Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

domen

VIKTIGT:
Det här handlar inte om alla kristna – det finns många fantastiska kristna som stöttar hbtqi-personers rättigheter.


Idag vågar inte många kristna ledare prata om hbtqi-frågor, vilket jag tycker är ett stort svek mot hbtqi-personerna i deras samfund. Det är inte trivial fråga som man bara kan sopa under mattan och hoppas att folk glömmer bort. Det handlar om liv och död.

Folkhälsomyndigheten säger såhär:

Unga personer som identifierar sig som homo-, bi-, transsexuella och queer (hbtq) gör fler självmordsförsök än unga som identifierar sig som heterosexuella. Det är därför viktigt att inkludera hbtq-perspektivet i det förebyggande arbetet och i stödinsatser för unga.

Tystnaden säger väldigt mycket om var en kristen ledare står. Det är enkelt att säga att man stöttar hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Det är bara om man håller en annan position som det finns risk för kontroverser. Det är bara då man behöver vara rädd för att yttra sig i frågan. Den här typen av feghet provocerar mig oerhört mycket; om du är emot jämlikhet och mänskliga rättigheter – stå för det.

Mänskliga rättigheter gäller till exempel rätten till liv, rätten att inte utsättas för tortyr som konverteringsterapi, rätten att tillgodose grundläggande behov och en tillfredsställande levnadsstandard vilket inkluderar rätten att ha relationer och familjer, rätten till likhet inför lagen, rätten till högsta uppnåeliga hälsa vilket inkluderar sjukvård och medicinska könskorringar, rätten till organisations- och demonstrationsfrihet som Pride och givetvis rätten till icke-diskriminering (orättvis behandling av olika slag, där någon gör åtskillnad mellan olika människor). Såhär skriver riksdagen:

Den svenska regeringen anser självklart att förtryck, diskriminering eller bestraffning på grund av en persons sexuella läggning strider mot de mänskliga rättigheterna.

Många kristna som faktiskt uttalar sig uppvisar en förtäckt homofobi, bifobi och transfobi. Det kan låta ungefär såhär: ”Jag är inte en homofob. Jag älskar hbtqi-personer och jag har vänner som kämpat med samkönad attraktion. Alla är välkomna till vår kyrka. Gud tycker att alla är lika mycket värda. Men… alla livsstilar är inte hälsosamma för människor. Det är kanske inte ett val, men du väljer ju ändå din livsstil. Bibeln är tydlig med att homosexualitet är en synd. Vi är alla syndare. Genom Kristus kan vi få förlåtelse för våra synder, lämna vårt gamla liv bakom oss och bli pånyttfödda som rena och rättfärdiga människor. Hbtq-personer har också den möjligheten.”

Den här typen av retorik låter kanske oskyldig. Men för mig som är queer – och som om förstår bigotteri mot queer-personer – så är det djupt problematiskt.

Homofobi, bifobi och transfobi betyder inte hat

I samma andetag som någon säger att de älskar queer-personer så uttalar de homofobiska, bifobiska och transfobiska argument. ”Alla människor är lika värda, men…” Homo/bi/transfobi handlar inte bara om att vara elak. Artig fobi kan vara lika farligt och ha enorma politiska konsekvenser. Jämför med det här uttalandet: ”Jag är inte rasist. Jag hatar inte invandrare. Men att mörkhyade människor gifter sig med ljushyade är tyvärr en synd i guds ögon. PK-samhället har gått för långt.”

Många människor märker inte den här typen av förtäckt queer-fobi, eftersom många människors förståelse av homofober, bifober och transfober är väldigt begränsad. Man ser det bara som ondskefullt hat eller extrema våldshandlingar. Man förväntar sig någon som Donald Trump eller nazister. Problemet är att nazisterna inte bara hatade för hatets skull, utan de trodde att de behövde skydda tyskt blod och land mot marxism, bolsjevism och judisk smitta. De trodde att de gjorde rätt sak. De hade sin egen interna logik, offermentalitet och självrättfärdighet.

När man reducerar homofobi, bifobi och transfobi till en karikatyr av rent hat, glömmer vi att det är ett djupt mänskligt problem. Fobi är inte bara hat och våldshandlingar – det är mycket mer komplicerat än så. I den verkliga världen är de farligaste queer-foberna högst sofistikerade och intellektuella människor. Ytligt slagkraftiga och övertygande narrativ sprids, men som under ytan saknar logiska och faktabaserade grunder. Narrativ fyllda med osanna halmdockor; ”Man får inte längre säga att biologiskt kön existerar. Nu kan man tydligen identifiera sig som en katt eller en kaktus. Woke-ideologin har gått för långt.” Dessa narrativ leder i längden till hat och extrema handlingar.

