Det dummaste homofobiska argumentet: ”Om alla var homosexuella skulle mänskligheten dö ut”

Nyligen sa en kristen person i min närhet detta till mig: ”Om alla var homosexuella skulle mänskligheten dö ut.”

Om alla adopterade skulle mänskligheten också dö ut. Om alla levde som nunnor i celibat skulle mänskligheten också dö ut. Om alla jobbade som pastorer skulle vi inte ha några läkare, lärare, poliser eller andra nödvändiga yrkesgrupper och samhället skulle kollapsa. Om alla jobbade som läkare skulle samhället kollapsa. Om alla flyttade till Norge skulle samhället kollapsa.

Betyder detta att det är fel att adoptera, leva som nunna, jobba som pastor eller läkare, eller flytta till Norge? Nej. Det här är så dumt att jag knappt finner några ord.

Ja, man kan skratta åt dumheten. Men som queer gör det ont att höra sådana kommentarer på regelbunden basis. Framförallt från människor som jag trodde stod bakom mänskliga rättigheter. Det gör ont att se människors sanna sida komma fram; ”argument” som dessa visar att man ser queer-personer som ett hot. Att man tror att jag bär på någon slags ”smitta” som kan förgöra mänskligheten.

Vi skulle fortfarande ha provrörsbefruktning, även om alla människor blev homosexuella. Mänskligheten skulle alltså inte dö ut. Homofober kan sluta oroa sig. Jag begriper inte varför tanken på en värld med bara homosexuella är så hemsk? Vad är det med mig som är så skrämmande och avskyvärt?

Jag vill poängtera att detta synsätt absolut inte gäller för alla kristna. Jag har många underbara kristna vänner som kämpar för HBTQI-personers rättigheter (tips: organisationen EKHO). Det är bara en del av kristenheten som argumenterar såhär – fundamentalistiska, dogmatiska, konservativa och homofobiska kristna. Det är människor som kämpar för att upprätthålla en urgammal hederskultur och som använder Bibeln för att rättfärdiga sin egen avskyvärda människosyn.

Ett halvår på universitetet har lärt mig mer om kristendomen än tjugo år i kyrkan

Ett halvår på universitetet har lärt mig mer om kristendomen än tjugo år i kyrkan. Det här är mina erfarenheter, dina kan såklart vara annorlunda. För mig är det obegripligt att min kyrka inte undervisade eller ens nämnde några av kristendomens kärnkomponenter kring utveckling och historia, filosofi, psykologi och konst. Låt mig ge några exempel:

Att den religion som uppstod i antiken är en helt annan än den som utövas och tros idag. Att den ursprungliga judiska kulten gick från förtryckt minoritet till förtryckande statsreligion, genom den Konstantinska vändpunkten. Hur en huvudkyrka växte fram i romarriket. De ekumeniska koncilierna och kyrkomötena där män genom historien har bestämt vad man ska tro och hur man ska tro – exempelvis kring den trinitariska frågan, den kristologiska frågan, eller transsubstantiationen.

De många trassliga processerna bakom Bibelkanon. Att tolkningarna av Bibelkanon (åsikterna kring vilka skrifter som ska få ”vara med” och ”inte vara med”) fortfarande varierar sig enormt. Källkritiken kring Bibelns historiska skrifter. De många trassliga processerna bakom trosbekännelsernas utformning. Hur ritualerna kring katekumener, dopkanditater, primsigning, fasta, nattvard och undervisning har sett ut och förändrats.

Viktiga utformare av kristendomen genom historien; Augustinus, Irenaeus, Tertullianus, Markion, Luther, Spener och många fler. Hur utvecklingen av episkopatet, trosbekännelserna och en skriftkanon var delar i processen som skapade en kristen – det vill säga katolsk – kyrkoorganisation. Hur pietismens och upplysningens influenser i Sverige under 1690-talet skakade den kyrkliga aristokratin och bidrog till en sekularisering av staten.

Den historiska konflikten mellan öst- och västkyrkan. En grundläggande förståelse för ortodox, reformert och katolsk kristendom. Betydelsen av sakrament, arkitektur och konst – att kyrkornas uppbyggnad och utsmyckning har reflekterat de olika teologiska evolutionerna. En grundläggande förståelse för teologi och ecklesiologi. Att kristna genom historien alltid har sett sin egen lära som den rätta, och alla andra som kättare. Mekanismerna bakom radikalisering, sekterism och terrorism. Svenska kyrkans historiska förtryck av samerna. 

Det här är bara några exempel och korta sammanfattningar av det jag har lärt mig på universitetet. Jag lärde mig absolut ingenting om detta i kyrkan. Kristendomens historia, komplexitet och mångfald var helt främmande för mig.

Är man inte intresserad av att förstå sin egen religion? Att förstå sin egen historia? Att lära sig om andra trosinriktningar än sin egen? Jag tycker att det är ett svek mot mitt unga jag, som spenderar så mycket tid i undervisning i kyrkbänken. Att studera kristendomen är otroligt fascinerande, spännande och givande. Jag vill uppmuntra kristna att öppna denna fantastiska guldgruva!


Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka!

”Jag ska be för dig” – när kristen välvilja blir kränkande för ex-religiösa

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna. Blogginlägget är baserat på mina och andra ex-religiösas personliga erfarenheter. Om du som kristen inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

”Jag ska be för dig.” Dessa ord kan väcka en mängd negativa känslor hos ex–religiösa. I kristna sammanhang är normerna ofta förskjutna; troende kan anse att de har rätt att trampa rakt över sociala gränser eftersom de har gud på sin sida. Ofta tar man inte hänsyn till icke–troendes känslor eller trauman. Det finns ingen tanke på att fråga om samtycke innan man ber böner, läser högt ur Bibeln eller pratar om Jesus.

Som ex–religiös kan du känna dig kränkt, eftersom personen inte respekterar din livsåskådning. Kanske känner du dig omyndigförklarad, eftersom personen inte anser att du av egen kraft kan klara av ditt liv och dina åtaganden utan guds hjälpande hand. Kanske känner du av intentionen att få dig att återvända till kristendomen, vilket fullständigt strider mot din vilja och dina beslut. Kanske lever du med religiöst traumasyndrom och drabbas av ångestattacker eller självmordstankar.

Många ex–religiösa vågar inte vara raka och ärliga av rädsla för att ”vara till besvär”. Enligt mina erfarenheter tenderar kristna att bli upprörda när de inte får be för människor eller läsa högt ur Bibeln precis när de vill. Men att du inte vill ta del av deras religion strider inte mot kristnas religionsfrihet. Är det verkligen så mycket begärt att slippa höra att någon ber för dig? Den meningen och den intentionen triggar ångest hos många människor.

Hur skulle kristna reagera om jag sa till dem att Tor älskar dem? Att jag ber till Freja för dem? Att Skade tror på dem, även om de inte tror på Skade? Hur skulle kristna reagera om jag gav dem böcker om fornnordisk religion i julklapp? Om jag läste högt för dem ur Den Poetiska Eddan? Om jag bad dem delta i en offerritual till Odin? Det skulle aldrig falla mig in att göra något sådant mot kristna. Det sorgliga är att många kristna inte förstår hur respektlöst detta är, förrän någon annan utsätter dem för samma sak.

Du som ex-religiös har rätt att säga hur du känner och sätta dina gränser. Det är upp till de kristna i din närhet om de kan respektera det eller inte. Är de inte intresserade av att respektera dina gränser och förhålla sig till dig på ett sätt som du mår bra av? Då har du ingen skyldighet att låta dem ta plats i ditt liv.

Även om genuin omtanke ofta ligger bakom bönen, uppnås inte syftet med omtanken om man gör ex–religiösa ledsna och ångestfyllda. Man ska man alltid be om lov först och respektera det om personen säger nej. Då behöver det inte bli någon konflikt eller förvirring.

Kanske kan det förändras om vi är fler ex–religiösa som är öppna med vad vi tolererar och inte. Kanske kan vi få fler kristna att tänka efter kring hur man bör agera mot människor från andra livsåskådningar och hur sunda relationer – med gränser på lika villkor – bör fungera. 


HÄR kan du läsa fler inlägg om extro, humanism och ateism. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka!

Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad – det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att förstå och definiera hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, ni har inte blivit förtryckta.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Dessa ord används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser

Vill ateister bara synda?

Är jag en ateist bara för att jag vill synda? Till att börja med tror jag inte ens att synd existerar. Den här frågan kommer helt från ett religiöst perspektiv och den antar att kristendomens syn är det enda sanna och rätta – den enda som betyder något. 

Istället för att värdera mina positioner kring till exempel HBTQI eller feminism baserat på mina nyanserade argument, värderas de bara utefter förutfattade meningar kring vad som är och inte är en synd. Mina positioner bedöms då som dåliga och slutsatsen dras att jag inte tror på ett religiöst system, bara för att jag vill synda.

Den här fördomen är en ursäkt för moralisk överlägsenhet. Man ser ner på dem som har lämnat tron, och antyder att de inte har legitima skäl. Det är polariserande och skapar ett ”vi mot dem”, där ateister är fallna, oärliga, omoraliska och depraverade.

Om någon lämnar sin religion bara för att de vill synda, måste den personen fortfarande tro på den här övernaturliga makten – fortfarande tro på konceptet synd – men välja att låtsas som om den här övernaturliga makten inte existerar längre. Personen måste lura sig själv på något vis, bara för att kunna engagera i synd. Det är inte resonabelt utan ganska orimligt, enligt mig.

Om jag skulle tror på synd och vilja synda, vore det mer pragmatiskt att stanna kvar i kristendomen. För det finns en förlåtelsemodell inom kristendomen som tar bort synden. Teologin säger nämligen att alla är syndare, och att Jesus dog för våra synder. Han tog vårt straff och förlåter oss. Inom kristendomen har jag därför ett sätt att tvätta bort synden.

Det finns inte ens konsensus inom kristendomen om vad som är syndigt eller inte. Är homosexualitet och könskorrigering en synd? Är sex utanför äktenskapet en synd? Är det en synd att kvinnor undervisar i kyrkan? Är det en synd att arbeta på sabbaten? Är det en synd att spara pengar? Ja och nej, beroende på vilka Bibelstycken du implementerar eller vilken kristen du frågar.

Jag är en ateist, och jag tror varken på övernaturliga väsen eller på synd. Min moral är inte knyten till en auktoritär gud och vad hen säger. Grunden för min moral är istället att maximera välmående och minimera ofrivilligt lidande hos människor. Jag tar ansvar för mina egna handlingar – om jag agerar omoraliskt kan ingen gud förlåta mig och ta min skuld. Jag värderar godhet för godhetens skull och jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. 

Min livsstil har knappt förändrats sedan jag lämnade kristendomen (förutom att jag inte längre går i kyrkan, läser Bibeln och ber). Jag är en duktig och ganska tråkig person, som följer lagen, betalar mina skatter, äter godis på lördagar och går och lägger mig halv tio. Jag dricker varken alkohol, tar droger, röker eller snusar. Det är fysiskt omöjligt för mig att svära. Jag har levt i samma trogna relation i sju år. På fritiden dyrkar jag inte djävulen och bränner kyrkor – jag läser böcker och tittar på Frost med min lillasyster. Jag försöker vara en så bra person som jag bara kan, och behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt.

Mitt syfte är inte att döma dig som har en annan livsstil. Syftet är att demonstrera att jag inte blev en ateist för att jag ville gå bärsärkagång och göra saker som jag inte fick som kristen. Förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa att kväsa myten om att ateister bara vill synda.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.