Julen i norden är ursprungligen en gammal fornnordisk tradition, som övertagits av kristendomen. När kyrkan ville värva medlemmar tog de nämligen över seder och bruk från de föregående religionerna. I det här inlägget får du följa med till hedningarnas julfirande på vikingatiden – med julöl, dopp i grytan, Odens himlafärd och midvinterblot!

Det var julemånad. Vintern hade kommit med snö, is och vind från nord. När vintersolståndet – årets längsta natt – anlände, var det äntligen var dags för midvinterblotet. En ljuspunkt i mörkret, kylan och det hårda vardagslivet. Årets heligaste högtid som gick i glädjens och överflödets anda. 

Folket samlades i långhusen kring de brinnande härdarna. De var välkammade och tvagade, klädda i sina finaste särkar och hängselkjolar. Stämningen var munter,  julfriden varade och alla våldsdåd var därmed bannlysta. Musik från lutor och flöjtar fyllde festhallen. Tunnorna med det heliga julölet öppnades – det var dags att dricka jul! Ölet var oerhört viktigt, ty höga bötesbelopp utkrävdes av dem som inte hade ölet färdigbryggt i tid.

Ätandet inleddes med dopp i grytan; bröd som doppades i fettspadet från svinkött. En uppvärmning inför de stundande dagarnas frosseri; midvinterblotet varade knappast bara en dag, utan kunde pågå i flera veckor.

Sedan var det dags för den riktiga julmaten. Saftigt fläskkött grillades, skinka, sylta, fårkött, smör, bröd, fisk och otaliga korvrätter dukades upp. Det slaktade grishuvudet och dess fyra grisfötterna fick ligga upplagda och orörda på bordet under hela julen. Julegrisen var en hyllning till guden Frejs galt, Gyllenborste. 

Jullekarna drog snart igång. Det var olika former av styrka, vighets och färdighetsprövningar – till exempel dragkamp eller brottning. Alla deltog i lekarna; barn som vuxna, kvinnor som män. Lekarna på julhalmen utmynnade ofta i muntra och lustfyllda kärleksakter mellan paren. 

Religionen hade en viktig del i midvinterblotet. De fornnordiska gudarna och gudinnorna var högt skattade och en självklar del i vardagen, såväl som på högtider. Religionens berättelser och myter vilade på en muntlig tradition – de var en del av det gemensamma minnet. Olika grupper av människor hade olika gudar, traditioner och kulthandlingar. En enhetlig vikingatida religion som utövats precis likadant överallt har aldrig funnits i Skandinavien.

Oden förknippades med julen genom ”den vilda jakten”; då Oden under julnätternas mörker for fram genom skogar och över himlen på jakt efter skogsrået. Havrekärven som vi idag sätter ut åt småfåglarna, var ursprungligen till Odens häst Sleipner. Julgranen symboliserade det heliga  världsträdet Yggdrasil, julbocken under granen symboliserade Tors bockar Tanngnjost och Tanngrisner, och de guldgula lussekatterna förknippades med solsymboler och fruktbarhet.

På julen utdelades skålar åt gudarnas ära – till exempel Oden, Frigg, Heimdall eller Eir. Man bad om vägledning och framgång i allt ifrån krig och skörd, till hemmets trygghet och kärlek. Sedan tömdes dryckeshornen åt löften om personliga bedrifter under det kommande året, samt åt kära fränders skull. 

Midvinterblotet offrades till gudarna för god skörd och fruktbarhet; en önskan om att nästa år skulle skänka en god årsväxt åt folket, både på åkern och i familjen. Vart nionde år anordnades en extra stor offerfest vid juletid. Vid detta tillfälle offrade man djur och människor av hankön, som hängdes upp i träd och tömdes på blod.

När gillet nått sin ände och julen därmed var slut, användes det kvarvarande julölet till att bestryka kreaturen och bestänka åkrarna med. Matbitar lämnades kvar på borden så att gårdstomtarna och vättarna kunde få sig en smakbit. Sedan fortsatte vardagslivet med att sköta boskap och bruka jorden, bedriva hantverk, handel, jakt och fiske.

HÄR kan du läsa fler av mina inlägg om historia.

Källor:

Lindström, Dag. 2004. Forntid i Sverige : en introduktion
Ingelman-Sundberg, Catharina. 2002. Boken om vikingarna.
Harrison, Dick och Svensson, Kristina. 2007. Vikingaliv.
Branston, Brian. 2016. Nordisk mytologi: Vikingatidens gudar och hjältar.
Enoksen, Lars Magnar. 2006. Djur och natur i fornnordisk mytologi.