Är extroende trasiga? | Kristna som förvränger åsikter till psykisk ohälsa

I min kyrka var det populärt att skvallra om dem som lämnat. Man spekulerade vitt och bredd om deras psyke och agenda. Man lärde sig att de–legitimera deras åsikter och beslut: ”Hon har haft en dålig barndom, därför är hon arg på gud. Han mår psykiskt dåligt och behöver andlig vägledning.” Det här är respektlöst, arrogant och nedlåtande – ingen vet vad som finns i en människas hjärna förutom den personen. Man skapar karikatyrer och nidbilder av människor, utan att låta dem tala för sig själva.

Sektmedlemmar indoktrineras i att tro att om de lämnar kommer fruktansvärda saker att hända. Man tror att man inte kan lämna och fortfarande vara en god, lycklig, hälsosam och tillfredsställd person. Detta ligger i hjärtat av totalitarism.1

Att prata med en indoktrinerad sektmedlem är en speciell upplevelse. Du kommer förmodligen aldrig att träffa någon som är så absolut övertygad om att de vet vad som är bäst för dig. En dedikerad sektmedlem tar inte ett nej som ett legitimt svar. De har blivit indoktrinerade till att tro att om du lämnar så ligger felet hos dig, du har missförstått budskapet, du är trasig och du vet inte ditt eget bästa.2

Kristna har kallat min offentliga dekonstruktion från kristendomen som ”ett rop på hjälp”. Det här är ett exempel på svartvitt tänkande; de som har samma åsikter anses som välmående och de som tycker annorlunda måste må dåligt. Opponenter och kritiker blir etiketterade som skadade eller självhatande.

När åsikter och kritik förvrängs som produkten av psykisk ohälsa kan de avvisas utan examinering – du har bara dina åsikter för att du ”mår dåligt”. Inga bevis presenterades för att backa upp dessa påståenden, istället används ett cirkulärt resonemang: ”Människor mår dåligt för att de tror X. Människor tror X för att de mår dåligt.”

Även om du inte längre är i kyrkan, kommer en halmdocka att skapas av dig i din frånvaro: den arga och bittra syndaren, den trasiga och olyckliga avhopparen. Dina motivationer kommer att vara karikatyriska och osammanhängande.

Som extroende kan det här vara kränkande och frustrerande. Men kom ihåg att de är fast i en svartvit värld full av rädsla och lögner, medans du njuter av friheten och sanningen i det verkliga livet någon annanstans.

Referenser:

(1) Hassan, Steven. Combating Cult Mind Control. Freedom of Mind Resource Center Inc. 2015, sid. 129.

(2) Ibid.

Vi som blev osynliga | Av Karin Fahlström

Jag läser intervjun med Jonas Gardell om hans nya bok och fastnade för den här raden: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga.”

Jag tänker att det är på samma sätt för oss som har lämnat kyrkan. Vi blir osynliggjorda av våra tidigare församlingar. Vi hade ju inte mött Jesus på riktigt, våra familjer var dysfunktionella, säkert underliggande psykisk ohälsa. Vi är bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Och vi är ju så få, knappt att vi kan räknas. Absolut inte representativa för församlingarna.

Vi ska helst vara tysta. Och känna skuld och skam över våra liv. Tacksamma över att få stå bredvid. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukt som man kastar bort. Vi kan tolereras så länge vi är osynliga.

Jag tänker att det är dags att sluta vara tysta. Att sluta skämmas för vad vi har fått gå igenom. De har tagit så mycket ifrån oss, men de kan inte stoppa oss från att använda våra röster!

Av Karin Fahlström

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad – det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att förstå och definiera hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, ni har inte blivit förtryckta.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Dessa ord används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser