Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!

Förnekar ateister sanningen?

Påståendet att det bara skulle finnas två alternativ – att tro på gud eller förneka sanningen – är en absolutistisk inställning.

Att kalla mig för oärlig, sluten eller förnekande är elaka personangrepp (ad hominen) och inte ett argument. Det stämmer för övrigt inte. Jag baserar min tro på bevis – det är så min epistemologi och mitt rationella tänkande fungerar. Jag väljer alltså inte att vara en ateist – min tro är en logisk konsekvens av min förståelse av fakta.

Jag är öppen för det övernaturliga, om det kan definieras och demonstreras. Jag har sökt efter empiriska, objektiva evidens för gud i vetenskap, Bibeln, historia, filosofi, arkeologi, kristnas publikationer och genuin bön. Och hittills har inget övertygat mig. I det här inlägget kommer jag att presentera några exempel. Det här är absolut inte kritik mot dig som tycker annorlunda, utan jag delar endast mina personliga tankar och åsikter.

Vetenskapen kan inte bevisa övernaturlighet

Gudshypotesen är en vetenskaplig hypotes om universum som bör analyseras lika skeptiskt som alla andra. Om en gud påverkar och manifesterar sig i den här verkligheten, till exempel genom att kommuniceramed människor, bör detta kunna observeras och mätas genom den vetenskapliga metoden. Om gud kan fångas upp av mänskliga hjärnor, har det fenomenet absolut med vetenskapen att göra.

Men om det är så att den vetenskapliga metoden är begränsad – då är det fritt fram att presentera en alternativ metod! En metod som kan mäta, testa, förutsäga, falsifiera och demonstrera det övernaturliga. Det räcker inte med att kritisera vetenskapen, om inte ett bättre alternativ kan presenteras. Bevisbördan ligger nämligen hos den som kommer med ett positivt påstående om guds existens.

Canva - null (2)

Vittnesmål i historiska skrifter

Om jag ska basera min tro på vittnesmål i historiska skrifter som korresponderar arkeologin, så finns det massor av religioner eller övernaturligheter som jag måste tro på.

Ta till exempel den fornnordiska mytologin. I Sverige har vi cirka 3000 originalurkunder, det vill säga runinskrifter, som förmedlar vittnesmål och information om vikingarnas gudar och gudartro. (Källa: ”Vikingarnas egna ord” av Lars Magnar Enoksen). Utöver det har vi de historiska skrifterna ”Den poetiska Eddan” och ”Snorres Edda” från Island. Jag skulle dock inte ha något emot att tro på de fornnordiska gudarna, då de är grymt coola. Freja får gärna bli min gudinna.

Ett annat exempel som jag måste tro på är de grekiska gudarna och att Alexander den store var Zeus son. (Källa: ”Alexander den Store” av Bengt Liljegren). Historiker bekräftar att Alexander den store existerade. Betyder det också att han var guds son och att han utförde mirakler – så som vittnesmål i historiska skrifter förkunnar?

I historien är det förvånansvärt frekvent med övernaturliga trosbekännelser och grupper med människor som tror på mirakler. Det är inte alls ovanligt att människor tror på saker som inte har skett, men rapporterar dem som fakta. Att fakta blandas med fiktion och mytologi i historiska skrifter är standard. Det är historikers jobba att differentiera mellan dem.

Canva - Open Bible Book Page

Ontologiska och filosofiska argument

Jag anser att frågan om guds existens eller icke-existens är för stor för att kunna avgöras med ordlekar. Det vore en alltför storartad sanning om universum för att sakna andra evidens. 

Men låt oss säga att till exempel Kalams kosmologiska argument stämmer. Då kan detta maximalt leda till någon form av deism eller panteism. Att hoppa till teism – och sedan en specifik gudom med egenskaper och viljor – är enorma, ogrundade antaganden. Alla steg måste bevisas hela vägen innan sådana slutsatser kan dras. Det här argumentationsfelet kallas ”påstådd säkerhet”.

Men även om universum har en orsak, så är det fortfarande helt kompatibelt med ateism. Ateism betyder bara en icke-tro på gudar. Inte en icke-tro på en orsak bakom universum.

Canva - Blue Universe

Argument från design

Om alla universums bevis svängde om till fördel för kreationismen skulle jag omedelbart ändra mig. Men i nuläget är evolutionen bevisad genom överväldigande evidens; till exempel genom fossiler, molekylärgenetik och geografisk spridning. Evolutionen har gett oss principer som regelbundet appliceras inom medicin, jordbruk, teknologi och flera andra fält. Min tro vilar som sagt på bevis.

Evolutionen är en process som adderar komplexitet genom naturligt urval. Förut tyckte jag att evolutionen var komplicerad och svår att förstå. Då kändes det lättare att vända sig till ett lättbegripligare alternativ – speciellt då allt jag visste om evolutionen var kristen missrepresentation. Idag förstår jag att det är ett argument från klentrogenhet och en logisk fallasi. Enkla svar är sällan rätta svar. I dag har jag läst på mer om evolutionen – av riktiga forskare – och det är så otroligt häftigt och spännande!

Att försöka peta hål på evolutionen är för övrigt helt meningslöst, om målet är att bevisa kreationismen. Det här argumentationsfelet kallas ett ”falskt dilemma”; ett påstående om en falsk ”antingen eller”-situation. Tänkandet är svart och vitt och exkluderar andra alternativ. Varje hypotes kräver sina egna, självständiga evidens. Att motbevisa X bevisar inte att Y är sant. Kreationismen måste stärka sin egen vetenskapliga modell med opererande mekanismer och förutsägelser som kan testas i ett labb.

Oförklarliga ting

Områden där data eller kunskaper saknas antas automatiskt tillhöra gud, utan fler argument, motiv eller bevis. Men så utövar man inte vetenskap. För all forskning av kvalitet är det väsentligt att kunna medge tillfällig okunnighet och att följa bevisen dit de leder, utan förutfattade meningar.

Det här argumentationsfelet kallas ”luckornas gud”. Bara för att vi inte vet svaret på någonting just nu, bevisar det inte att det är en gud som ligger bakom. Det är okej att säga ”jag vet inte”, istället för att gå till ogrundade slutsatser. Förr trodde vi till exempel att åskan kom från Tor och ett människor med epilepsi var besatta av demoner. Men idag vet vi bättre. Att säga ”jag vet inte” ger oss tillåtelse att lära!

Canva - Blue, Green and White Tilt Shift Lens Illustration

Jag kan inte bevisa guds icke-existens

”Du kan inte bevisa att Gud inte existerar. Har du någon bättre förklaring till universums, logikens och moralens existens? Tror du att allt kom till av en slump?” Detta är klassiska försök att skifta bevisbördan och det är tyvärr ett argument från ignorans. Det är likadant som att säga: ”du kan inte bevisa att älvor inte existerar. Därför måste du tro på älvor!”

Grundtanken med ”bevisbördan” är att en viss part har en skyldighet att bevisa ett påstående som diskuteras. Den här principen tillämpas i en mängd olika miljöer – i rättssalen, i vetenskapen, i filosofiska diskussioner och debatter.

Inom vetenskapen faller bevisbördan på den som föreslår en hypotes. Det spelar ingen roll vad hypotesen är. Om du vill föreslå att partikel X existerar faller bevisbördan på dig. Om du vill föreslå att partikel X inte existerar, faller bördan också på dig. Principen förblir densamma.

Bevisbördan – bördan argumentera för sitt egna anspråk – faller alltså på den som gör ett positivt påstående om guds existens. Det gäller både den som hävdar att gud existerar och den som hävdar att gud inte existerar. Och jag påstår inte att gud inte existerar – ateism betyder bara att jag inte tror att gud existerar. Det är inte ett påstående över huvud taget, utan en beskrivning av ett kognitivt tillstånd.

Många kristna lägger ord i min mun och anser sig veta mer om mina tankar och åsikter än vad jag själv gör. Till exempel att jag påstår att ”universum uppstod av en slump”. Det är väldigt frustrerande när andra gör antagen om mina trosuppfattningar. Varför ens prata med mig, när man redan verkar ha bestämt sig för vad jag tycker och tänker?

Jag har aldrig hävdad att universum uppstod av en slump. Jag vet inte hur universum uppstod. Det skulle vara väldigt arrogant av mig att spekulera i sådana saker, då jag är inte expert på kosmologi eller astrofysik. Hittills vet ingen hur universum uppstod. Kanske får vi veta i framtiden. Tills dess reserverar jag mina trosuppfattningar. Att inte ha alla svar skrämmer mig inte. Jag säger hellre ”jag vet inte”, istället för att komma med ogrundade svar, bara för att ha ett svar.

Slutsats

Jag förnekar inte sanningen – jag är bara inte övertygad om att övernaturlighet eller magi existerar, inkluderar gudar. Jag ska inte bli hånad, dömd eller dumförklarad för att jag är ateist. Det är okej att tycka olika.

Detta betyder inte att jag måste vara korrekt; jag kan självklart ha fel. Det är det som är så fantastiskt med att vara en fritänkare: det finns inget jag måste tro, eller inte får tro. Jag är fri att utforska och ändra åsikt. Tvivel är inte längre något farligt eller skamligt för mig – tvivel är en viktig grundsten för kritiskt och självständigt tänkande. Jag värderar sanningen och är därför villig att erkänna att jag kan ha fel.

Men om jag skulle bli teist igen, skulle behöva utforska och prova alla gudar och väsen; idag finns det ungefär 10 000 olika religioner. Det vore det mest ärliga och rationella – istället för att anta att den religion jag råkat födas i är den enda sanna.

Om jag kunde välja, skulle välja välja Freja.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.