Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom? Jag menar, jag tror inte på tomtar eller älvor, och du ser inte mig skriva blogginlägg om dem. Du ser inte mig argumentera mot typ Freja hela tiden. Jag slår vad om att ateister hatar gud. Något dåligt hände dem, och därför är de arga på gud. Eller så är det bara för att de vet att gud kommer att döma dem.

Varför pratar jag som ateist om gud och kristendomen? Till att börja med diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. (Läs mer HÄR och HÄR). Det är en av anledningarna till att jag kritiserar kristendomen.

Skulle du som kristen ha något att säga, om staten bara gav stöd till fornsediska organisationer, men inte till kristna? Om majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter gick till en hednisk ceremoni i ett tempel vid riksdagens öppnande, när regeringen ska vara livsåskådningsneutral? Om Sveriges statschef var tvungen att tillhöra asatron? Om staten finansierade hedniska friskolor, när alla har rätt till samma utbildning? Om vi hade hedniska blot dedikerade till Freja i Sveriges Radio, men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Om en gydja (hednisk präst) från Samfundet Fornsed var ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hedniska samfund dominerade utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret? (KÄLLA). Om statens förhållande till döden och begravningar inte var livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan att det styrdes av Samfundet Fornsed? (KÄLLA). Om fornsediska orga­nisationer utövade myndighet vid vigslar? (KÄLLA och KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hemvärnet diskriminerade kristna, till exempel genom att förbjuda kristna från att bli personalvårdare och bara låta gydjor bli det? Om det genomfördes militärblot med obligatorisk närvaro och målgångsceremonier i hedniska tempel? Om nationella minnesstunder hölls av gydjor med symboler av Freja runt halsen? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om du från barndomen indoktrinerats i forn sed, med en kontrollerande hederskultur? Med läror som sa att din vilja skulle underkasta sig Frejas vilja – och i förlängningen samfundets ledare? Om du inte fick bestämma själv över ditt liv, över dina åsikter, tankar och känslor, eller över din kropp och din sexualitet? Om du utsattes för trauman och övergrepp i samfundet? Om dina grundläggande mänskliga rättigheter begränsades under hela din uppväxt?

Om allt detta gjordes i Frejas namn, skulle du ha något att säga om det? Eller skulle du hålla tyst, bara för att du inte trodde på Freja?

Trosuppfattningar påverkar våra handlingar och handlingar har konsekvenser för oss människor och för samhället i sin helhet. För många kristna är religionen inte bara något privat. Det finns de som vill tvinga andra att hedra deras ritualer och ideal; kristna som vill att mina rättigheter ska tas ifrån mig, till exempel genom att förbjuda homosexualitet eller att staten ska kontrollera min kropp och min reproduktion. Detta påverkar inte bara mig, utan miljontals kvinnor och queer-personer.

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat.

Jag kan inte låta bli att observera dubbelstandarden; en stor del av den kristna identiteten baseras på att dela evangeliet med andra och att vara stolt och högljudd om vilka man är och vad man tror på. Från de första barndomsåren blev jag som kristen upplärd att sprida det kristna ljuset för världen; vi snackar missionsresor, skyltar, posters, dörrknackning, Facebook-inlägg, och så vidare. Jag skulle utnyttja alla möjligheter för att exponera kristendomen för allmänheten.

Därför blir det väldigt märkligt när vissa kristna anser att ateister borde hålla sina åsikter för sig själva. Att de upplever det som djupt kränkande så fort en ateist publicerar något – även det mest fredliga och diplomatiska budskapet om våra värderingar. Att de känner förvirring och/eller ilska över faktumen att jag till exempel pratar om ateism på min blogg. Yttrandefrihet och religionsfrihet ska ju gälla för alla.

Idén om gudar intresserar mig helt enkelt också – precis som det gjorde för Epikuros, som levde århundraden före Jesus. När jag till exempel ger kristendomen intern kritik, går jag in med premissen om att det finns en gud. Även om jag inte tror på gud, kan jag alltså diskutera hypotetiska modeller och träda in i andras tankevärldar. Jag har inget problem med det, då jag är en person som kan tänka abstrakt. Om man måste tro på något för att kunna kritisera det, då tar ju diskussionen slut.

Jag tror att gud finns som ett socialt fenomen, men inte i verkligheten bortom vår föreställning om gud. Jag pratar inte om gud för jag vet att han existerar. Jag pratar om gud eftersom jag vet att människor existerar.


Fler blogginlägg:

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

domen

VIKTIGT:
Det här handlar inte om alla kristna – det finns många fantastiska kristna som stöttar hbtqi-personers rättigheter.


Idag vågar inte många kristna ledare prata om hbtqi-frågor, vilket jag tycker är ett stort svek mot hbtqi-personerna i deras samfund. Det är inte trivial fråga som man bara kan sopa under mattan och hoppas att folk glömmer bort. Det handlar om liv och död.

Folkhälsomyndigheten säger såhär:

Unga personer som identifierar sig som homo-, bi-, transsexuella och queer (hbtq) gör fler självmordsförsök än unga som identifierar sig som heterosexuella. Det är därför viktigt att inkludera hbtq-perspektivet i det förebyggande arbetet och i stödinsatser för unga.

Tystnaden säger väldigt mycket om var en kristen ledare står. Det är enkelt att säga att man stöttar hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Det är bara om man håller en annan position som det finns risk för kontroverser. Det är bara då man behöver vara rädd för att yttra sig i frågan. Den här typen av feghet provocerar mig oerhört mycket; om du är emot jämlikhet och mänskliga rättigheter – stå för det.

Mänskliga rättigheter gäller till exempel rätten till liv, rätten att inte utsättas för tortyr som konverteringsterapi, rätten att tillgodose grundläggande behov och en tillfredsställande levnadsstandard vilket inkluderar rätten att ha relationer och familjer, rätten till likhet inför lagen, rätten till högsta uppnåeliga hälsa vilket inkluderar sjukvård och medicinska könskorringar, rätten till organisations- och demonstrationsfrihet som Pride och givetvis rätten till icke-diskriminering (orättvis behandling av olika slag, där någon gör åtskillnad mellan olika människor). Såhär skriver riksdagen:

Den svenska regeringen anser självklart att förtryck, diskriminering eller bestraffning på grund av en persons sexuella läggning strider mot de mänskliga rättigheterna.

Många kristna som faktiskt uttalar sig uppvisar en förtäckt homofobi, bifobi och transfobi. Det kan låta ungefär såhär: ”Jag är inte en homofob. Jag älskar hbtqi-personer och jag har vänner som kämpat med samkönad attraktion. Alla är välkomna till vår kyrka. Gud tycker att alla är lika mycket värda. Men… alla livsstilar är inte hälsosamma för människor. Det är kanske inte ett val, men du väljer ju ändå din livsstil. Bibeln är tydlig med att homosexualitet är en synd. Vi är alla syndare. Genom Kristus kan vi få förlåtelse för våra synder, lämna vårt gamla liv bakom oss och bli pånyttfödda som rena och rättfärdiga människor. Hbtq-personer har också den möjligheten.”

Den här typen av retorik låter kanske oskyldig. Men för mig som är queer – och som om förstår bigotteri mot queer-personer – så är det djupt problematiskt.

Homofobi, bifobi och transfobi betyder inte hat

I samma andetag som någon säger att de älskar queer-personer så uttalar de homofobiska, bifobiska och transfobiska argument. ”Alla människor är lika värda, men…” Homo/bi/transfobi handlar inte bara om att vara elak. Artig fobi kan vara lika farligt och ha enorma politiska konsekvenser. Jämför med det här uttalandet: ”Jag är inte rasist. Jag hatar inte invandrare. Men att mörkhyade människor gifter sig med ljushyade är tyvärr en synd i guds ögon. PK-samhället har gått för långt.”

Många människor märker inte den här typen av förtäckt queer-fobi, eftersom många människors förståelse av homofober, bifober och transfober är väldigt begränsad. Man ser det bara som ondskefullt hat eller extrema våldshandlingar. Man förväntar sig någon som Donald Trump eller nazister. Problemet är att nazisterna inte bara hatade för hatets skull, utan de trodde att de behövde skydda tyskt blod och land mot marxism, bolsjevism och judisk smitta. De trodde att de gjorde rätt sak. De hade sin egen interna logik, offermentalitet och självrättfärdighet.

När man reducerar homofobi, bifobi och transfobi till en karikatyr av rent hat, glömmer vi att det är ett djupt mänskligt problem. Fobi är inte bara hat och våldshandlingar – det är mycket mer komplicerat än så. I den verkliga världen är de farligaste queer-foberna högst sofistikerade och intellektuella människor. Ytligt slagkraftiga och övertygande narrativ sprids, men som under ytan saknar logiska och faktabaserade grunder. Narrativ fyllda med osanna halmdockor; ”Man får inte längre säga att biologiskt kön existerar. Nu kan man tydligen identifiera sig som en katt eller en kaktus. Woke-ideologin har gått för långt.” Dessa narrativ leder i längden till hat och extrema handlingar.

Visst, det finns fortfarande människor som säger att homosexuella sprider AIDS, att de förstör kärnfamiljen och rekryterar barn, och att de är syndiga styggelser likvärdiga med pedofiler. Det finns dem som säger att transpersoner är förövare som är ute efter att förgripa sig på kvinnor på offentliga toaletter. Men idag är det mycket vanligare att man hör: ”Självklart älskar jag hbtqi-personer. Men jag tycker att aktivismen har gått lite för långt. Jag vill inte att hbtqi-ideologin ska uppmuntras i skolan för våra barn – det är en attack på deras religionsfrihet.”

Förtäckt homo/bi/transfobi uttrycker samma fördomar, men man använder en annan ton. Det manifesterar sig i oro, försvarsreaktioner och offermentalitet. ”Aktivister har en gay-agenda, vi måste behålla lag och ordning, kristna förlorar sin yttrandefrihet, politisk korrekthet har gått för långt. Vi måste försvara våra barn, försvara äktenskapet, kärnfamiljen, våra kristna värderingar och traditioner.”

Det man verkligen är emot är jämställdhet. Man reagerar med en instinktiv fientlighet mot alla former av förändring. Queer-fobi betyder en rädsla för likhet, att man tycker att det är fel med samkönade relationer eller könskorrigeringar, och att hbtqi-personer inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella och cis-personer.

Fina ord utan handling

Ärligt talat så bryr mig inte ett dugg om kristna älskar mig eller inte. Fina ord betyder ingenting utan handling. Det som faktiskt spelar någon roll är om de är allierade i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, eller om de aktivt vill begränsa vår frihet och våra liv. Man kan inte säga att alla människor är lika mycket värda, utan att samtidigt tycka att alla människor är värda samma rättigheter.

Jag vill inte ha kärlek från främlingar. Jag vill att hbtqi-personer ska befrias från den stigma och diskriminering som historiskt har begränsat oss från att bli likvärdiga medlemmar av samhället. Ett grundläggande första steg är att sluta se homosexualitet som en synd, som riskerar att degenerera det övriga samhället.

Bara en ”livsstil”

”Du väljer ju din livsstil, dina kläder och din partner.” Det här är ett språk som homo/bi/transfober ofta använder. Man trivialiserar vad det innebär att vara queer genom att referera till det som ”sexuella preferenser” eller en ”livsstil” eller ”vad man gör i sovrummet”.  Man byter ut människorna man attackerar till abstrakta koncept.

Att vara queer är inte bara något som sker i sovrummet, eller en kostym man tar på sig. Det är så mycket mer än så. Det handlar om min identitet, min humanitet, hela mitt jag. Det följer med mig utanför sovrummet – jag kan inte separera min bisexualitet från mig. Det är en väsentlig byggsten av det som utgör mig som person. Jag vet att många transpersoner beskriver det på ett liknande sätt. Att avfärda det som en ”livsstil” är queer-fobiskt.

Helvetet

Många kristna menar att de försöker rädda hbtqi-personer från helvetet. Problemet är att ingen vet vilka som hamnar där eller om helvetet finns över huvud taget – inte ens kristna kan komma överens om frågan. Vad vi däremot vet, är att hbtqi-personer skadas av diskriminering och segregering. Till exempel genom att bli kallade för syndare, att bli jämförda med pedofiler, att tvingas leva i celibat för att vara ”goda” kristna, eller att förnekas sjukvård för könsdysfori. Vi vet att hbtqi-personer drivs till självmord av samhällets homofobi, bifobi och transfobi. Vi vet att queer-fobiska narrativ leder till hatbrott mot hbtq-personer.

Filosofen Bertrand Russel sa:

När man handlar enligt en hypotes som man vet är oviss, bör man handla så att resultatet inte blir skadligt om hypotesen är oriktig. En osäker hypotes kan inte rättfärdiga en tvärsäker handling, om ett stort ont är lika säkert enligt den motsatta hypotesen.

Det är alltså inte rationellt eller godtagbart att påtvinga människorna något säkert ont i nuet, för att uppnå ett osäkert gott i framtiden.

Du kan skylla på att det är ”sanningen”, att det är guds bud och inte dina bud, att du försöker rädda människor från helvetet, att det är menat som kärlek. Men det tar inte bort faktumet att du skadar människor. Du slipper inte ansvar, bara för att de står i en helig bok.

Slutsats

Såhär förtäcker många religiösa sin homofobi, bifobi och transfobi idag. Man använder fina ord och pratar om ”kärlek”, samtidigt som man diskriminerar minoriteter och sprider fördomar. Man handplockar verser ur religiösa skrifter för att stödja sin egen fobi. Faktum är att så många religiösa människor är goda, inkluderande och progressiva. Jag har många fantastiska religiösa vänner som allierar sig i kampen mot lika rättigheter. Sluta använda religion som en ursäkt för intolerans, trångsynthet och bigotteri.

The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad – det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att förstå och definiera hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, ni har inte blivit förtryckta.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Dessa ord används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser

Medverkan i podcasten Exvangeliet

Jag har medverkat podcasten Exvangeliets senaste avsnitt! Jag har aldrig pratat i en podcast förut och jag var väldigt nervös. Men Hanna Larsdotter fick mig att känna mig så trygg och bekväm. Det var så roligt, och jag är tacksam för möjligheten.

Jag och Hanna pratar utifrån Bibeln idags nya rapport ”Här för att stanna”. Den undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen ex-troende. Istället påstår sig församlingsledare veta mer om oss och våra liv, än vad vi själva gör.

Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad avhoppare faktiskt har att säga. Som avfälling är man plötsligt en av dem; ateisterna som har valt fel väg, som står utanför, i mörkret. Man ses som oärliga bråkmakare. Varför pratar vi ens om något som vi har lämnat? Vi borde bara hålla tyst!

Jag och Hanna Larsdotter har även skrivit en gemensam artikel, som svar på Bibeln idags rapport. Vår artikel heter ”Vi bör hålla tyst om våra åsikter – Det finns en tystnadskultur kring extroende”. Den finns att läsa på Exvangeliets hemsida.

Jag rekommenderar alla att lyssna och läsa – oavsett om du är religiös eller ej.

Lyssna på avsnittet: https://open.spotify.com/episode/6jHO6rh5x4Jb1Qj6ykv4OH?si=z1VehBiFQ1COcSWdYp06Dg
Läs min och Hannas gemensamma artikel: https://www.exvangeliet.com/blog/vi-br-hlla-tyst-om-vra-sikter-en-ppen-artikel-som-respons-p-utredningen-hr-fr-att-stanna-gjord-av-bibeln-idag-av-hanna-larsdotter-och-amanda-lundin
Exvangeliets webbsida: https://www.exvangeliet.com/
Exvangeliets Facebook-sida: https://www.facebook.com/exvangeliet/

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!