Reflektioner efter min medverkan i Kalla faktas ”Syndarna”

Jag har medverkat i Kalla faktas dokumentär ”Syndarna”. Här delar jag med mig av några reflektioner.

Hur var det att växa upp i pingst?

Mina positiva erfarenheter har inte med religionen att göra, utan med människor och gemenskapen; läger, musik, sång, dans och andra aktiviteter. Alla negativa erfarenheter har med religion att göra; undervisningen, lärorna, doktrinen.

Att lämna var det värsta. Människor som jag trodde älskade mig, vände sig emot mig. Avfällingar ses nämligen som bittra och potentiellt farliga. Jag har blivit kallad för en lögnare och en uppmärksamhetssökare. Min agenda och till och med mitt psykiska tillstånd har ifrågasatts. Såhär skiftar man effektivt skulden från förövarna och lägger det på ett offer som talar ut.

Hur var det att växa upp i pingst som HBTQI-person?

Man förklär homofobin i fina, kärleksfulla ord. ”Gud älskar alla och alla är lika mycket värda, men…”. Och sedan reducerar man den jag är till en livsstil – som om min bisexualitet är en kostym jag kan ta av eller på mig. Man kallar en biologisk egenskap som jag föds med – och som inte skadar någon – för en avvikelse, en sjukdom som kom med syndafallet, ett själviskt ”begär”, ett resultat av att jag vill vara ”min egen gud”. Man jämför mig med pedofiler, nekrofiler och mördare. Detta är pingstkyrkans kärlek.

Jag internaliserade kyrkans syn på HBTQI-personer. Det skapade en cykel av synd – skam – förlåtelse. Det var som att hela tiden behöva be om förlåtelse för att jag andades, och känna tacksamhet för att Jesus älskade mig trots att jag var så trasig och syndig, trots att jag var så självisk att jag hela tiden valde att andas. Utifrån den skeva bilden var jag helt fast, det fanns ingen utväg.

Hur var det att samtala med Daniel Alm?

Jag är glad för att Daniel Alm ville mötas och prata. Samtal mellan oliksinnade är något jag helhjärtat tror på. Samtalet var respektfullt och intressant.

Tyvärr var det svårt att få konkreta svar av Alm. Han uttryckte att pingst skulle ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men han kunde inte säga exakt hur pingst skulle ta lärdom. Han kunde inte säga att pingst skulle slopa läran om att homosexuella handlingar är en synd. Han kunde inte heller säga att de skulle sätta en åldersgräns för dessa läror. Det verkar alltså inte som att några förändringar kommer ske över huvud taget. Att beklaga mitt och Johns lidande och samtidigt stå för samma läror är tyvärr hyckleri.

Alm verkade missa poängen med min och Johns kritik. Han ville hela tiden få fram att man i pingst ”inte värderar synd olika”. Personligen har jag aldrig upplevt det som ett problem om pingst skulle se vissa synder som värre än andra. Problemet ligger ju i faktumet att samkönade relationer ses som en synd över huvud taget.

Sedan kan man diskutera om huruvida tanken att all synd är likvärdig är moraliskt försvarbar. Är en mördares och en snattares synder lika? Skulle Alm tycka det var rimligt om Sveriges lagsystem gav lika straff till alla, oavsett brott? Enligt mig är det en knepig hållning som är svår att försvara.

Till unga HBTQI-personer i pingst

Bara för att någon i kyrkan säger att något är kärleksfullt, så betyder det inte att det är det. Handling är viktigare än fina ord. Man kan inte säga att alla människor är lika mycket värda, utan att samtidigt tycka att alla människor är värda samma rättigheter. I mänskliga rättigheter ingår exempelvis rätten att ha relationer och familjer. Du är inte syndig, smutsig eller skamlig. Du är inte ”själviskt” som kyrkan vill få dig att tro – detta är dina mänskliga rättigheter. 


