Vi som blev osynliga | Av Karin Fahlström

Jag läser intervjun med Jonas Gardell om hans nya bok och fastnade för den här raden: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga.”

Jag tänker att det är på samma sätt för oss som har lämnat kyrkan. Vi blir osynliggjorda av våra tidigare församlingar. Vi hade ju inte mött Jesus på riktigt, våra familjer var dysfunktionella, säkert underliggande psykisk ohälsa. Vi är bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Och vi är ju så få, knappt att vi kan räknas. Absolut inte representativa för församlingarna.

Vi ska helst vara tysta. Och känna skuld och skam över våra liv. Tacksamma över att få stå bredvid. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukt som man kastar bort. Vi kan tolereras så länge vi är osynliga.

Jag tänker att det är dags att sluta vara tysta. Att sluta skämmas för vad vi har fått gå igenom. De har tagit så mycket ifrån oss, men de kan inte stoppa oss från att använda våra röster!

Av Karin Fahlström

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad – det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att förstå och definiera hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, ni har inte blivit förtryckta.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Dessa ord används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

VIKTIGT:
Det här handlar absolut inte om alla kristna. Många är respektfulla, förstående och ödmjuka – till exempel personerna bakom podcasten Tro & Förnuft, som jag har deltagit i.


Många kristna har kommit till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat kristendomen. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör. De försöker psykoanalysera mig och förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

Till exempel: Jag var aldrig en riktig kristen, jag förnekar sanningen, jag förnekar gud, eller förstår inte Bibeln. Jag har inte upplevt guds kärlek och har inte förstått den ”rätta” tron. Jag har blivit sårad av kristna, jag är arg på kyrkan eller på gud. Jag är stridslysten mot religion. Ett personligt trauma fick mig att lämna min tro. Jag har orimliga krav på bevis eller har en övertro på vetenskap. Jag vill bara synda. Jag har inte läst på tillräckligt mycket om kristendomen – jag måste läsa just den teologen eller apologeten. Jag har blivit indoktrinerad av andra ateister. Och så vidare.

Att ignorera extroende

Den nyliga rapporten ”Här för att stanna” undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen extroende.

Detta citat är sista stycket på sida tre (under rubriken Bakgrund till processen):

Projektet har inte i någon större utsträckning valt att intervjua personer som lämnat tron. De valdes bort eftersom det visade sig svårt att hitta en process som kom förbi ”de konstruerade berättelser” som många gånger kommer som spontana svar på varför man lämnat.

Man ignorerar dem som studien faktiskt handlar om och man framställer extroende som oärliga i uttryck som ”konstruerade berättelser”. Pastorer och församlingsledare påstår sig vet mer om mig, mitt liv och mina beslut än vad jag själv gör.

I artikeln Frikyrkan fortsätter att tappa mark” (Göteborgsposten 2021) säger teologen Ulrik Josefsson:

Vilket utrymme finns det i den svenska kulturen för den här typen av organiserad religiositet. Vi är ett av världens mest individualistiska länder. Många vill tro på sitt sätt. Men hela frikyrkan bygger på att man gör någonting tillsammans. Man vill vara en gemenskap.

Detta är en klassisk fördom om extroende; vi är individualister (inom kyrkan är individualism ett skällsord som likställs med egoism) som vill bestämma själva och som inte gillar gemenskap. Han citerar inga extroende, utan spekulerar fritt kring vår agenda och vårt psyke. Felet ligger aldrig hos kyrkan, utan hos dem som lämnar.

Varför är vissa troende så fixerade vid att förklara våra motiv? Varför får vi inte komma till tals? Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad vi avhoppare faktiskt har att säga. Förmodligen för att vi inte ger ”rätt” berättelse, utan vår sanning dementerar alla förenklade fördomar och nidbilder. Om det faktiskt skulle reflekterar något, så är det osäkerheten hos de kristna som inte kan processa idén att människor lämnar tron baserat på rationella och genuina grunder.

Den sorgliga verkligheten för den som lämnar en högt kontrollerande grupp eller en dedikerad religiös gemenskap, är att du ofta inte får bestämma anledningarna till varför du lämnar. Religionen gör det. Om du inte accepterar religionen, måste du vara arrogant, oärlig eller vilseledd – alla är variationer av den Bibliska föreställningen om att icke-troende har ett ont hjärta. Det är en svartvitt syns på människor, och en ”vi mot dem”-mentalitet.

Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden.

Hebreerbrevet 3:12

Att lämna sin tro är en oerhört personlig, djup och komplex process. Den ser olika ut för alla människor. För mig handlar det inte om att jag måste hitta en ”sundare” tro, eller en annan tolkning, eller en annan församling. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden. Och det måste få vara okej. Mitt beslut är välinformerat och rationellt och jag är trygg med mitt beslut.

Kom också ihåg att alla inte vill, eller måste, berätta. Extroende har ingen skyldighet att försvara sin position för någon. Om någon inte känner för att berätta, eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Extroende hade alltid ”fel” tro

Extroende anklagas ofta för att ha haft ”fel” tro från början. Vi behöver bara hitta den ”rätta” versionen – alltså den personens specifika version. Totala främlingar tror sig veta allt om vårat före detta kristna liv och trosuppfattningar.

Var din tro för känslomässig? Då måste den vara med intellektuell. Var din tro för intellektuell? Då måste den vara mer känslomässig. Var din tro för fundamentalistisk? Då måste den vara med liberal. Var din tro för liberal? Då måste den vara med fundamentalistisk. Du måste bli evangelikan, katolik, mormon, baptist eller Jehovas vittne – då kommer du att vara en kristen på riktigt för första gången. Då kommer du aldrig att lämna.

De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). De alla är oense om varenda doktrin som man kan föreställa dig. Alla anser att just de har den rätta versionen av tron, och att alla andra har fel. Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud, även inom samma kyrka. Enligt logiken att avfällingar bara lämnar för att de har haft ”fel” tro, så har alla kristna fel tro.

Extroende kan aldrig göra rätt

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Många kristna tror oss inte när vi säger att våra liv är bättre och att vi är bättre personer som ateister. Utan gud måste du helt enkelt vara en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening. Den icke-religiösa meningen du finner i ditt liv kan aldrig duga. Du behöver guds kärlek – utan den har du ett stort hål i själen som inget annat kan fylla.

Om kristna faktiskt skulle tro oss – att vi är lyckligare som ateister – då är det bara ett bevis på vår själviskhet. Då måste du helt enkelt ha lämnat gud för att du inte vill följa hans regler. Du vill vara din egen gud och njuta av det ”världsliga” och ”syndiga”. Att du mår bra utan gud visar bara på hur depraverad du är. Den lyckan du upplever är falsk, den kommer inte att hålla i längden, utan synden kommer förr eller senare att fördärva din själ.

Som extroende kan man alltså aldrig göra rätt. Mår du dåligt? Då är det ett tecken på att du behöver gud i ditt liv. Mår du bra? Då är det ett tecken på att du har manipulerats av det moderna samhällets individualism och vill vara din egen gud. Gör du något gott? Då bevisar det att gud fortfarande verkar genom dig. Gör du något ont? Då bevisar det att människor behöver gud för att agera moraliskt.

Som kristen trodde jag att jag visste vad som var bäst för andra människor, baserat på mina egna personliga erfarenheter. Som ateist och humanist har jag insett att jag omöjligt kan veta eller bestämma vad som är bäst för andra människor, utan att de vet bäst själva. När kristna berättar att de mår bra i sin tro, då blir jag glad för deras skull och lyckönskar dem.

Är du också en extroende? Det är lätt att dessa fördomar och anklagelser väcker känslor av skuld. Men kom ihåg att det inte är ditt fel. Låt inte social press trycka ner dig. Låt inte människor underminera din integritet genom att berätta din historia för dig. Du äger din historia – ingen annan.



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Publicerad i medlemstidningen Humanisten

Min text ”En personlig relation med gud” har publicerats i medlemstidningen Humanisten! Jag är så otroligt glad och tacksam för möjligheten! Att läsa hela tidningen är ett måste – den innehåller massa grymma artiklar kring temat ”avhopparen”.

Här kan läsa min text
Läs mer om medlemstidningen
Bli medlem i Humanisterna

Varför har jag skrivit den här texten?

Jag vill jag hjälpa dem som mår dåligt av kristendomen, men som inte vågar lämna på grund av rädsla, skuld eller social press. Jag vill sprida det glada budskapet att man fortfarande kan vara en god människa och leva ett gott liv utan en gudstro.

Jag vill inspirera människor att våga vara nyfikna, ifrågasätta, undersöka, och upptäcka. Det är okej att tvivla och ändra åsikt. Det är okej att söka sin egen väg, oavsett om det är tro eller icke-tro.

Jag delar mina åsikter för att jag vill motverka stigmatisering av ex-troende och ateister. För att jag bryr mig om andra människor. Och för att jag älskar humanism, vetenskap, reson och mänskliga rättigheter.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Omnämnd i podcasten Exvangeliet

Min blogg har blivit omnämnd i podcasten Exvangeliet! Tack Hanna och Anna! Det är en stor ära för mig. Jag ser verkligen upp till kvinnorna bakom Exvangeliet – de gör ett fantastiskt arbete som inspirerar och utbildar mig. Podcasten handlar om att ifrågasätta, dekonstruera eller lämna sin tro. Jag rekommenderar alla att lyssna – oavsett om du är religiös eller ej.

Lyssna på avsnittet här: https://open.spotify.com/episode/49XLgmL97E8LFJPX43hZNb?si=izy5u_4EQaebjl431fcJYQ
Exvangeliets webbsida: https://www.exvangeliet.com/
Exvangeliets Facebook-sida: https://www.facebook.com/exvangeliet/
Mitt blogginlägg: VANLIGA FÖRDOMAR OM ATEISTER | Den ateistiska världssynen är otrevlig