Det dummaste homofobiska argumentet: ”Om alla var homosexuella skulle mänskligheten dö ut”

Nyligen sa en kristen person i min närhet detta till mig: ”Om alla var homosexuella skulle mänskligheten dö ut.”

Om alla adopterade skulle mänskligheten också dö ut. Om alla levde som nunnor i celibat skulle mänskligheten också dö ut. Om alla jobbade som pastorer skulle vi inte ha några läkare, lärare, poliser eller andra nödvändiga yrkesgrupper och samhället skulle kollapsa. Om alla jobbade som läkare skulle samhället kollapsa. Om alla flyttade till Norge skulle samhället kollapsa.

Betyder detta att det är fel att adoptera, leva som nunna, jobba som pastor eller läkare, eller flytta till Norge? Nej. Det här är så dumt att jag knappt finner några ord.

Ja, man kan skratta åt dumheten. Men som queer gör det ont att höra sådana kommentarer på regelbunden basis. Framförallt från människor som jag trodde stod bakom mänskliga rättigheter. Det gör ont att se människors sanna sida komma fram; ”argument” som dessa visar att man ser queer-personer som ett hot. Att man tror att jag bär på någon slags ”smitta” som kan förgöra mänskligheten.

Vi skulle fortfarande ha provrörsbefruktning, även om alla människor blev homosexuella. Mänskligheten skulle alltså inte dö ut. Homofober kan sluta oroa sig. Jag begriper inte varför tanken på en värld med bara homosexuella är så hemsk? Vad är det med mig som är så skrämmande och avskyvärt?

Jag vill poängtera att detta synsätt absolut inte gäller för alla kristna. Jag har många underbara kristna vänner som kämpar för HBTQI-personers rättigheter (tips: organisationen EKHO). Det är bara en del av kristenheten som argumenterar såhär – fundamentalistiska, dogmatiska, konservativa och homofobiska kristna. Det är människor som kämpar för att upprätthålla en urgammal hederskultur och som använder Bibeln för att rättfärdiga sin egen avskyvärda människosyn.

Snart släpps min bok! | ”Avhopp: att lämna religiösa och manipulativa rörelser”

Om boken

Att lämna min slutna, kristna församling var en ensam upplevelse som fick mig att inse att det finns en brist på resurser för dem i Sverige som drabbats av religioners skadliga aspekter. Därför har jag samlat allt en avhoppare kan behöva i den här boken, som en resursbank.

Baserat på forskning beskriver boken hur manipulativa aspekter av religion fungerar och vilka konsekvenser de kan få. Ex­-kristna och ex-muslimer delar med sig av sina erfarenheter i intervjuer. Psykoterapeuten och sektexperten Helena Löfgren ger kloka råd.

Hur fungerar en dekonstruktionsprocess (att bryta ner och omstöpa sin tro)? Vad är religiöst traumasyndrom, normaliseringsprocesser och floating? Varför är man fortfarande rädd för helvetet även fast man har slutat tro? Hur hanterar man utfrysning från religiösa vänner och familjemedlemmar? Hur ska man se på moral, sex, sanning och vetenskap? Finns det mening med livet utan gud? Detta är frågor som många ex­-religiösa brottas med. Boken ger resurser, råd och stöd kring dessa frågor och mycket mer.

Boken riktar sig främst till personer som har lämnat Abrahamitiska religioner (judendom, kristendom och islam) men den kan även appliceras på andra religioner och sekter. Min förhoppning är att den här boken kan hjälpa dig som dekonstruerar, lämnar eller förändrar din tro. Du är inte ensam. Du ser inte religionens problem för att du är syndig eller har en upprorisk ande. Du kan fortfarande kan vara en god människa och leva ett gott liv utan en gudstro.

”Avhopp” är en facklitterär bok med självbiografiska inslag.

Som avhoppare befinner du dig i ett ingenmansland; i övriga samhället finns ett allmänt ointresse och en utbredd okunskap kring offer för religiös hederskultur. De manipulativa religiösa grupper som du har lämnat tolkar ofta kritik som attacker eller hädelser mot heliga och auktoritära fundament som inte får ifrågasättas. Du framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem.

Du blir alltså helt ensam när du lämnar, utan någon som förstår dig eller kan hjälpa dig. Därför har jag skrivit den här boken. Jag vill byta tystnaden och låta avhoppares röster bli hörda. Vi har rätt att få hjälp och stöd. Jag tror verkligen på den här boken och dess värde.

I augusti kommer boken att släppas och gå att köpa här på min hemsida. Sprid hemskt gärna ordet i dina sociala nätverk!

Vi som blev osynliga | Av Karin Fahlström

Jag läser intervjun med Jonas Gardell om hans nya bok och fastnade för den här raden: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga.”

Jag tänker att det är på samma sätt för oss som har lämnat kyrkan. Vi blir osynliggjorda av våra tidigare församlingar. Vi hade ju inte mött Jesus på riktigt, våra familjer var dysfunktionella, säkert underliggande psykisk ohälsa. Vi är bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Och vi är ju så få, knappt att vi kan räknas. Absolut inte representativa för församlingarna.

Vi ska helst vara tysta. Och känna skuld och skam över våra liv. Tacksamma över att få stå bredvid. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukt som man kastar bort. Vi kan tolereras så länge vi är osynliga.

Jag tänker att det är dags att sluta vara tysta. Att sluta skämmas för vad vi har fått gå igenom. De har tagit så mycket ifrån oss, men de kan inte stoppa oss från att använda våra röster!

Av Karin Fahlström

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad – det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att förstå och definiera hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, ni har inte blivit förtryckta.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Dessa ord används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser