Kyrkoledare beklagar mina upplevelser, men tar inte avstånd från lärorna

Efter min medverkan i SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” blev jag intervjuad av Örnsköldsviks Allehanda (Amandas uppväxt gav djupa ärr: ”Var så rädd för demoner att jag inte kunde sova”). Efter artikeln har företrädaren från min före detta församlingen fått kommentera:

– Jag blir bestört av den lilla del jag tagit del av och den smärta som jag möter hos henne …

Jag tycker det är märkligt att han uttrycker bestörtning. Min uppfattning är att de läror jag berättar om i dokumentären – exempelvis demoner, sexuell renhet och HBTQI – är allmänt vedertaget i pingst. Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

I en rapport som Pingst FFS har tagit fram visar Pingst att de är tydliga med att äktenskapet är för man och kvinna. Såhär står det i artikeln ”Så ser pingstförsamlingar på bemötandet av homosexuella”:

– Ingångsvärdet har varit en oförändrad äktenskapssyn. Jag uppfattar att vi är helt eniga i rörelsen och styrelsen att vi inte kommer att ändra äktenskapssynen, utan att vi ser äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna, säger Daniel Alm.

Såhär står det i artikeln 22 pingstpastorer: Bibeln är tydlig om homosexualitet – det är en synd”:

Vi kan inte smita undan vårt ansvar utan måste ge människor den teologiska vägledning som är en konsekvens av vad Bibeln faktiskt säger. Det skriver 22 pingstpastorer om homosexualitet.

I artikeln ”Varför det är bäst att vänta med sex måste kommuniceras tydligaresäger Simon Johansson, pastor i Pingstkyrkan:

Gud vet hurdana vi är, och vi gör rätt i att lita på den faderliga vishet som är nedlagd i hans ord och vänta med sex tills förbundet är ingånget.

Såhär säger Daniel Alm – föreståndaren för Pingst – i artikeln Demonerna i vår egen tid och Jesu kyrka:

Det finns en andlig verklighet bakom den fysiska. … Ondskan, precis som godheten, känns och märks mer än den ibland kan beskrivas.

Det finns en fallen andlig värld, demoniskt besatta andeväsen vars inverkan i nuet inte kan förnekas.

I ljuset av detta säger ändå min före detta pastor:

– Jag känner inte igen allt av det Amanda berättar men jag är ledsen över hennes negativa upplevelser.

Självklart är pingstvänner individer med olika trosuppfattningar. Min poäng är inte att dra alla över en kam – min poäng är att visa hur konstigt det är att mena att man inte känner igen det jag berättar.

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

Fina ord betyder ingenting utan handling. Jag vill veta exakt vilken teologi kyrkans företrädare tar avstånd från och vilken teologi man kommer att fortsätta utsätta barn för. Att beklaga sig och samtidigt stå för samma läror är tyvärr hyckleri.

Jag skulle ha mer respekt för kyrkans företrädare om de var ärliga med sina trosuppfattningar, och exempelvis sa: ”Tråkigt att du har farit illa. Men vi står fortfarande för guds ord, oavsett vad andra tycker. Homosexualitet är en synd. Sex före äktenskapet är en synd. Demoner finns.”


HÄR kan du läsa artikeln där min före detta pastor ger sina kommentarer.
Läs gärna mina tidigare blogginlägg om dokumentären:

Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

VIKTIGT: Majoriteten av reaktioner jag har fått har varit positiva, stöttande och kärleksfulla. I det här inlägget adresserar jag specifikt reaktionerna från många offentliga kristna ledare. Där finns det givetvis undantag; exempelvis Esther Kazen, som har skrivit ett fantastiskt inlägg om dokumentären.


Förra veckan släpptes SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som jag har deltagit i. Under veckan har jag följt reaktionerna från kyrkans håll i media. Och efter att ha blivit både arg och upprörd, vill jag nu skriva ett svar.

Det är föräldrarnas fel

Såhär skriver Andreas Wessman i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

Vem har det största ansvaret för hur ett barn mår och tolkar sin omvärld? Familjen kan inte fråntas det ansvaret här.

Att skifta skulden på våra familjer är fult och ogrundat. Inget av det jag berättar om i dokumentären har med min familj att göra – bara organiserad religion utanför hemmet. Min familj har alltid låtit mig tänka, tro och göra som jag vill. Det är bara kyrkan som har utsatt mig för dessa destruktiva och förtryckande läror. Är det familjens fel om ett barn blir utsatt för övergrepp? Nej. Det är förövarens.

Inte alla kristna

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. … Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.

Du som känner dig tvungen att poängtera att du ”inte känner igen dig” – skulle du skriva så till ett offer för våldtäkt? Knappast. Det är irrelevant, osmakligt och självcentrerat. Alla fattar att allas erfarenheter är olika. Och nu handlar det inte om dig. Bara för att du inte har känt dig förtryckt av vissa läror så är det inte fallet för alla. Exempelvis läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte är förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQI–person är det väldigt förtryckande.

Dokumentären är onyanserad

Såhär skriver tre kyrkoledare i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

– För att uppväga program, som endast tar upp berättelser av människor som farit illa, skulle det behövas de som lyfter trons plats och kraft till förvandling, säger Kerstin Oderhem.

Även Andreas Wessman tycker det är synd att inte fler av de positiva berättelserna får komma fram.

– Även om man i dokumentären två gånger säger att detta inte gäller alla barn som växer upp i religiösa sammanhang kan jag inte undgå att återigen uppleva hur osunda inslag liksom kletar av sig på allt vackert.

Såhär skriver Robert Tjernberg i tidningen Sändaren (Bättre kan frikyrkan, men också SVT):

Det är problematiskt att säga ”många” barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 

Såhär skriver Frida Park i tidningen Dagen (Jo, Gud har verkligen barnen kär):

Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.

Skulle dessa kyrkoledare tycka att en dokumentär om #metoo var onyanserad om den inte lyfte fram män som inte våldtar? Skulle Tjernberg kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna? Skulle Wessman kalla offer för våldtäkt för något som ”kletar av sig på något vackert”? Det är victim blaming i sin sanna natur.

Min vän Linnéa Kuling uttrycker det såhär: ”Hur vore det om man inte fick prata om barn som blir mobbade, bara för att majoriteten inte blir det?” 

Dokumentären säger flera gånger att inte alla barn far illa, den lyfter även fram personer från flera olika samfund och religioner. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara onyanserat.

Klassiska försvarsmekanismer slår till. Offerkoftan är bästa försvaret. ”SVT är på häxjakt efter en minoritet.” Det blir ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.

Extremfall och avarter

Så många människor har hört av sig till mig, Anna Lindman, min mamma och flera andra deltagare i dokumentären. Människor som känner igen sig. Gamla barndomsvänner, före detta medlemmar som försvunnit i det tysta, människor från ung generation och gammal generation. Vi är så många.

Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

Såhär skriver Hanna i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

De personer som intervjuas berättar oerhört tragiska berättelser och det är en sorg när kyrkan misslyckas med att visa hur Gud är barnens vän.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” och ”blöta filtar” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt hur har kyrkan misslyckats? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss och mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om du inte vågar ta ställning kring teologin?

Fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för? Om vi inte kan diskutera sakfrågan kommer ingenting att förändras.

Intolerans mot minoriteter

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.

Eliasson använder ordet ”norm” som ett fult skällsord. Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Eliasson verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Det är också osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare.

Vi behöver guds kärlek

Såhär skriver Barnpastorn Rosalie Zakrison och predikanten Martin Helgesson i tidningen Dagen (Pastor: Tvinga inte tron på barn, men visa att Jesus älskar dem):

– Som föräldrar och ledare ska vi alltid vara noga med att fokusera på hoppet – då kan vi prata om det mesta med barnen, även om det som kan kännas lite svårare.

– Vi ska vara rädda om våra barn och inte tvinga dem till något, men det är vårt ansvar att visa på Jesus kärlek till dem.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om kärleken, om guds nåd och förlåtelse. Jag undrar vart de får detta ifrån? Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet.

Guds vilja definierades alltid som kärlek; att förtrycka min bisexualitet var kärlek, att underordna mig män var kärlek, att skydda mig mot demoner var kärlek, att vittna för mina klasskamrater var kärlek, gud dömde vissa människor för att han var rättvis och kärleksfull. Jag är mycket väl bekant med kärleks-apologetiken.

Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

När ni kristna ledare pratar om en ”sund tro” – vad exakt menar ni då? Kan ni definiera en ”sund tro”? Församlingen jag var med i menade att de lärde ut en sund tro. Alla kyrkor tror att de gör rätt. Alla religioner tror att deras gud är den enda rätta. Om man lämnar tolkningen upp till individen, då skapas bara samma problem igen.

Förlåtelse

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Att inse att man har skadat andra är svårt. Ni kan tyvärr inte göra det ogjort. Däremot kan ni tänka om, ta ansvar och göra bättre – och då menar jag i handling, inte i ord. Om du som kyrklig ledare verkligen har ändrat ställning kring exempelvis synd, helvetet, sex och HBTQI så har du enligt mig en skyldighet att gå ut offentligt och berätta det, samt ta ansvar för alla människor som du har skadat under åren med din undervisning. Att bara sopa det under mattan och låtsas som att det inte har hänt är ett svek mot offren.

Konkreta saker ni kan göra:

  • Gör ett offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
  • Låt era medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
  • Var villig att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
  • För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
  • Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
  • Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
  • Starta en fond för dem som far illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

Avslutande ord

Ni menar att man ska lyssna på offren. Samtidigt lägger ni skuld på offren genom att kalla oss för extremfall, blöta filtar och avarter som kletar av sig. Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet. Kyrkans rykte verkar stå över allt. Jag kan inte låta bli att undra vilket århundrande vi befinner oss i.


HÄR kan du läsa fler av mina blogginlägg om extro, humanism och ateism.

Är extroende trasiga? | Kristna som förvränger åsikter till psykisk ohälsa

I min kyrka var det populärt att skvallra om dem som lämnat. Man spekulerade vitt och bredd om deras psyke och agenda. Man lärde sig att de–legitimera deras åsikter och beslut: ”Hon har haft en dålig barndom, därför är hon arg på gud. Han mår psykiskt dåligt och behöver andlig vägledning.” Det här är respektlöst, arrogant och nedlåtande – ingen vet vad som finns i en människas hjärna förutom den personen. Man skapar karikatyrer och nidbilder av människor, utan att låta dem tala för sig själva.

Sektmedlemmar indoktrineras i att tro att om de lämnar kommer fruktansvärda saker att hända. Man tror att man inte kan lämna och fortfarande vara en god, lycklig, hälsosam och tillfredsställd person. Detta ligger i hjärtat av totalitarism.1

Att prata med en indoktrinerad sektmedlem är en speciell upplevelse. Du kommer förmodligen aldrig att träffa någon som är så absolut övertygad om att de vet vad som är bäst för dig. En dedikerad sektmedlem tar inte ett nej som ett legitimt svar. De har blivit indoktrinerade till att tro att om du lämnar så ligger felet hos dig, du har missförstått budskapet, du är trasig och du vet inte ditt eget bästa.2

Kristna har kallat min offentliga dekonstruktion från kristendomen som ”ett rop på hjälp”. Det här är ett exempel på svartvitt tänkande; de som har samma åsikter anses som välmående och de som tycker annorlunda måste må dåligt. Opponenter och kritiker blir etiketterade som skadade eller självhatande.

När åsikter och kritik förvrängs som produkten av psykisk ohälsa kan de avvisas utan examinering – du har bara dina åsikter för att du ”mår dåligt”. Inga bevis presenterades för att backa upp dessa påståenden, istället används ett cirkulärt resonemang: ”Människor mår dåligt för att de tror X. Människor tror X för att de mår dåligt.”

Även om du inte längre är i kyrkan, kommer en halmdocka att skapas av dig i din frånvaro: den arga och bittra syndaren, den trasiga och olyckliga avhopparen. Dina motivationer kommer att vara karikatyriska och osammanhängande.

Som extroende kan det här vara kränkande och frustrerande. Men kom ihåg att de är fast i en svartvit värld full av rädsla och lögner, medans du njuter av friheten och sanningen i det verkliga livet någon annanstans.

Referenser:

(1) Hassan, Steven. Combating Cult Mind Control. Freedom of Mind Resource Center Inc. 2015, sid. 129.

(2) Ibid.

Vi som blev osynliga | Av Karin Fahlström

Jag läser intervjun med Jonas Gardell om hans nya bok och fastnade för den här raden: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga.”

Jag tänker att det är på samma sätt för oss som har lämnat kyrkan. Vi blir osynliggjorda av våra tidigare församlingar. Vi hade ju inte mött Jesus på riktigt, våra familjer var dysfunktionella, säkert underliggande psykisk ohälsa. Vi är bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Och vi är ju så få, knappt att vi kan räknas. Absolut inte representativa för församlingarna.

Vi ska helst vara tysta. Och känna skuld och skam över våra liv. Tacksamma över att få stå bredvid. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukt som man kastar bort. Vi kan tolereras så länge vi är osynliga.

Jag tänker att det är dags att sluta vara tysta. Att sluta skämmas för vad vi har fått gå igenom. De har tagit så mycket ifrån oss, men de kan inte stoppa oss från att använda våra röster!

Av Karin Fahlström

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad – det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att förstå och definiera hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, ni har inte blivit förtryckta.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Dessa ord används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

VIKTIGT:
Det här handlar absolut inte om alla kristna. Många är respektfulla, förstående och ödmjuka – till exempel personerna bakom podcasten Tro & Förnuft, som jag har deltagit i.


Många kristna har kommit till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat kristendomen. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör. De försöker psykoanalysera mig och förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

Till exempel: Jag var aldrig en riktig kristen, jag förnekar sanningen, jag förnekar gud, eller förstår inte Bibeln. Jag har inte upplevt guds kärlek och har inte förstått den ”rätta” tron. Jag har blivit sårad av kristna, jag är arg på kyrkan eller på gud. Jag är stridslysten mot religion. Ett personligt trauma fick mig att lämna min tro. Jag har orimliga krav på bevis eller har en övertro på vetenskap. Jag vill bara synda. Jag har inte läst på tillräckligt mycket om kristendomen – jag måste läsa just den teologen eller apologeten. Jag har blivit indoktrinerad av andra ateister. Och så vidare.

Att ignorera extroende

Den nyliga rapporten ”Här för att stanna” undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen extroende.

Detta citat är sista stycket på sida tre (under rubriken Bakgrund till processen):

Projektet har inte i någon större utsträckning valt att intervjua personer som lämnat tron. De valdes bort eftersom det visade sig svårt att hitta en process som kom förbi ”de konstruerade berättelser” som många gånger kommer som spontana svar på varför man lämnat.

Man ignorerar dem som studien faktiskt handlar om och man framställer extroende som oärliga i uttryck som ”konstruerade berättelser”. Pastorer och församlingsledare påstår sig vet mer om mig, mitt liv och mina beslut än vad jag själv gör.

I artikeln Frikyrkan fortsätter att tappa mark” (Göteborgsposten 2021) säger teologen Ulrik Josefsson:

Vilket utrymme finns det i den svenska kulturen för den här typen av organiserad religiositet. Vi är ett av världens mest individualistiska länder. Många vill tro på sitt sätt. Men hela frikyrkan bygger på att man gör någonting tillsammans. Man vill vara en gemenskap.

Detta är en klassisk fördom om extroende; vi är individualister (inom kyrkan är individualism ett skällsord som likställs med egoism) som vill bestämma själva och som inte gillar gemenskap. Han citerar inga extroende, utan spekulerar fritt kring vår agenda och vårt psyke. Felet ligger aldrig hos kyrkan, utan hos dem som lämnar.

Varför är vissa troende så fixerade vid att förklara våra motiv? Varför får vi inte komma till tals? Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad vi avhoppare faktiskt har att säga. Förmodligen för att vi inte ger ”rätt” berättelse, utan vår sanning dementerar alla förenklade fördomar och nidbilder. Om det faktiskt skulle reflekterar något, så är det osäkerheten hos de kristna som inte kan processa idén att människor lämnar tron baserat på rationella och genuina grunder.

Den sorgliga verkligheten för den som lämnar en högt kontrollerande grupp eller en dedikerad religiös gemenskap, är att du ofta inte får bestämma anledningarna till varför du lämnar. Religionen gör det. Om du inte accepterar religionen, måste du vara arrogant, oärlig eller vilseledd – alla är variationer av den Bibliska föreställningen om att icke-troende har ett ont hjärta. Det är en svartvitt syns på människor, och en ”vi mot dem”-mentalitet.

Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden.

Hebreerbrevet 3:12

Att lämna sin tro är en oerhört personlig, djup och komplex process. Den ser olika ut för alla människor. För mig handlar det inte om att jag måste hitta en ”sundare” tro, eller en annan tolkning, eller en annan församling. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden. Och det måste få vara okej. Mitt beslut är välinformerat och rationellt och jag är trygg med mitt beslut.

Kom också ihåg att alla inte vill, eller måste, berätta. Extroende har ingen skyldighet att försvara sin position för någon. Om någon inte känner för att berätta, eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Extroende hade alltid ”fel” tro

Extroende anklagas ofta för att ha haft ”fel” tro från början. Vi behöver bara hitta den ”rätta” versionen – alltså den personens specifika version. Totala främlingar tror sig veta allt om vårat före detta kristna liv och trosuppfattningar.

Var din tro för känslomässig? Då måste den vara med intellektuell. Var din tro för intellektuell? Då måste den vara mer känslomässig. Var din tro för fundamentalistisk? Då måste den vara med liberal. Var din tro för liberal? Då måste den vara med fundamentalistisk. Du måste bli evangelikan, katolik, mormon, baptist eller Jehovas vittne – då kommer du att vara en kristen på riktigt för första gången. Då kommer du aldrig att lämna.

De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). De alla är oense om varenda doktrin som man kan föreställa dig. Alla anser att just de har den rätta versionen av tron, och att alla andra har fel. Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud, även inom samma kyrka. Enligt logiken att avfällingar bara lämnar för att de har haft ”fel” tro, så har alla kristna fel tro.

Extroende kan aldrig göra rätt

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Många kristna tror oss inte när vi säger att våra liv är bättre och att vi är bättre personer som ateister. Utan gud måste du helt enkelt vara en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening. Den icke-religiösa meningen du finner i ditt liv kan aldrig duga. Du behöver guds kärlek – utan den har du ett stort hål i själen som inget annat kan fylla.

Om kristna faktiskt skulle tro oss – att vi är lyckligare som ateister – då är det bara ett bevis på vår själviskhet. Då måste du helt enkelt ha lämnat gud för att du inte vill följa hans regler. Du vill vara din egen gud och njuta av det ”världsliga” och ”syndiga”. Att du mår bra utan gud visar bara på hur depraverad du är. Den lyckan du upplever är falsk, den kommer inte att hålla i längden, utan synden kommer förr eller senare att fördärva din själ.

Som extroende kan man alltså aldrig göra rätt. Mår du dåligt? Då är det ett tecken på att du behöver gud i ditt liv. Mår du bra? Då är det ett tecken på att du har manipulerats av det moderna samhällets individualism och vill vara din egen gud. Gör du något gott? Då bevisar det att gud fortfarande verkar genom dig. Gör du något ont? Då bevisar det att människor behöver gud för att agera moraliskt.

Som kristen trodde jag att jag visste vad som var bäst för andra människor, baserat på mina egna personliga erfarenheter. Som ateist och humanist har jag insett att jag omöjligt kan veta eller bestämma vad som är bäst för andra människor, utan att de vet bäst själva. När kristna berättar att de mår bra i sin tro, då blir jag glad för deras skull och lyckönskar dem.

Är du också en extroende? Det är lätt att dessa fördomar och anklagelser väcker känslor av skuld. Men kom ihåg att det inte är ditt fel. Låt inte social press trycka ner dig. Låt inte människor underminera din integritet genom att berätta din historia för dig. Du äger din historia – ingen annan.



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Medverkan i podcasten Exvangeliet

Jag har medverkat podcasten Exvangeliets senaste avsnitt! Jag har aldrig pratat i en podcast förut och jag var väldigt nervös. Men Hanna Larsdotter fick mig att känna mig så trygg och bekväm. Det var så roligt, och jag är tacksam för möjligheten.

Jag och Hanna pratar utifrån Bibeln idags nya rapport ”Här för att stanna”. Den undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen ex-troende. Istället påstår sig församlingsledare veta mer om oss och våra liv, än vad vi själva gör.

Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad avhoppare faktiskt har att säga. Som avfälling är man plötsligt en av dem; ateisterna som har valt fel väg, som står utanför, i mörkret. Man ses som oärliga bråkmakare. Varför pratar vi ens om något som vi har lämnat? Vi borde bara hålla tyst!

Jag och Hanna Larsdotter har även skrivit en gemensam artikel, som svar på Bibeln idags rapport. Vår artikel heter ”Vi bör hålla tyst om våra åsikter – Det finns en tystnadskultur kring extroende”. Den finns att läsa på Exvangeliets hemsida.

Jag rekommenderar alla att lyssna och läsa – oavsett om du är religiös eller ej.

Lyssna på avsnittet: https://open.spotify.com/episode/6jHO6rh5x4Jb1Qj6ykv4OH?si=z1VehBiFQ1COcSWdYp06Dg
Läs min och Hannas gemensamma artikel: https://www.exvangeliet.com/blog/vi-br-hlla-tyst-om-vra-sikter-en-ppen-artikel-som-respons-p-utredningen-hr-fr-att-stanna-gjord-av-bibeln-idag-av-hanna-larsdotter-och-amanda-lundin
Exvangeliets webbsida: https://www.exvangeliet.com/
Exvangeliets Facebook-sida: https://www.facebook.com/exvangeliet/