the wrong god. Every time we go to church we’re just making him madder and madder.
– Homer Simpson

Jag får inte ifrågasätta Bibeln

Jag får inte ifrågasätta Bibeln – den är ju helig.

Edith Södergrans diktsamling är helig för mig. Jag ser Edith som en personlig och nära vän. Men om någon annan inte gillar henne, eller skriver en dålig recension av hennes dikter, blir jag inte sårad, kränkt eller upprörd. Jag förstår att det inte är en kritik mot mig och tar det därför inte personligt.

Jag förstår att hela världen inte kretsar kring mig och mina känslor. Jag kräver inte att alla ska se Edith Södergrans diktsamling som helig. Andras rätt att tycka annorlunda är något jag högt respekterar. Detta är en rimlig insikt som alla vuxna borde förstå.

Jag undrar om de som anser att man inte får kritisera Bibeln, också anser att man inte får kritisera Koranen, Havamal, Kojiki, Bhagavadgita, eller Mormons bok.

Yttrandefrihet och kritik

Jag kritiserar inte kristna – jag kritiserar kristendomen som en idé. Idéer har inte känslor och kan inte bli sårade eller kränkta. En hädelse är ett brott utan offer.

Tanken att vissa böcker och ideologier ska vara immuna från kritik – samt att åsiktsavvikelser ska tystas och censureras – är oerhört farligt. Det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Utan yttrandefriheten kan vi inte belysa orättvisor, korruption eller maktmissbruk.

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får allvarliga konsekvenser för människor; till exempel informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar. Hur ett land tolererar kritiska röster säger mycket om hur de ser på mänskliga rättigheter generellt.

Makten tycker om ord som sjunger deras lov. Men makten tycker inte om dem som skriver om sådant de vill dölja. I historien kan vi se många exempel på hur tankeavvikelser hotats och tystats; till exempel medeltiden och den teokratiska terrorn.

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att dela ens övertygelser med andra. I den fria världen möts inte frågor med straff och skuldbeläggning, utan med uppmuntran och beröm.

Mer om yttrandefrihet och kritik:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Fråga en ateist #2

Är du arg på gud?
Jag är inte arg på gud, på samma sätt som jag inte är arg på Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara arg på någon som jag inte tror existerar. 

Vad tror du att det kommer hända när vi dör?
När min hjärna dör, kommer mitt medvetande – mitt ”jag” – att upphöra att existera. Detta baserar jag på vetenskaplig konsensus kring hjärnan och medvetandet.
Skulle det vara trevligt att inte dö? Kanske. Men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag vill leva i en verklighetsbaserad värld, och hittills har inga rationella argument för ”livet efter detta” presenterats för mig. Jag har accepterat min dödlighet. Jag ser livet som oerhört meningsfullt och värdefullt, då det är det enda jag har!

Hur vet vi att vi inte har levt många gånger i förflutna liv under evolutionen utan att vi kan inse de eller har minne?
Ingen aning. Kanske är det möjligt, kanske inte. Men jag är inte intresserad av vad som är möjligt, utan vad som är troligt.

Definierar du Gud på något sätt?
Jag har ingen definition av gud. Jag reagerar på andras definitioner av gud. Idag finns det ungefär 10 000 religioner och 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Det finns lika många versioner av gud/gudarna som det finns religiösa. Därför låter jag personen som kommer med ett positivt påstående om guds existens definiera sin version av gud. Sedan tror jag antingen att den guden finns eller inte.

Vad menar du med kristna?
Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av kristna. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Hur definierar du religion?
Samma där. Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av religion. Men jag är villig att ändra den definitionen i en konversation, om det krävs för en ömsesidig förståelse.


Fortsätt kommentera dina frågor nedan – mina svar återkommer i ett nytt inlägg framöver!

HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat sin tro?

Det här inlägget är inspirerat av podcasten Exvangeliets avsnitt ”Finns det en rätt anledning att lämna tron?, samt andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community.


Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat min tro?

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Rörelser som försöker påtvinga andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Att se människor som fallna eller räddade är ett binärt och absolutistiskt synsätt på människor. Det skapar en konspiratorisk gruppmentalitet, ekokammare och ett ”vi mot dem”. Kristna tillhör den ”rätta” gruppen, och de som tänker och tycker annorlunda sållas bort som fiender eller tappade själar.

Att antyda att kristendomen är den enda rätta vägen att gå i livet lägger skuld och anklagelse på avhopparen, som har har gjort ”fel” val. Som om du inte är kapabel att veta vad som är bäst för dig. Som om andra människor känner dig och mitt liv bättre än vad du själv gör. Det infantiliserar dig och ogiltigförklarar ditt beslut.

Är alla icke-kristna olyckliga och omoraliska?

Vad är det som är så hemskt med att inte vara en kristen? Antalet icke-kristna i världen beräknas vara cirka 5,8 miljarder människor. Stämmer det verkligen att alla de människorna är olyckliga, otillfredsställda, omoraliska, trasiga och sorgliga? Kan inte icke-kristna vara produktiva medlemmar av samhället och leva ett funktionellt, hälsosamt och meningsfullt liv?

De lyckligaste länderna i världen är de minst religiösa. (KÄLLA).

 I ”Journal of religion and society” Jämförde Gregory S. Paul 17 ekonomiskt utvecklade nationer relaterat till religiositet. Detta är vad han upptäckte:

Högre frekvens av tro på och dyrkan av en skapare har samband med högre frekvenser av mord,  tidig död,  infektion av sexuellt överförbara sjukdomar,  tonårsgraviditeter och aborter i det välmående demokratierna.

Statistik visar att andelen fångar som bekänner sig som kristna i USA är i genomsnitt 67,4 procent. Den ledande religiösa tron hos fångar i England och Wales visar sig också vara kristendomen, då 39,5 tusen fångar var kristna – de flesta av alla religioner. (KÄLLA och KÄLLA).

Kristendomen har orsakat korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Vissa statsvetare hävdar att det finns ett samband mellan graden av befolkningsmajoritetens religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är. Religionsfriheten begränsas i samhällen där kristendomen får inflytande över politiken. (KÄLLA).

Mitt syfte med att presentera den här statistiken är att kväsa myten om att icke-kristna är omoraliska och olyckliga, samt att samhället skulle förfalla utan kristendomen. Jag är absolut inte emot kristna, eller religionsfriheten.

Det är sorgligt att vissa människor tror att vi blir olyckliga, hårdhjärtade och egoistiska utan en gudstro. Att det inte skulle kunna finnas motivation till omtanke, kärlek, generositet eller godhet utan gudomlig inspiration, intervention eller diktat.

Är mitt liv sorgligt?

Jag är oerhört stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tron. Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer. Att lämna min tro är det bästa jag någonsin har gjort och jag önskar att jag vågade göra det tidigare. Det är inte synd om mig. Det här är rätt liv för mig och jag vill inte tillbaka. Jag är inte fallen eller trasig bara för att jag inte är kristen.

För mig är det obegripligt att så många kristna anser att de har rätt att kalla mitt liv för mindre värdefullt. Att jag är en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening – som om den icke-religiösa meningen jag finner i livet inte skulle duga. Att jag behöver guds kärlek – som om den mänskliga kärleken jag upplever är värdelös. Räcker jag inte till precis som jag är, oavsett religion?

Jag har varit otroligt tydlig med att jag mår bättre som ateist. Ändå är det så många kristna som uttryckt att de är ledsna över att jag har lämnat min tro. Det alltså sorgligt att jag mår bättre och gör det som känns bäst för mig? Det visar på att religionen är viktigare än mig som person och mitt mående. Att man inte vill att jag ska vara mig själv, utan att jag ska anpassa mig efter kyrkans begränsade ramar.

Känslomässig utpressning

Vi som lämnar tron liknas med Bibelberättelsen om den förlorade sonen. Sonen framställs som omoralisk, rebellisk och upprorisk. Han lämnar sin familj och lever rövare ute i världen. Så småningom återvänder sonen hem igen, när pengarna tagit slut. Budskapet blir att vi som lämnar tron bara är i en fas – vi kommer att skämmas, ångra oss och komma krypandes tillbaka.

Att använda den här typen av känslomässig manipulation – skuld, skam och klander – hindrar människor från att välja fritt. Det är så sekter gör; man hotar om att dåliga saker kommer att hända om man lämnar, men om du stannar får du mening, syfte, hopp och lycka.