Fler blogginlägg:

Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Argumentationsfel | Del 2: Ad hominem

Argumentationsfel och logiska felslut är argument som låter bra, men som i själva verket inte alls är det. De kan vara retoriskt effektiva och medvetet användas för att manipulera människor. Argumentationsfel kan vara irrelevanta argument eller felaktigheter i ett logiskt resonemang. De leder ofta till felaktiga slutsatser.

Varför är det bra att känna till argumentationsfel och logiska felslut? Det förbättrar ditt kritiska tänkande och din förmåga att analysera resonemang och debatter. Du bli bättre på att identifiera brister och retoriska knep i information du mottar. I den här serien kommer jag gå igenom några av de vanligaste argumentationsfelen du kan stöta på i religiösa sammanhang och nu fortsätter jag med ad hominem.

Ad hominem

Ad hominen innebär personangrepp; man fokuserar på egenskaper, karaktärsdrag eller avsikter hos sin opponent och avfärdar dennes argument baserat på detta. Argumentationsfelet kan också användas om man hänvisar till en person eller en grupps fördomar, intressen eller fattningsförmåga utan att det är relevant för det som diskuteras.

Till exempel: ”Amanda är en ateist och ateister har ingen grund för sin moral – därför kan det hon säger inte tas på allvar”. Eller: ”Amanda lämnade kristendomen för att hon mår psykiskt dåligt.” Eller: ”Amanda kritiserar kristendomens renhetskultur för att hon hatar kristendomen.”


Referenser:

Hirdman, Yvonne. 2000. Till kritiken av kritiken. Häften för kritiska studier.


VoF, 2012. Argumentationsfällor.
https://www.vof.se/wp–content/uploads/2012/10/argumentationsfel.pdf (hämtad 2021–07–14).

Grøn, Arne; Lübcke, Poul; Bengtsson Jan; Prawitz Dag. 1997. Filosofilexikonet: Filosofer och filosofiska begrepp från A till Ö. Forum.

Argumentationsfel | Del 1: Halmdocka

Argumentationsfel och logiska felslut är argument som låter bra, men som i själva verket inte alls är det. De kan vara retoriskt effektiva och medvetet användas för att manipulera människor. Argumentationsfel kan vara irrelevanta argument eller felaktigheter i ett logiskt resonemang. De leder ofta till felaktiga slutsatser.

Varför är det bra att känna till argumentationsfel och logiska felslut? Det förbättrar ditt kritiska tänkande och din förmåga att analysera resonemang och debatter. Du bli bättre på att identifiera brister och retoriska knep i information du mottar. I den här serien kommer jag gå igenom några av de vanligaste argumentationsfelen du kan stöta på i religiösa sammanhang och jag börjar med halmdockor.

Halmdocka

Diskussioner förgiftas ofta genom användandet av halmdockor. Det innebär att man bygger en nidbild av någons argument för att göra det lättare att attackera. Genom att missrepresentera, överdriva och förvränga någons argument är det lättare att presentera sin egen position som mer rimlig. Halmdockor är en typ av oärlighet som undergräver en ärlig och rationell debatt, det kan leda till att fokuset i debatten skiftar från sakfrågan.

Om en opponent gör ett rimligt uttalande som inkluderar kvalifikationer, ignoreras kvalifikationerna och opponenten attribueras med mer extrema åsikter. De verkliga argumenten låtsas man inte ha hört.

Till exempel om en person säger: ”Jag tycker att vi ska diskutera hur kristendomens läror kring sex kan bli förtryckande.” En person som använder en halmgubbe kan svara med att säga: ”Varför attackerar du vår religionsfrihet? Vill du förbjuda kristendomen?”

Den som gör en halmdocka försöker pressa in andra i svartvita positioner. Att försöka lura opponenten till att försvara mer extrema positioner än de faktiskt håller är en oärlig taktik i debatter. Det är bra att identifiera taktiken när vi stöter på den.

Ett alternativ på halmdockan händer när någon försöker lura dig till att försvara en annan medlem av din grupp, vilkens idéer kan vara annorlunda än dina egna. Som ateist kan du bli konfronterad med citat från kända ateister och förväntas försvara dem som om de vore dina egna ord. Detta förnekar mångfalden av en grupp och antar att alla håller samma trosuppfattningar.


Referenser:

Språktidningen. 2015. Halmgubbe.
https://spraktidningen.se/2015/09/halmgubbe  (hämtad 2021–07–14).

Hirdman, Yvonne. 2000. Till kritiken av kritiken. Häften för kritiska studier.

VoF, 2012. Argumentationsfällor.
https://www.vof.se/wp–content/uploads/2012/10/argumentationsfel.pdf (hämtad 2021–07–14).

Kyrkoledare beklagar mina upplevelser, men tar inte avstånd från lärorna

Efter min medverkan i SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” blev jag intervjuad av Örnsköldsviks Allehanda (Amandas uppväxt gav djupa ärr: ”Var så rädd för demoner att jag inte kunde sova”). Efter artikeln har företrädaren från min före detta församlingen fått kommentera:

– Jag blir bestört av den lilla del jag tagit del av och den smärta som jag möter hos henne …

Jag tycker det är märkligt att han uttrycker bestörtning. Min uppfattning är att de läror jag berättar om i dokumentären – exempelvis demoner, sexuell renhet och HBTQI – är allmänt vedertaget i pingst. Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

I en rapport som Pingst FFS har tagit fram visar Pingst att de är tydliga med att äktenskapet är för man och kvinna. Såhär står det i artikeln ”Så ser pingstförsamlingar på bemötandet av homosexuella”:

– Ingångsvärdet har varit en oförändrad äktenskapssyn. Jag uppfattar att vi är helt eniga i rörelsen och styrelsen att vi inte kommer att ändra äktenskapssynen, utan att vi ser äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna, säger Daniel Alm.

Såhär står det i artikeln 22 pingstpastorer: Bibeln är tydlig om homosexualitet – det är en synd”:

Vi kan inte smita undan vårt ansvar utan måste ge människor den teologiska vägledning som är en konsekvens av vad Bibeln faktiskt säger. Det skriver 22 pingstpastorer om homosexualitet.

I artikeln ”Varför det är bäst att vänta med sex måste kommuniceras tydligaresäger Simon Johansson, pastor i Pingstkyrkan:

Gud vet hurdana vi är, och vi gör rätt i att lita på den faderliga vishet som är nedlagd i hans ord och vänta med sex tills förbundet är ingånget.

Såhär säger Daniel Alm – föreståndaren för Pingst – i artikeln Demonerna i vår egen tid och Jesu kyrka:

Det finns en andlig verklighet bakom den fysiska. … Ondskan, precis som godheten, känns och märks mer än den ibland kan beskrivas.

Det finns en fallen andlig värld, demoniskt besatta andeväsen vars inverkan i nuet inte kan förnekas.

I ljuset av detta säger ändå min före detta pastor:

– Jag känner inte igen allt av det Amanda berättar men jag är ledsen över hennes negativa upplevelser.

Självklart är pingstvänner individer med olika trosuppfattningar. Min poäng är inte att dra alla över en kam – min poäng är att visa hur konstigt det är att mena att man inte känner igen det jag berättar.

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

Fina ord betyder ingenting utan handling. Jag vill veta exakt vilken teologi kyrkans företrädare tar avstånd från och vilken teologi man kommer att fortsätta utsätta barn för. Att beklaga sig och samtidigt stå för samma läror är tyvärr hyckleri.

Jag skulle ha mer respekt för kyrkans företrädare om de var ärliga med sina trosuppfattningar, och exempelvis sa: ”Tråkigt att du har farit illa. Men vi står fortfarande för guds ord, oavsett vad andra tycker. Homosexualitet är en synd. Sex före äktenskapet är en synd. Demoner finns.”


HÄR kan du läsa artikeln där min före detta pastor ger sina kommentarer.
Läs gärna mina tidigare blogginlägg om dokumentären:

Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

VIKTIGT: Majoriteten av reaktioner jag har fått har varit positiva, stöttande och kärleksfulla. I det här inlägget adresserar jag specifikt reaktionerna från många offentliga kristna ledare. Där finns det givetvis undantag; exempelvis Esther Kazen, som har skrivit ett fantastiskt inlägg om dokumentären.


Förra veckan släpptes SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som jag har deltagit i. Under veckan har jag följt reaktionerna från kyrkans håll i media. Och efter att ha blivit både arg och upprörd, vill jag nu skriva ett svar.

Det är föräldrarnas fel

Såhär skriver Andreas Wessman i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

Vem har det största ansvaret för hur ett barn mår och tolkar sin omvärld? Familjen kan inte fråntas det ansvaret här.

Att skifta skulden på våra familjer är fult och ogrundat. Inget av det jag berättar om i dokumentären har med min familj att göra – bara organiserad religion utanför hemmet. Min familj har alltid låtit mig tänka, tro och göra som jag vill. Det är bara kyrkan som har utsatt mig för dessa destruktiva och förtryckande läror. Är det familjens fel om ett barn blir utsatt för övergrepp? Nej. Det är förövarens.

Inte alla kristna

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. … Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.

Du som känner dig tvungen att poängtera att du ”inte känner igen dig” – skulle du skriva så till ett offer för våldtäkt? Knappast. Det är irrelevant, osmakligt och självcentrerat. Alla fattar att allas erfarenheter är olika. Och nu handlar det inte om dig. Bara för att du inte har känt dig förtryckt av vissa läror så är det inte fallet för alla. Exempelvis läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte är förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQI–person är det väldigt förtryckande.

Dokumentären är onyanserad

Såhär skriver tre kyrkoledare i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

– För att uppväga program, som endast tar upp berättelser av människor som farit illa, skulle det behövas de som lyfter trons plats och kraft till förvandling, säger Kerstin Oderhem.

Även Andreas Wessman tycker det är synd att inte fler av de positiva berättelserna får komma fram.

– Även om man i dokumentären två gånger säger att detta inte gäller alla barn som växer upp i religiösa sammanhang kan jag inte undgå att återigen uppleva hur osunda inslag liksom kletar av sig på allt vackert.

Såhär skriver Robert Tjernberg i tidningen Sändaren (Bättre kan frikyrkan, men också SVT):

Det är problematiskt att säga ”många” barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 

Såhär skriver Frida Park i tidningen Dagen (Jo, Gud har verkligen barnen kär):

Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.

Skulle dessa kyrkoledare tycka att en dokumentär om #metoo var onyanserad om den inte lyfte fram män som inte våldtar? Skulle Tjernberg kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna? Skulle Wessman kalla offer för våldtäkt för något som ”kletar av sig på något vackert”? Det är victim blaming i sin sanna natur.

Min vän Linnéa Kuling uttrycker det såhär: ”Hur vore det om man inte fick prata om barn som blir mobbade, bara för att majoriteten inte blir det?” 

Dokumentären säger flera gånger att inte alla barn far illa, den lyfter även fram personer från flera olika samfund och religioner. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara onyanserat.

Klassiska försvarsmekanismer slår till. Offerkoftan är bästa försvaret. ”SVT är på häxjakt efter en minoritet.” Det blir ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.

Extremfall och avarter

Så många människor har hört av sig till mig, Anna Lindman, min mamma och flera andra deltagare i dokumentären. Människor som känner igen sig. Gamla barndomsvänner, före detta medlemmar som försvunnit i det tysta, människor från ung generation och gammal generation. Vi är så många.

Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

Såhär skriver Hanna i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

De personer som intervjuas berättar oerhört tragiska berättelser och det är en sorg när kyrkan misslyckas med att visa hur Gud är barnens vän.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” och ”blöta filtar” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt hur har kyrkan misslyckats? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss och mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om du inte vågar ta ställning kring teologin?

Fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för? Om vi inte kan diskutera sakfrågan kommer ingenting att förändras.

Intolerans mot minoriteter

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.

Eliasson använder ordet ”norm” som ett fult skällsord. Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Eliasson verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Det är också osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare.

Vi behöver guds kärlek

Såhär skriver Barnpastorn Rosalie Zakrison och predikanten Martin Helgesson i tidningen Dagen (Pastor: Tvinga inte tron på barn, men visa att Jesus älskar dem):

– Som föräldrar och ledare ska vi alltid vara noga med att fokusera på hoppet – då kan vi prata om det mesta med barnen, även om det som kan kännas lite svårare.

– Vi ska vara rädda om våra barn och inte tvinga dem till något, men det är vårt ansvar att visa på Jesus kärlek till dem.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om kärleken, om guds nåd och förlåtelse. Jag undrar vart de får detta ifrån? Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet.

Guds vilja definierades alltid som kärlek; att förtrycka min bisexualitet var kärlek, att underordna mig män var kärlek, att skydda mig mot demoner var kärlek, att vittna för mina klasskamrater var kärlek, gud dömde vissa människor för att han var rättvis och kärleksfull. Jag är mycket väl bekant med kärleks-apologetiken.

Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

När ni kristna ledare pratar om en ”sund tro” – vad exakt menar ni då? Kan ni definiera en ”sund tro”? Församlingen jag var med i menade att de lärde ut en sund tro. Alla kyrkor tror att de gör rätt. Alla religioner tror att deras gud är den enda rätta. Om man lämnar tolkningen upp till individen, då skapas bara samma problem igen.

Förlåtelse

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Att inse att man har skadat andra är svårt. Ni kan tyvärr inte göra det ogjort. Däremot kan ni tänka om, ta ansvar och göra bättre – och då menar jag i handling, inte i ord. Om du som kyrklig ledare verkligen har ändrat ställning kring exempelvis synd, helvetet, sex och HBTQI så har du enligt mig en skyldighet att gå ut offentligt och berätta det, samt ta ansvar för alla människor som du har skadat under åren med din undervisning. Att bara sopa det under mattan och låtsas som att det inte har hänt är ett svek mot offren.

Konkreta saker ni kan göra:

  • Gör ett offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
  • Låt era medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
  • Var villig att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
  • För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
  • Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
  • Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
  • Starta en fond för dem som far illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

Avslutande ord

Ni menar att man ska lyssna på offren. Samtidigt lägger ni skuld på offren genom att kalla oss för extremfall, blöta filtar och avarter som kletar av sig. Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet. Kyrkans rykte verkar stå över allt. Jag kan inte låta bli att undra vilket århundrande vi befinner oss i.


HÄR kan du läsa fler av mina blogginlägg om extro, humanism och ateism.

”Jag ska be för dig” – när kristen välvilja blir kränkande för ex-religiösa

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna. Blogginlägget är baserat på mina och andra ex-religiösas personliga erfarenheter. Om du som kristen inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

”Jag ska be för dig.” Dessa ord kan väcka en mängd negativa känslor hos ex–religiösa. I kristna sammanhang är normerna ofta förskjutna; troende kan anse att de har rätt att trampa rakt över sociala gränser eftersom de har gud på sin sida. Ofta tar man inte hänsyn till icke–troendes känslor eller trauman. Det finns ingen tanke på att fråga om samtycke innan man ber böner, läser högt ur Bibeln eller pratar om Jesus.

Som ex–religiös kan du känna dig kränkt, eftersom personen inte respekterar din livsåskådning. Kanske känner du dig omyndigförklarad, eftersom personen inte anser att du av egen kraft kan klara av ditt liv och dina åtaganden utan guds hjälpande hand. Kanske känner du av intentionen att få dig att återvända till kristendomen, vilket fullständigt strider mot din vilja och dina beslut. Kanske lever du med religiöst traumasyndrom och drabbas av ångestattacker eller självmordstankar.

Många ex–religiösa vågar inte vara raka och ärliga av rädsla för att ”vara till besvär”. Enligt mina erfarenheter tenderar kristna att bli upprörda när de inte får be för människor eller läsa högt ur Bibeln precis när de vill. Men att du inte vill ta del av deras religion strider inte mot kristnas religionsfrihet. Är det verkligen så mycket begärt att slippa höra att någon ber för dig? Den meningen och den intentionen triggar ångest hos många människor.

Hur skulle kristna reagera om jag sa till dem att Tor älskar dem? Att jag ber till Freja för dem? Att Skade tror på dem, även om de inte tror på Skade? Hur skulle kristna reagera om jag gav dem böcker om fornnordisk religion i julklapp? Om jag läste högt för dem ur Den Poetiska Eddan? Om jag bad dem delta i en offerritual till Odin? Det skulle aldrig falla mig in att göra något sådant mot kristna. Det sorgliga är att många kristna inte förstår hur respektlöst detta är, förrän någon annan utsätter dem för samma sak.

Du som ex-religiös har rätt att säga hur du känner och sätta dina gränser. Det är upp till de kristna i din närhet om de kan respektera det eller inte. Är de inte intresserade av att respektera dina gränser och förhålla sig till dig på ett sätt som du mår bra av? Då har du ingen skyldighet att låta dem ta plats i ditt liv.

Även om genuin omtanke ofta ligger bakom bönen, uppnås inte syftet med omtanken om man gör ex–religiösa ledsna och ångestfyllda. Man ska man alltid be om lov först och respektera det om personen säger nej. Då behöver det inte bli någon konflikt eller förvirring.

Kanske kan det förändras om vi är fler ex–religiösa som är öppna med vad vi tolererar och inte. Kanske kan vi få fler kristna att tänka efter kring hur man bör agera mot människor från andra livsåskådningar och hur sunda relationer – med gränser på lika villkor – bör fungera. 


HÄR kan du läsa fler inlägg om extro, humanism och ateism. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka!

Min första debatt | Kan moral existera utan Gud?

För några veckor sedan blev jag inbjuden av Svenska Apologetiksällskapet att delta i en debatt kring religion och moral. Jag har länge velat prova att debattera, jag blev glad över frågan och tackade självklart ja!

Kan moral existera utan Gud? Detta diskuterade jag och religionsfilosofen Stefan Gustavsson från Apologia – Centrum för kristen apologetik. Evenemanget arrangerades i samverkan med det kristna Studieförbundet Bilda Mitt.

Debatten var otroligt rolig, intressant och givande. Det finns vissa saker jag skulle vilja ändra på och förbättra i min prestation, men i det stora hela är jag nöjd över min första debatt. Svenska Apologetiksällskapet var exemplariska i sitt varma och välkomnande bemötande. Jag hoppas att jag får fler möjligheter som denna i framtiden!

Här kan du se debatten:

https://www.facebook.com/watch/live/?ref=watch_permalink&v=573606494053957

I debatten refererade jag av misstag till filosofen ”Göran Hägglund”. Självklart ska det vara ”Martin Hägglund”(Vårt enda liv).


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon. Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!  ❤

Medverkan i PK Live | Ä(r)ad i Guds rike

Förra veckan medverkade jag i ett otroligt intressant och givande panelsamtal hos PK Live. Elisabeth Wickzell anordnade samtalet tillsammans med PO Flodström. Jag, Esther Kazen, Carl-Henric Jaktlund, Hanna Möllås, Ulrica Davidsson pratade om hur kyrkan och avhoppare bättre kan mötas. Jag rekommenderar alla som är verksamma inom kyrkan att titta.


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon. Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!  ❤

Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.