Visst, det finns fortfarande människor som säger att homosexuella sprider AIDS, att de förstör kärnfamiljen och rekryterar barn, och att de är syndiga styggelser likvärdiga med pedofiler. Det finns dem som säger att transpersoner är förövare som är ute efter att förgripa sig på kvinnor på offentliga toaletter. Men idag är det mycket vanligare att man hör: ”Självklart älskar jag hbtqi-personer. Men jag tycker att aktivismen har gått lite för långt. Jag vill inte att hbtqi-ideologin ska uppmuntras i skolan för våra barn – det är en attack på deras religionsfrihet.”

Förtäckt homo/bi/transfobi uttrycker samma fördomar, men man använder en annan ton. Det manifesterar sig i oro, försvarsreaktioner och offermentalitet. ”Aktivister har en gay-agenda, vi måste behålla lag och ordning, kristna förlorar sin yttrandefrihet, politisk korrekthet har gått för långt. Vi måste försvara våra barn, försvara äktenskapet, kärnfamiljen, våra kristna värderingar och traditioner.”

Det man verkligen är emot är jämställdhet. Man reagerar med en instinktiv fientlighet mot alla former av förändring. Queer-fobi betyder en rädsla för likhet, att man tycker att det är fel med samkönade relationer eller könskorrigeringar, och att hbtqi-personer inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella och cis-personer.

Fina ord utan handling

Ärligt talat så bryr mig inte ett dugg om kristna älskar mig eller inte. Fina ord betyder ingenting utan handling. Det som faktiskt spelar någon roll är om de är allierade i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, eller om de aktivt vill begränsa vår frihet och våra liv. Man kan inte säga att alla människor är lika mycket värda, utan att samtidigt tycka att alla människor är värda samma rättigheter.

Jag vill inte ha kärlek från främlingar. Jag vill att hbtqi-personer ska befrias från den stigma och diskriminering som historiskt har begränsat oss från att bli likvärdiga medlemmar av samhället. Ett grundläggande första steg är att sluta se homosexualitet som en synd, som riskerar att degenerera det övriga samhället.

Bara en ”livsstil”

”Du väljer ju din livsstil, dina kläder och din partner.” Det här är ett språk som homo/bi/transfober ofta använder. Man trivialiserar vad det innebär att vara queer genom att referera till det som ”sexuella preferenser” eller en ”livsstil” eller ”vad man gör i sovrummet”.  Man byter ut människorna man attackerar till abstrakta koncept.

Att vara queer är inte bara något som sker i sovrummet, eller en kostym man tar på sig. Det är så mycket mer än så. Det handlar om min identitet, min humanitet, hela mitt jag. Det följer med mig utanför sovrummet – jag kan inte separera min bisexualitet från mig. Det är en väsentlig byggsten av det som utgör mig som person. Jag vet att många transpersoner beskriver det på ett liknande sätt. Att avfärda det som en ”livsstil” är queer-fobiskt.

Helvetet

Många kristna menar att de försöker rädda hbtqi-personer från helvetet. Problemet är att ingen vet vilka som hamnar där eller om helvetet finns över huvud taget – inte ens kristna kan komma överens om frågan. Vad vi däremot vet, är att hbtqi-personer skadas av diskriminering och segregering. Till exempel genom att bli kallade för syndare, att bli jämförda med pedofiler, att tvingas leva i celibat för att vara ”goda” kristna, eller att förnekas sjukvård för könsdysfori. Vi vet att hbtqi-personer drivs till självmord av samhällets homofobi, bifobi och transfobi. Vi vet att queer-fobiska narrativ leder till hatbrott mot hbtq-personer.

Filosofen Bertrand Russel sa:

När man handlar enligt en hypotes som man vet är oviss, bör man handla så att resultatet inte blir skadligt om hypotesen är oriktig. En osäker hypotes kan inte rättfärdiga en tvärsäker handling, om ett stort ont är lika säkert enligt den motsatta hypotesen.

Det är alltså inte rationellt eller godtagbart att påtvinga människorna något säkert ont i nuet, för att uppnå ett osäkert gott i framtiden.

Du kan skylla på att det är ”sanningen”, att det är guds bud och inte dina bud, att du försöker rädda människor från helvetet, att det är menat som kärlek. Men det tar inte bort faktumet att du skadar människor. Du slipper inte ansvar, bara för att de står i en helig bok.

Slutsats

Såhär förtäcker många religiösa sin homofobi, bifobi och transfobi idag. Man använder fina ord och pratar om ”kärlek”, samtidigt som man diskriminerar minoriteter och sprider fördomar. Man handplockar verser ur religiösa skrifter för att stödja sin egen fobi. Faktum är att så många religiösa människor är goda, inkluderande och progressiva. Jag har många fantastiska religiösa vänner som allierar sig i kampen mot lika rättigheter. Sluta använda religion som en ursäkt för intolerans, trångsynthet och bigotteri.

The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober