Är extroende trasiga? | Kristna som förvränger åsikter till psykisk ohälsa

I min kyrka var det populärt att skvallra om dem som lämnat. Man spekulerade vitt och bredd om deras psyke och agenda. Man lärde sig att de–legitimera deras åsikter och beslut: ”Hon har haft en dålig barndom, därför är hon arg på gud. Han mår psykiskt dåligt och behöver andlig vägledning.” Det här är respektlöst, arrogant och nedlåtande – ingen vet vad som finns i en människas hjärna förutom den personen. Man skapar karikatyrer och nidbilder av människor, utan att låta dem tala för sig själva.

Sektmedlemmar indoktrineras i att tro att om de lämnar kommer fruktansvärda saker att hända. Man tror att man inte kan lämna och fortfarande vara en god, lycklig, hälsosam och tillfredsställd person. Detta ligger i hjärtat av totalitarism.1

Att prata med en indoktrinerad sektmedlem är en speciell upplevelse. Du kommer förmodligen aldrig att träffa någon som är så absolut övertygad om att de vet vad som är bäst för dig. En dedikerad sektmedlem tar inte ett nej som ett legitimt svar. De har blivit indoktrinerade till att tro att om du lämnar så ligger felet hos dig, du har missförstått budskapet, du är trasig och du vet inte ditt eget bästa.2

Kristna har kallat min offentliga dekonstruktion från kristendomen som ”ett rop på hjälp”. Det här är ett exempel på svartvitt tänkande; de som har samma åsikter anses som välmående och de som tycker annorlunda måste må dåligt. Opponenter och kritiker blir etiketterade som skadade eller självhatande.

När åsikter och kritik förvrängs som produkten av psykisk ohälsa kan de avvisas utan examinering – du har bara dina åsikter för att du ”mår dåligt”. Inga bevis presenterades för att backa upp dessa påståenden, istället används ett cirkulärt resonemang: ”Människor mår dåligt för att de tror X. Människor tror X för att de mår dåligt.”

Även om du inte längre är i kyrkan, kommer en halmdocka att skapas av dig i din frånvaro: den arga och bittra syndaren, den trasiga och olyckliga avhopparen. Dina motivationer kommer att vara karikatyriska och osammanhängande.

Som extroende kan det här vara kränkande och frustrerande. Men kom ihåg att de är fast i en svartvit värld full av rädsla och lögner, medans du njuter av friheten och sanningen i det verkliga livet någon annanstans.

Referenser:

(1) Hassan, Steven. Combating Cult Mind Control. Freedom of Mind Resource Center Inc. 2015, sid. 129.

(2) Ibid.

Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Vi som blev osynliga | Av Karin Fahlström

Jag läser intervjun med Jonas Gardell om hans nya bok och fastnade för den här raden: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga.”

Jag tänker att det är på samma sätt för oss som har lämnat kyrkan. Vi blir osynliggjorda av våra tidigare församlingar. Vi hade ju inte mött Jesus på riktigt, våra familjer var dysfunktionella, säkert underliggande psykisk ohälsa. Vi är bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Och vi är ju så få, knappt att vi kan räknas. Absolut inte representativa för församlingarna.

Vi ska helst vara tysta. Och känna skuld och skam över våra liv. Tacksamma över att få stå bredvid. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukt som man kastar bort. Vi kan tolereras så länge vi är osynliga.

Jag tänker att det är dags att sluta vara tysta. Att sluta skämmas för vad vi har fått gå igenom. De har tagit så mycket ifrån oss, men de kan inte stoppa oss från att använda våra röster!

Av Karin Fahlström

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom? Jag menar, jag tror inte på tomtar eller älvor, och du ser inte mig skriva blogginlägg om dem. Du ser inte mig argumentera mot typ Freja hela tiden. Jag slår vad om att ateister hatar gud. Något dåligt hände dem, och därför är de arga på gud. Eller så är det bara för att de vet att gud kommer att döma dem.

Varför pratar jag som ateist om gud och kristendomen? Till att börja med diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. (Läs mer HÄR och HÄR). Det är en av anledningarna till att jag kritiserar kristendomen.

Skulle du som kristen ha något att säga, om staten bara gav stöd till fornsediska organisationer, men inte till kristna? Om majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter gick till en hednisk ceremoni i ett tempel vid riksdagens öppnande, när regeringen ska vara livsåskådningsneutral? Om Sveriges statschef var tvungen att tillhöra asatron? Om staten finansierade hedniska friskolor, när alla har rätt till samma utbildning? Om vi hade hedniska blot dedikerade till Freja i Sveriges Radio, men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Om en gydja (hednisk präst) från Samfundet Fornsed var ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hedniska samfund dominerade utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret? (KÄLLA). Om statens förhållande till döden och begravningar inte var livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan att det styrdes av Samfundet Fornsed? (KÄLLA). Om fornsediska orga­nisationer utövade myndighet vid vigslar? (KÄLLA och KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hemvärnet diskriminerade kristna, till exempel genom att förbjuda kristna från att bli personalvårdare och bara låta gydjor bli det? Om det genomfördes militärblot med obligatorisk närvaro och målgångsceremonier i hedniska tempel? Om nationella minnesstunder hölls av gydjor med symboler av Freja runt halsen? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om du från barndomen indoktrinerats i forn sed, med en kontrollerande hederskultur? Med läror som sa att din vilja skulle underkasta sig Frejas vilja – och i förlängningen samfundets ledare? Om du inte fick bestämma själv över ditt liv, över dina åsikter, tankar och känslor, eller över din kropp och din sexualitet? Om du utsattes för trauman och övergrepp i samfundet? Om dina grundläggande mänskliga rättigheter begränsades under hela din uppväxt?

Om allt detta gjordes i Frejas namn, skulle du ha något att säga om det? Eller skulle du hålla tyst, bara för att du inte trodde på Freja?

Trosuppfattningar påverkar våra handlingar och handlingar har konsekvenser för oss människor och för samhället i sin helhet. För många kristna är religionen inte bara något privat. Det finns de som vill tvinga andra att hedra deras ritualer och ideal; kristna som vill att mina rättigheter ska tas ifrån mig, till exempel genom att förbjuda homosexualitet eller att staten ska kontrollera min kropp och min reproduktion. Detta påverkar inte bara mig, utan miljontals kvinnor och queer-personer.

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat.

Jag kan inte låta bli att observera dubbelstandarden; en stor del av den kristna identiteten baseras på att dela evangeliet med andra och att vara stolt och högljudd om vilka man är och vad man tror på. Från de första barndomsåren blev jag som kristen upplärd att sprida det kristna ljuset för världen; vi snackar missionsresor, skyltar, posters, dörrknackning, Facebook-inlägg, och så vidare. Jag skulle utnyttja alla möjligheter för att exponera kristendomen för allmänheten.

Därför blir det väldigt märkligt när vissa kristna anser att ateister borde hålla sina åsikter för sig själva. Att de upplever det som djupt kränkande så fort en ateist publicerar något – även det mest fredliga och diplomatiska budskapet om våra värderingar. Att de känner förvirring och/eller ilska över faktumen att jag till exempel pratar om ateism på min blogg. Yttrandefrihet och religionsfrihet ska ju gälla för alla.

Idén om gudar intresserar mig helt enkelt också – precis som det gjorde för Epikuros, som levde århundraden före Jesus. När jag till exempel ger kristendomen intern kritik, går jag in med premissen om att det finns en gud. Även om jag inte tror på gud, kan jag alltså diskutera hypotetiska modeller och träda in i andras tankevärldar. Jag har inget problem med det, då jag är en person som kan tänka abstrakt. Om man måste tro på något för att kunna kritisera det, då tar ju diskussionen slut.

Jag tror att gud finns som ett socialt fenomen, men inte i verkligheten bortom vår föreställning om gud. Jag pratar inte om gud för jag vet att han existerar. Jag pratar om gud eftersom jag vet att människor existerar.


Fler blogginlägg:

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

domen

VIKTIGT:
Det här handlar inte om alla kristna – det finns många fantastiska kristna som stöttar hbtqi-personers rättigheter.


Idag vågar inte många kristna ledare prata om hbtqi-frågor, vilket jag tycker är ett stort svek mot hbtqi-personerna i deras samfund. Det är inte trivial fråga som man bara kan sopa under mattan och hoppas att folk glömmer bort. Det handlar om liv och död.

Folkhälsomyndigheten säger såhär:

Unga personer som identifierar sig som homo-, bi-, transsexuella och queer (hbtq) gör fler självmordsförsök än unga som identifierar sig som heterosexuella. Det är därför viktigt att inkludera hbtq-perspektivet i det förebyggande arbetet och i stödinsatser för unga.

Tystnaden säger väldigt mycket om var en kristen ledare står. Det är enkelt att säga att man stöttar hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Det är bara om man håller en annan position som det finns risk för kontroverser. Det är bara då man behöver vara rädd för att yttra sig i frågan. Den här typen av feghet provocerar mig oerhört mycket; om du är emot jämlikhet och mänskliga rättigheter – stå för det.

Mänskliga rättigheter gäller till exempel rätten till liv, rätten att inte utsättas för tortyr som konverteringsterapi, rätten att tillgodose grundläggande behov och en tillfredsställande levnadsstandard vilket inkluderar rätten att ha relationer och familjer, rätten till likhet inför lagen, rätten till högsta uppnåeliga hälsa vilket inkluderar sjukvård och medicinska könskorringar, rätten till organisations- och demonstrationsfrihet som Pride och givetvis rätten till icke-diskriminering (orättvis behandling av olika slag, där någon gör åtskillnad mellan olika människor). Såhär skriver riksdagen:

Den svenska regeringen anser självklart att förtryck, diskriminering eller bestraffning på grund av en persons sexuella läggning strider mot de mänskliga rättigheterna.

Många kristna som faktiskt uttalar sig uppvisar en förtäckt homofobi, bifobi och transfobi. Det kan låta ungefär såhär: ”Jag är inte en homofob. Jag älskar hbtqi-personer och jag har vänner som kämpat med samkönad attraktion. Alla är välkomna till vår kyrka. Gud tycker att alla är lika mycket värda. Men… alla livsstilar är inte hälsosamma för människor. Det är kanske inte ett val, men du väljer ju ändå din livsstil. Bibeln är tydlig med att homosexualitet är en synd. Vi är alla syndare. Genom Kristus kan vi få förlåtelse för våra synder, lämna vårt gamla liv bakom oss och bli pånyttfödda som rena och rättfärdiga människor. Hbtq-personer har också den möjligheten.”

Den här typen av retorik låter kanske oskyldig. Men för mig som är queer – och som om förstår bigotteri mot queer-personer – så är det djupt problematiskt.

Homofobi, bifobi och transfobi betyder inte hat

I samma andetag som någon säger att de älskar queer-personer så uttalar de homofobiska, bifobiska och transfobiska argument. ”Alla människor är lika värda, men…” Homo/bi/transfobi handlar inte bara om att vara elak. Artig fobi kan vara lika farligt och ha enorma politiska konsekvenser. Jämför med det här uttalandet: ”Jag är inte rasist. Jag hatar inte invandrare. Men att mörkhyade människor gifter sig med ljushyade är tyvärr en synd i guds ögon. PK-samhället har gått för långt.”

Många människor märker inte den här typen av förtäckt queer-fobi, eftersom många människors förståelse av homofober, bifober och transfober är väldigt begränsad. Man ser det bara som ondskefullt hat eller extrema våldshandlingar. Man förväntar sig någon som Donald Trump eller nazister. Problemet är att nazisterna inte bara hatade för hatets skull, utan de trodde att de behövde skydda tyskt blod och land mot marxism, bolsjevism och judisk smitta. De trodde att de gjorde rätt sak. De hade sin egen interna logik, offermentalitet och självrättfärdighet.

När man reducerar homofobi, bifobi och transfobi till en karikatyr av rent hat, glömmer vi att det är ett djupt mänskligt problem. Fobi är inte bara hat och våldshandlingar – det är mycket mer komplicerat än så. I den verkliga världen är de farligaste queer-foberna högst sofistikerade och intellektuella människor. Ytligt slagkraftiga och övertygande narrativ sprids, men som under ytan saknar logiska och faktabaserade grunder. Narrativ fyllda med osanna halmdockor; ”Man får inte längre säga att biologiskt kön existerar. Nu kan man tydligen identifiera sig som en katt eller en kaktus. Woke-ideologin har gått för långt.” Dessa narrativ leder i längden till hat och extrema handlingar.

Visst, det finns fortfarande människor som säger att homosexuella sprider AIDS, att de förstör kärnfamiljen och rekryterar barn, och att de är syndiga styggelser likvärdiga med pedofiler. Det finns dem som säger att transpersoner är förövare som är ute efter att förgripa sig på kvinnor på offentliga toaletter. Men idag är det mycket vanligare att man hör: ”Självklart älskar jag hbtqi-personer. Men jag tycker att aktivismen har gått lite för långt. Jag vill inte att hbtqi-ideologin ska uppmuntras i skolan för våra barn – det är en attack på deras religionsfrihet.”

Förtäckt homo/bi/transfobi uttrycker samma fördomar, men man använder en annan ton. Det manifesterar sig i oro, försvarsreaktioner och offermentalitet. ”Aktivister har en gay-agenda, vi måste behålla lag och ordning, kristna förlorar sin yttrandefrihet, politisk korrekthet har gått för långt. Vi måste försvara våra barn, försvara äktenskapet, kärnfamiljen, våra kristna värderingar och traditioner.”

Det man verkligen är emot är jämställdhet. Man reagerar med en instinktiv fientlighet mot alla former av förändring. Queer-fobi betyder en rädsla för likhet, att man tycker att det är fel med samkönade relationer eller könskorrigeringar, och att hbtqi-personer inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella och cis-personer.

Fina ord utan handling

Ärligt talat så bryr mig inte ett dugg om kristna älskar mig eller inte. Fina ord betyder ingenting utan handling. Det som faktiskt spelar någon roll är om de är allierade i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, eller om de aktivt vill begränsa vår frihet och våra liv. Man kan inte säga att alla människor är lika mycket värda, utan att samtidigt tycka att alla människor är värda samma rättigheter.

Jag vill inte ha kärlek från främlingar. Jag vill att hbtqi-personer ska befrias från den stigma och diskriminering som historiskt har begränsat oss från att bli likvärdiga medlemmar av samhället. Ett grundläggande första steg är att sluta se homosexualitet som en synd, som riskerar att degenerera det övriga samhället.

Bara en ”livsstil”

”Du väljer ju din livsstil, dina kläder och din partner.” Det här är ett språk som homo/bi/transfober ofta använder. Man trivialiserar vad det innebär att vara queer genom att referera till det som ”sexuella preferenser” eller en ”livsstil” eller ”vad man gör i sovrummet”.  Man byter ut människorna man attackerar till abstrakta koncept.

Att vara queer är inte bara något som sker i sovrummet, eller en kostym man tar på sig. Det är så mycket mer än så. Det handlar om min identitet, min humanitet, hela mitt jag. Det följer med mig utanför sovrummet – jag kan inte separera min bisexualitet från mig. Det är en väsentlig byggsten av det som utgör mig som person. Jag vet att många transpersoner beskriver det på ett liknande sätt. Att avfärda det som en ”livsstil” är queer-fobiskt.

Helvetet

Många kristna menar att de försöker rädda hbtqi-personer från helvetet. Problemet är att ingen vet vilka som hamnar där eller om helvetet finns över huvud taget – inte ens kristna kan komma överens om frågan. Vad vi däremot vet, är att hbtqi-personer skadas av diskriminering och segregering. Till exempel genom att bli kallade för syndare, att bli jämförda med pedofiler, att tvingas leva i celibat för att vara ”goda” kristna, eller att förnekas sjukvård för könsdysfori. Vi vet att hbtqi-personer drivs till självmord av samhällets homofobi, bifobi och transfobi. Vi vet att queer-fobiska narrativ leder till hatbrott mot hbtq-personer.

Filosofen Bertrand Russel sa:

När man handlar enligt en hypotes som man vet är oviss, bör man handla så att resultatet inte blir skadligt om hypotesen är oriktig. En osäker hypotes kan inte rättfärdiga en tvärsäker handling, om ett stort ont är lika säkert enligt den motsatta hypotesen.

Det är alltså inte rationellt eller godtagbart att påtvinga människorna något säkert ont i nuet, för att uppnå ett osäkert gott i framtiden.

Du kan skylla på att det är ”sanningen”, att det är guds bud och inte dina bud, att du försöker rädda människor från helvetet, att det är menat som kärlek. Men det tar inte bort faktumet att du skadar människor. Du slipper inte ansvar, bara för att de står i en helig bok.

Slutsats

Såhär förtäcker många religiösa sin homofobi, bifobi och transfobi idag. Man använder fina ord och pratar om ”kärlek”, samtidigt som man diskriminerar minoriteter och sprider fördomar. Man handplockar verser ur religiösa skrifter för att stödja sin egen fobi. Faktum är att så många religiösa människor är goda, inkluderande och progressiva. Jag har många fantastiska religiösa vänner som allierar sig i kampen mot lika rättigheter. Sluta använda religion som en ursäkt för intolerans, trångsynthet och bigotteri.

The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

VIKTIGT:
Det här handlar absolut inte om alla kristna. Många är respektfulla, förstående och ödmjuka – till exempel personerna bakom podcasten Tro & Förnuft, som jag har deltagit i.


Många kristna har kommit till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat kristendomen. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör. De försöker psykoanalysera mig och förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

Till exempel: Jag var aldrig en riktig kristen, jag förnekar sanningen, jag förnekar gud, eller förstår inte Bibeln. Jag har inte upplevt guds kärlek och har inte förstått den ”rätta” tron. Jag har blivit sårad av kristna, jag är arg på kyrkan eller på gud. Jag är stridslysten mot religion. Ett personligt trauma fick mig att lämna min tro. Jag har orimliga krav på bevis eller har en övertro på vetenskap. Jag vill bara synda. Jag har inte läst på tillräckligt mycket om kristendomen – jag måste läsa just den teologen eller apologeten. Jag har blivit indoktrinerad av andra ateister. Och så vidare.

Att ignorera extroende

Den nyliga rapporten ”Här för att stanna” undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen extroende.

Detta citat är sista stycket på sida tre (under rubriken Bakgrund till processen):

Projektet har inte i någon större utsträckning valt att intervjua personer som lämnat tron. De valdes bort eftersom det visade sig svårt att hitta en process som kom förbi ”de konstruerade berättelser” som många gånger kommer som spontana svar på varför man lämnat.

Man ignorerar dem som studien faktiskt handlar om och man framställer extroende som oärliga i uttryck som ”konstruerade berättelser”. Pastorer och församlingsledare påstår sig vet mer om mig, mitt liv och mina beslut än vad jag själv gör.

I artikeln Frikyrkan fortsätter att tappa mark” (Göteborgsposten 2021) säger teologen Ulrik Josefsson:

Vilket utrymme finns det i den svenska kulturen för den här typen av organiserad religiositet. Vi är ett av världens mest individualistiska länder. Många vill tro på sitt sätt. Men hela frikyrkan bygger på att man gör någonting tillsammans. Man vill vara en gemenskap.

Detta är en klassisk fördom om extroende; vi är individualister (inom kyrkan är individualism ett skällsord som likställs med egoism) som vill bestämma själva och som inte gillar gemenskap. Han citerar inga extroende, utan spekulerar fritt kring vår agenda och vårt psyke. Felet ligger aldrig hos kyrkan, utan hos dem som lämnar.

Varför är vissa troende så fixerade vid att förklara våra motiv? Varför får vi inte komma till tals? Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad vi avhoppare faktiskt har att säga. Förmodligen för att vi inte ger ”rätt” berättelse, utan vår sanning dementerar alla förenklade fördomar och nidbilder. Om det faktiskt skulle reflekterar något, så är det osäkerheten hos de kristna som inte kan processa idén att människor lämnar tron baserat på rationella och genuina grunder.

Den sorgliga verkligheten för den som lämnar en högt kontrollerande grupp eller en dedikerad religiös gemenskap, är att du ofta inte får bestämma anledningarna till varför du lämnar. Religionen gör det. Om du inte accepterar religionen, måste du vara arrogant, oärlig eller vilseledd – alla är variationer av den Bibliska föreställningen om att icke-troende har ett ont hjärta. Det är en svartvitt syns på människor, och en ”vi mot dem”-mentalitet.

Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden.

Hebreerbrevet 3:12

Att lämna sin tro är en oerhört personlig, djup och komplex process. Den ser olika ut för alla människor. För mig handlar det inte om att jag måste hitta en ”sundare” tro, eller en annan tolkning, eller en annan församling. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden. Och det måste få vara okej. Mitt beslut är välinformerat och rationellt och jag är trygg med mitt beslut.

Kom också ihåg att alla inte vill, eller måste, berätta. Extroende har ingen skyldighet att försvara sin position för någon. Om någon inte känner för att berätta, eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Extroende hade alltid ”fel” tro

Extroende anklagas ofta för att ha haft ”fel” tro från början. Vi behöver bara hitta den ”rätta” versionen – alltså den personens specifika version. Totala främlingar tror sig veta allt om vårat före detta kristna liv och trosuppfattningar.

Var din tro för känslomässig? Då måste den vara med intellektuell. Var din tro för intellektuell? Då måste den vara mer känslomässig. Var din tro för fundamentalistisk? Då måste den vara med liberal. Var din tro för liberal? Då måste den vara med fundamentalistisk. Du måste bli evangelikan, katolik, mormon, baptist eller Jehovas vittne – då kommer du att vara en kristen på riktigt för första gången. Då kommer du aldrig att lämna.

De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). De alla är oense om varenda doktrin som man kan föreställa dig. Alla anser att just de har den rätta versionen av tron, och att alla andra har fel. Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud, även inom samma kyrka. Enligt logiken att avfällingar bara lämnar för att de har haft ”fel” tro, så har alla kristna fel tro.

Extroende kan aldrig göra rätt

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Många kristna tror oss inte när vi säger att våra liv är bättre och att vi är bättre personer som ateister. Utan gud måste du helt enkelt vara en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening. Den icke-religiösa meningen du finner i ditt liv kan aldrig duga. Du behöver guds kärlek – utan den har du ett stort hål i själen som inget annat kan fylla.

Om kristna faktiskt skulle tro oss – att vi är lyckligare som ateister – då är det bara ett bevis på vår själviskhet. Då måste du helt enkelt ha lämnat gud för att du inte vill följa hans regler. Du vill vara din egen gud och njuta av det ”världsliga” och ”syndiga”. Att du mår bra utan gud visar bara på hur depraverad du är. Den lyckan du upplever är falsk, den kommer inte att hålla i längden, utan synden kommer förr eller senare att fördärva din själ.

Som extroende kan man alltså aldrig göra rätt. Mår du dåligt? Då är det ett tecken på att du behöver gud i ditt liv. Mår du bra? Då är det ett tecken på att du har manipulerats av det moderna samhällets individualism och vill vara din egen gud. Gör du något gott? Då bevisar det att gud fortfarande verkar genom dig. Gör du något ont? Då bevisar det att människor behöver gud för att agera moraliskt.

Som kristen trodde jag att jag visste vad som var bäst för andra människor, baserat på mina egna personliga erfarenheter. Som ateist och humanist har jag insett att jag omöjligt kan veta eller bestämma vad som är bäst för andra människor, utan att de vet bäst själva. När kristna berättar att de mår bra i sin tro, då blir jag glad för deras skull och lyckönskar dem.

Är du också en extroende? Det är lätt att dessa fördomar och anklagelser väcker känslor av skuld. Men kom ihåg att det inte är ditt fel. Låt inte social press trycka ner dig. Låt inte människor underminera din integritet genom att berätta din historia för dig. Du äger din historia – ingen annan.



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.