Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom? Jag menar, jag tror inte på tomtar eller älvor, och du ser inte mig skriva blogginlägg om dem. Du ser inte mig argumentera mot typ Freja hela tiden. Jag slår vad om att ateister hatar gud. Något dåligt hände dem, och därför är de arga på gud. Eller så är det bara för att de vet att gud kommer att döma dem.

Varför pratar jag som ateist om gud och kristendomen? Till att börja med diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. (Läs mer HÄR och HÄR). Det är en av anledningarna till att jag kritiserar kristendomen.

Skulle du som kristen ha något att säga, om staten bara gav stöd till fornsediska organisationer, men inte till kristna? Om majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter gick till en hednisk ceremoni i ett tempel vid riksdagens öppnande, när regeringen ska vara livsåskådningsneutral? Om Sveriges statschef var tvungen att tillhöra asatron? Om staten finansierade hedniska friskolor, när alla har rätt till samma utbildning? Om vi hade hedniska blot dedikerade till Freja i Sveriges Radio, men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Om en gydja (hednisk präst) från Samfundet Fornsed var ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hedniska samfund dominerade utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret? (KÄLLA). Om statens förhållande till döden och begravningar inte var livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan att det styrdes av Samfundet Fornsed? (KÄLLA). Om fornsediska orga­nisationer utövade myndighet vid vigslar? (KÄLLA och KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hemvärnet diskriminerade kristna, till exempel genom att förbjuda kristna från att bli personalvårdare och bara låta gydjor bli det? Om det genomfördes militärblot med obligatorisk närvaro och målgångsceremonier i hedniska tempel? Om nationella minnesstunder hölls av gydjor med symboler av Freja runt halsen? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om du från barndomen indoktrinerats i forn sed, med en kontrollerande hederskultur? Med läror som sa att din vilja skulle underkasta sig Frejas vilja – och i förlängningen samfundets ledare? Om du inte fick bestämma själv över ditt liv, över dina åsikter, tankar och känslor, eller över din kropp och din sexualitet? Om du utsattes för trauman och övergrepp i samfundet? Om dina grundläggande mänskliga rättigheter begränsades under hela din uppväxt?

Om allt detta gjordes i Frejas namn, skulle du ha något att säga om det? Eller skulle du hålla tyst, bara för att du inte trodde på Freja?

Trosuppfattningar påverkar våra handlingar och handlingar har konsekvenser för oss människor och för samhället i sin helhet. För många kristna är religionen inte bara något privat. Det finns de som vill tvinga andra att hedra deras ritualer och ideal; kristna som vill att mina rättigheter ska tas ifrån mig, till exempel genom att förbjuda homosexualitet eller att staten ska kontrollera min kropp och min reproduktion. Detta påverkar inte bara mig, utan miljontals kvinnor och queer-personer.

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat.

Jag kan inte låta bli att observera dubbelstandarden; en stor del av den kristna identiteten baseras på att dela evangeliet med andra och att vara stolt och högljudd om vilka man är och vad man tror på. Från de första barndomsåren blev jag som kristen upplärd att sprida det kristna ljuset för världen; vi snackar missionsresor, skyltar, posters, dörrknackning, Facebook-inlägg, och så vidare. Jag skulle utnyttja alla möjligheter för att exponera kristendomen för allmänheten.

Därför blir det väldigt märkligt när vissa kristna anser att ateister borde hålla sina åsikter för sig själva. Att de upplever det som djupt kränkande så fort en ateist publicerar något – även det mest fredliga och diplomatiska budskapet om våra värderingar. Att de känner förvirring och/eller ilska över faktumen att jag till exempel pratar om ateism på min blogg. Yttrandefrihet och religionsfrihet ska ju gälla för alla.

Idén om gudar intresserar mig helt enkelt också – precis som det gjorde för Epikuros, som levde århundraden före Jesus. När jag till exempel ger kristendomen intern kritik, går jag in med premissen om att det finns en gud. Även om jag inte tror på gud, kan jag alltså diskutera hypotetiska modeller och träda in i andras tankevärldar. Jag har inget problem med det, då jag är en person som kan tänka abstrakt. Om man måste tro på något för att kunna kritisera det, då tar ju diskussionen slut.

Jag tror att gud finns som ett socialt fenomen, men inte i verkligheten bortom vår föreställning om gud. Jag pratar inte om gud för jag vet att han existerar. Jag pratar om gud eftersom jag vet att människor existerar.


Fler blogginlägg:

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Förstår ateister inte Bibeln?

Bibeln som kristen

Som kristen var det en ständig kamp att försöka harmonisera och rationalisera Bibeln när den stod i konflikt med mina moraliska instinkter. Doktrinen lade alltid skulden på mig om jag hade motsättningar gentemot våldet eller inhumaniteten i Bibeln. Det var mottagaren som var defekt, inte sändaren. Jag misstolkade, förstod inte kontexten, lät min hjärna stå i vägen, eller hade låtit mig påverkas av ”världsliga idéer” som feminism. Jag skulle inte lita till min egen bristfälliga förståelse, utan guds.

Detta skapade kognitiv dissonans och skuldkänslor.

Bibeln som ateist

Som ateist och humanist behöver jag inte längre tvinga mig själv att älska, beundra och respektera den guden som presenteras i Bibeln. Det är en fantastisk frihet att slippa ursäkta Bibeln och tränga undan mina känslor och instinkter – jag kan äntligen följa mitt hjärta.

The road to atheism is littered with Bibles that have been read cover to cover.
– Andrew L. Seidel

Mobbing

Som ateist har jag fått motta många anklagelser och personangrepp från kristna, bara för att jag inte gillar Bibeln. Till exempel att jag är okunnig, ignorant, blind, sluten och fientlig. Att jag inte förstår kontexten, den historiska kulturen eller Bibelns övergripande kärleksbudskap. Att jag inte seriöst försökt förstå skrifterna, då jag inte har läst tusentals böcker om bibeltolkning av kristna teologer och apologeter. Dåraktiga ateister som jag har såklart inte rätt döma Bibeln, då jag inte ens har någon grund för min moral.

Inom den kristna teologin är det så viktigt med den mänskliga fria viljan. Men när jag faktiskt använder min fria vilja och mitt eget förstånd, blir jag anklagad för att vara arrogant, irrationell, naiv och dåraktig. Hur vågar jag använda min egen okunniga hjärna? En sådan oerhörd fräckhet! Till råga på allt är jag en ung kvinna – vad skulle jag ha att komma med? Det är bäst att jag håller tyst.

Det räcker alltså inte som straff att jag (ur ett kristet perspektiv) kommer att brinna i helvetet. Jag ska också blir stigmatiserad i det här livet, bara för att jag har en annan åsikt. Den här typen av mobbing, misogyni och avsky mot oliktänkande påminner mig om hur tacksam jag är för att jag har lämnat kristendomen.

Olika krav

Hur mycket måste man förstå Bibeln för att få bli kristen, och hur mycket måste man förstå för att få lämna kristendomen? Märkligt nog är kraven som ställs väldigt olika.

Innan jag ville döpa mig var det ingen som frågade om jag faktiskt hade läst hela Bibeln. Om jag hade läst alla böcker av viktiga teologer, apologeter och kyrkofäder. Om jag hade tillräcklig kunskap och förståelse för att ta ett välinformerat beslut. För jag ville väl inte bara döpa mig baserat på mina känslor? Bara för att jag älskade gud? Det vore ju oerhört irrationellt!

Självständigt tänkande

Faktum är att jag som kristen läste hela Bibeln och studerade den i många år. Jag slukade mängder av böcker av kristna teologer, apologeter och bibeltolkare. Men ändå verkar vara svårt att acceptera att någon som förstår Bibeln helt enkelt tycker annorlunda, och tackar nej till den.

Fördomen att jag inte förstår Bibeln antar att min ateism inte är rättfärdigad. Att den enda anledningen till att folk lämnar tron är för att de inte förstår kristendomen. Man ogiltigförklarar och infantiliserar ateisters och icke-kristnas beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

Här på min blogg försöker jag förespråka självständigt och fritt tänkande. Jag vill att alla ska nå sin egen förståelse, istället för att blint följa auktoritära dogmer. Därför är det frustrerande att höra att jag inte förstår något, bara för att jag tycker annorlunda.

Elitism och motstridande tolkningar

Varför skulle gud välja att kommunicera sitt budskap till mänskligheten genom en bok som man inte kan förstå, om man inte har studerat teologi, historia och hebreiska? Det handlar om stora mängder pengar, utbildning, tid och tillgång av läromaterial. Extremt få människor har den möjligheten. Det är elitistiskt och orättvist mot oss vanliga, blinda och okunniga människor.

Varför skulle vissa människor ha tolkningsföreträde över Bibeln och en högre andlig ställning över andra, när det är meningen att alla människor ska vara lika värda? Om Bibeln bara får tolkas av auktoriteter, uppstår det hierarkier och beroendeställningar.

Vilken auktoritet har den rätta tolkningen, när det finns tusentals motstridiga tolkningar? 2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Alla anser att just de har den rätta förståelsen, och att alla andra har fel. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva förståelse som är den rätta.

Going back to the source material is alwasy the best. When someone’s trying to interpret something for you, they always have an agenda.

– Penn Jillette

Om jag inte får använda min egen hjärna och min egen förståelse, vilken auktoritet ska jag konsultera? En kalvinist, lutheran eller reformert? En Jehovas vittne, katolik eller mormon? Någon som är för hbtq-personers rättigheter, eller någon som tycker att homosexualitet är en synd? Någon som är feminist, eller någon som tycker att kvinnor ska underordna sig män? Någon som tror på teistisk evolution, eller någon som tror på kreationism? Någon som tror att psykisk ohälsa beror på demoner och synd, eller någon som tror på sekulär och vetenskapsbaserad sjukvård?

Du behöver inte vara en expert för att inse att alla experter inte håller med varandra. Detta blir ett stort problem, om helvetet hotar som straff.

Suppose we’ve chosen the wrong god. Every time we go to church we’re just making him madder and madder.
– Homer Simpson

Jag får inte ifrågasätta Bibeln

Jag får inte ifrågasätta Bibeln – den är ju helig.

Edith Södergrans diktsamling är helig för mig. Jag ser Edith som en personlig och nära vän. Men om någon annan inte gillar henne, eller skriver en dålig recension av hennes dikter, blir jag inte sårad, kränkt eller upprörd. Jag förstår att det inte är en kritik mot mig och tar det därför inte personligt.

Jag förstår att hela världen inte kretsar kring mig och mina känslor. Jag kräver inte att alla ska se Edith Södergrans diktsamling som helig. Andras rätt att tycka annorlunda är något jag högt respekterar. Detta är en rimlig insikt som alla vuxna borde förstå.

Jag undrar om de som anser att man inte får kritisera Bibeln, också anser att man inte får kritisera Koranen, Havamal, Kojiki, Bhagavadgita, eller Mormons bok.

Yttrandefrihet och kritik

Jag kritiserar inte kristna – jag kritiserar kristendomen som en idé. Idéer har inte känslor och kan inte bli sårade eller kränkta. En hädelse är ett brott utan offer.

Tanken att vissa böcker och ideologier ska vara immuna från kritik – samt att åsiktsavvikelser ska tystas och censureras – är oerhört farligt. Det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Utan yttrandefriheten kan vi inte belysa orättvisor, korruption eller maktmissbruk.

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får allvarliga konsekvenser för människor; till exempel informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar. Hur ett land tolererar kritiska röster säger mycket om hur de ser på mänskliga rättigheter generellt.

Makten tycker om ord som sjunger deras lov. Men makten tycker inte om dem som skriver om sådant de vill dölja. I historien kan vi se många exempel på hur tankeavvikelser hotats och tystats; till exempel medeltiden och den teokratiska terrorn.

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att dela ens övertygelser med andra. I den fria världen möts inte frågor med straff och skuldbeläggning, utan med uppmuntran och beröm.

Mer om yttrandefrihet och kritik:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Diskriminering av ateister och humanister

Diskriminering av ateister och humanister

Tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Svenska kyrkan har en särskilt privilegierad ställning. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1), som är till för att skydda alla livsåskådningar. (Läs mer HÄR och HÄR).

Religiösa samfund dominerar utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret. Dessa statliga organisationer erbjuder endast samtala med kristna präster. Det finns ofta inga alternativ för dem som har en annan livsåskådning. (Läs mer HÄR).

Svenska statens förhållande till döden och begravningar är inte livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan det styrs fortfarande av Svenska kyrkan. Endast medlemmar i Svenska kyrkan får bestämma över alla svenskars tillgång till be­gravningslokaler och begravningsplatser. Religiösa orga­nisationer utöver också myndighet vid vigslar. Detta står i konflikt med diskriminerings­lagstiftningen. (Läs mer HÄR och HÄR).

Hemvärnet diskriminerar icketroende. Sekulärhumanister får till exempel inte bli personalvårdare — inom Försvarsmakten jobbar bara kristna fältpräster med ”själavård”. Det genomförs militärgudstjänster med obligatorisk närvaro. Förband firar även målgångsceremonier i kyrkan, och enda sättet att slippa detta är att behöva röja sin livsåskådning. Att tvinga människor att delta i religiösa sammanhang, samt att tvinga människor att avslöja sin livsåskådning, är emot grundlagen (2 kap. 2 §). (Läs mer HÄR).

Riksrevisionens styrelse gjorde en rapport 2006, angående den statliga kontrollen av begravningsverksamheten. (Läs mer HÄR). De kom fram till detta:

Riksrevisionens samlade bedömning är att de granskade arrangemangen avseende religionsfrihet och demokratisk styrning i väsentliga avseenden inte fungerar. Följden är att de som står utanför Svenska kyrkan knappast kan antas ha anledning känna förtroende för att deras intressen tas till vara.

Men det är många som inte anser att diskrimineringen mot ateister och humanister är ett problem. Såhär skriver Frida Park i artikeln ”Dödströtta fördomar från Humanisterna om begravningar”:

Många är de som upplever sig ha fått ovärderligt stöd från kyrkan i samband med en älskad anhörigs död. Att sprida myten om att detta skulle vara oönskat eller kränkande är snarare kränkande i sig.

Självklart är det fantastiskt att många upplever ett fint stöd från kyrkan – det är inget jag vill stoppa, utan snarare uppmuntra. Men skulle vi andra som känner oss förringade och skymfade, bara vara ”myter”? Existerar inte jag, mina känslor och mina rättigheter?

Frida Park fortsätter i artikeln:

Undersökningar visar att det aldrig är så viktigt som just i samband med avsked av en älskad anhörig. Detta vet ju även Humanisterna, som i sina begravningsceremonier i allt väsentligt eftersträvar att likna de kristna – men utan kristet innehåll.

Detta är ett klassiskt exempel på hur kristna approprierar ceremonier – man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över dessa ting. Faktum är att begravningar, bröllopsvigslar, etc. har existerat inom alla kulturer och genom hela historien. Exempelvis inom den fornnordiska religionen, långt innan kristendomen gjorde intåg i norden. HÄR kan du till exempel läsa mitt inlägg om vikingarnas julfirande.

Är det en tävling om vilka traditioner som har existerat längst? Kristendomen tog över makten med våld i norden för ca 1000 år sedan. Innan dess var norden hedniskt i ca 6000 år (från tiden när människan för första gången trädde in i Skandinavien). Vi har alltså haft hedniska riter och traditioner kring livets olika skeden i tusentals år. (Källa: Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU).

Såhär skriver Per Ewert och Per Eriksson i artikeln ”Tondövt om trons betydelse i Sverige”:

De tycks inte heller förstå vilken central roll den kristna traditionen spelar även för många svenska som inte säger sig vara aktivt troende. Vi skulle rekommendera en aning större ödmjukhet bland de sekulära humanisternas skara.

Det verkar finnas ett genomgående missförstånd kring detta. Jag och Humanisterna vill absolut inte att kristna ska tvingas sluta med sina traditioner eller avsäga sig sin tro. Det enda vi vill är att vi som har andra livsåskådningar ska få samma rättigheter, möjligheter och alternativ. Kristnas rättigheter skulle inte plötsligt försvinna, om ateister och sekulärhumanister började behandlas med lika respekt och värde. Hur kan någon vara emot att vi alla människor står lika inför lag och stat, oavsett tro?

Jag tycker att alla ska ha möjlighet till krishantering och ceremonier, oavsett religion. Det är en oerhörd kränkning att tvingas delta i handlingar som strider emot ens livsåskådning, vid så viktiga och känslosamma skeenden i livet. Där borde alla individer få bestämma själva.

Såhär skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard, i artikeln ”Den svenska sekulära paradoxen”:

Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016) och i ungefär tretton länder begränsas livsåskådningsfriheten (PEW, 2017). Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får fruktansvärda konsekvenser för människor; informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar.

Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat. Människor förnekas sina mänskliga rättigheter även i Sverige, när religiösa eller kulturella föreställningar tillåts stå över personers vilja.

Det finns många religiösa och högerextrema krafter, till exempel Sverigedemokraterna, som inte vill ha en sekulär stat i Sverige. Man vill alltså inte att staten ska vara religiöst neutral, utan premiera kristendomen över alla andra.

Rörelser som försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Religionsfriheten är något som jag och Humanisterna vill skydda. (Läs mer HÄR). Det inbegriper också friheten att inte tro på någon religion. Jag tycker att alla livsåskådningar ska vara likvärdiga på alla sätt, oavsett om de är sekulära, humanistiska eller religiösa. Jag vill ha en sekulär stat (alltså religionsneutral) som varken premierar eller motarbetar någon religion.

Kom ihåg att sekulariseringen inte är ett försök att rensa ut religionen i samhället – sekulariseringen är den enda garantin för äkta religionsfrihet. I ett sekulärt samhälle har alla medborgare rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, så länge det inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Ingen medborgare tvingas följa eller tro på en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning. Det är först när staten är religionsneutral som alla livsåskådningar, religiösa som icke-religiösa, kan få frihet att verka under lika villkor.

Mina upplevelser

På ett personligt plan har jag fått möta många fördomar, nidbilder och påhopp på grund av att jag har lämnat kristendomen, och istället blivit en ateist och sekulär humanist. Jag har många gånger fått höra att mitt liv som icke-kristen är mindre meningsfullt. Bara ordet ”ateist” blir ofta missuppfattat och har getts en ful och skrämmande innebörd. Det likställs med bitter, cynisk, oärlig, rebellisk, gudsfientlig eller amoralisk. 

Många ex-troende bär med sig trauman och sår från religionen, till exempel RTS (Religious Trauma Syndrom). Allt religiöst som förknippas med traumat kan trigga ångest och orsaka djupare sår. Men man förväntas ändå delta i kristna ceremonier, utan att ifrågasätta eller protestera. Om man skulle säga nej, tolkas det ofta som överdrivet eller störande. Man blir en upprorisk bråkmakare, som borde ”respektera” de kristna traditionerna och hålla tyst.

Hur skulle till exempel en kristen känna det, om hen tvingades gå till en muslimsk moské och delta i böner till Allah? Eller om hen kände sig pressad att genomföra en hinduistisk vigsel, barndop eller begravning i Krishnas namn? Eller om nationella minnesstunder hölls av gydjor (hedniska prästinnor) med symboler av Freja runt halsen? Eller om satanister bedrev begravningsverksamheten i Sverige?

Jag önskar att kristna kunde bemöta människor från andra livsåskådningar med samma respekt och förståelse som de själva förväntas motta.

Slutsats

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att lämna en religion och inte ha religiösa övertygelser. Ingen ska tvingas delta i religiösa sedvänjor och ceremonier som man inte delar. Ingen ska bli dömd, hånad, förföljd, straffad eller diskriminerad för sina trosuppfattningar. 

I Sverige blir icke-kristna lyckligtvis inte längre förföljda och avrättade. Men vi har fortfarande en bra bit kvar mot fullständig jämställdhet.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Publicerad i medlemstidningen Humanisten

Min text ”En personlig relation med gud” har publicerats i medlemstidningen Humanisten! Jag är så otroligt glad och tacksam för möjligheten! Att läsa hela tidningen är ett måste – den innehåller massa grymma artiklar kring temat ”avhopparen”.

Här kan läsa min text
Läs mer om medlemstidningen
Bli medlem i Humanisterna

Varför har jag skrivit den här texten?

Jag vill jag hjälpa dem som mår dåligt av kristendomen, men som inte vågar lämna på grund av rädsla, skuld eller social press. Jag vill sprida det glada budskapet att man fortfarande kan vara en god människa och leva ett gott liv utan en gudstro.

Jag vill inspirera människor att våga vara nyfikna, ifrågasätta, undersöka, och upptäcka. Det är okej att tvivla och ändra åsikt. Det är okej att söka sin egen väg, oavsett om det är tro eller icke-tro.

Jag delar mina åsikter för att jag vill motverka stigmatisering av ex-troende och ateister. För att jag bryr mig om andra människor. Och för att jag älskar humanism, vetenskap, reson och mänskliga rättigheter.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Vad betyder egentligen ”ateism”?

Ateism betyder en icke-tro på någon gud, gudar eller högre makter. Det betyder inte att jag vet att gud inte finns. Jag är inte heller emot gud, på samma sätt som jag inte är emot Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara emot något som jag inte tror existerar. Ordet ”ateist” är lånat från grekiskans ”átheos”, som betyder gudlös.

Ateism är inte en ideologi, religion, eller livsåskådning med ett moraliskt system. Det är bara en uppfattning i en enskild sakfråga – nämligen guds existens. En icke-tro på gudar är det enda som ateister har gemensamt. En ateistisk grundsyn leder alltså inte till några speciella ståndpunkter eller åsikter i andra frågor.

Min ateism säger alltså ingenting om mina värderingar, min personlighet eller mitt liv. En ateist kan ha vilka andra värderingar, åsikter och trosuppfattningar som helst. Även om jag inte tror på en gud, har jag alltså en personlig uppfattning om moral och etik; till exempel är humanismen ett vanligt alternativ till religionens moralsystem. Själv identifierar jag mig som en sekulär humanist.

Men betydde inte ordet ”ateist” ursprungligen något annat? Ord och begrepp byts ut, omdefinieras och utvecklas – det har alltid skett under idéhistoriens gång. Det är så språk fungerar. Vi talar inte längre likadant som på 1800-talet. Idag betyder ateism bara en icke-tro på gud. 

Jag utgår till exempel från uppslagsverkets definition av termer som ”ateist” eller ”kristen”. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Tyvärr finns det många fördomar och missuppfattningar kring ordet ”ateist”. Det har nästan blivit ett fult och skrämmande skällsord. Det kan likställas med rebellisk, bitter, gudsfientlig eller ”amoralisk”. Därför ville jag skriva det här inlägget – för att sprida rätt information. Jag vill inte att andra ska misstolka min ståndpunkt eller ha fördomar om mig.

Troende värderar ateister som ungefär lika pålitliga som våldtäktsmän. Ateisternas status i USA idag ligger i nivå med de homosexuellas för 50 år sedan. KÄLLA. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen. KÄLLA. I Sverige avrättar vi inte längre ateister, men tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. KÄLLA.

Man ska inte behöva skämmas eller straffas för att man är en ateist. Tvärtomingen ska bli dömd för sin trosuppfattning. Religionsfrihet betyder också frihet från religionen. Jag är stolt över att vara en gudlös hedning.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