Inställningen att man ska be för avhoppare, att vi snart kommer krypandes tillbaka, är nedlåtande. Jag vill inte tillbaka till gud eller kyrkan. Att be för att jag ska tillbaka strider fullständigt emot min vilja. Jag vill inte bli kallad förlorad – jag vill bli respekterad för den jag är.

Medmänsklighet och demokrati

Kyrkan är en samlingsplats för de som tror på gud. Tror man inte på gud, måste det vara okej att lämna. Målet borde inte vara att så många som möjligt ska stanna, målet borde vara att vara att skapa en bra gemenskap för dem som tror på gud, utan att fördöma och misskreditera dem som lämnar eller de som ändrar åsikt. Den inställningen vore medmänsklig och demokratisk. Men utifrån mina egna upplevelser, saknas tyvärr den insikten ofta hos kristna.

Jag önskar att kristna kunde bejaka sin gyllene regel och bemöta avhoppare på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Människors livsval är individuella, då alla har olika upplevelser, förutsättningar och behov. Alla ska få bestämma över sitt eget liv och gå sin egen väg utan att bli stigmatiserad eller dömd. Det ska inte vara ett sämre alternativ att lämna sin tro – religionsfrihet betyder också frihet från religionen.

Får religiösa inte ens tänka tanken om evangelisera för extroende och ateister? För mig är det är handlingar som spelar roll, inte tankar. Alla – religiösa som ateister eller humanister – har självklart äganderätt över sina egna tankar och önskningar. Det viktiga är bemötandet och hur vi agerar gentemot varandra. Jag skulle till exempel inte säga till religiösa i min omgivning att det är sårande att de är religiösa, eller dylikt. Det jag önskar är alltså att personer med olika livsåskådningar tänker på hur vi formulerar oss i mötet.

Helvetet

Jag brukar fråga kristna vad roten till problemet är – varför är de så ledsna över att jag har lämnat kristendomen? Det är intressant att se hur lång tid det tar för dem att säga ordet helvetet. De försöker ofta att undvika det så långt som möjligt, som om de skäms över det.

Vi har redan etablerat att du inte behöver Jesus för att vara en bra person och leva ett gott och meningsfullt liv. Det enda som återstår är att jag behöver Jesus för att undvika helvetet och komma till himlen. Det är den enda rimliga anledningen till att det är sorgligt att någon lämnar sin tro. Kristendomen handlar alltså i grunden om belöning och straff.

Kristna som känner sorg inför andras eviga straff, borde tänka över sin egen moral. De väljer alltså att dyrka en gud som har satt upp ett sådant system. Det är omoraliskt att se icke-troende som människor som förtjänar att brinna i helvetet bara för att vi inte tror på gud. Det är sorgligt att se religiösa offra sin humanitet och sin empati för religionen. Du kan inte känslomässigt överleva om du känner empati och kärlek inför människor som kommer brinna i helvetet eller slaktas i Armageddon. Vi talar om flera miljarder människor. 

Ett stort problem med helvetet är det inte finns konsensus hos religiösa om hur himlen och helvetet fungerar, vilka som hamnar vart, eller om dessa platser finns över huvud taget.

Kristna har sagt till mig att inte alla ateister kommer till helvetet, och att inte alla kristna kommer till himlen. Kristna har sagt till mig att helvetet inte ens existerar. Kristna har sagt till mig att vi människor inte har fri vilja att bestämma vart vi kommer att hamna efter döden – utan att gud bestämde våra öden redan innan vi föddes, och att vi inte kan ändra på hans plan. Kristna har sagt till mig att jag är mer gudfruktig nu som ateist, än förut när jag var kristen, och att jag därför kommer att komma till himlen. Kristna har sagt till mig att vad som händer efter döden inte är viktigt eller relevant, eftersom ingen ändå vet vad som kommer att hända.

Himlen och helvetet borde vara den viktigaste frågan i kristendomen, då det handlar om en evighet av tortyr eller glädje i ett paradis. Men eftersom kristna inte kan komma överens om den här frågan, så spelar det uppenbarligen ingen roll om jag är ateist eller kristen – ingen vet ändå vad som kommer att hända mig. Kanske visar det sig att kristendomen är falsk och att asatron är sann. Kanske hamnar jag i Folkvang, Valhalla eller Helheim efter döden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi har det här livet. Och jag tänker leva det till fullo.

Om känslomässig utpressning:

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.