Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Är guds existens ett axiom?

I det här inlägget förklarar jag vad axiomer är, och varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Axiomer är förutsättningar som måste antas som utgångspunkter, innan ytterligare arbete eller forskning kan göras. Till exempel ”verkligheten existerar”, eller ”elektromagnetismens lagar håller”. Vi använder axiomer för att ha en funktionell förståelse av världen och för att nå kunskap.

Axiomer används bara inom till exempel matematik om de fortsätter att producera testbara och användbara resultat, och förutsägande modeller. Om axiomer inte producerar testbara resultat, anses de inte längre vara sanna eller användbara, och de revideras eller förkastas.

Vanligtvis behöver ett axiom vara självklar eller universell i någon mening – något som allmänt accepteras av de flesta människor, oavsett land, kultur eller religion. Enligt Wikipedia är ett axiom ”en förutsättning så tydlig att den accepteras som sant utan kontrovers.” Axiomer som människor inte är överens om är därför inte användbara.

Man kan alltså inte hävda att guds existens är en axiomatisk sanning, utan att demonstrera hur det antagandet producerar testbara resultat och modeller. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon universell konsensus kring gudskonceptet. Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner och mer än 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Detta är varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Fråga en ateist #2

Är du arg på gud?
Jag är inte arg på gud, på samma sätt som jag inte är arg på Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara arg på någon som jag inte tror existerar. 

Vad tror du att det kommer hända när vi dör?
När min hjärna dör, kommer mitt medvetande – mitt ”jag” – att upphöra att existera. Detta baserar jag på vetenskaplig konsensus kring hjärnan och medvetandet.
Skulle det vara trevligt att inte dö? Kanske. Men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag vill leva i en verklighetsbaserad värld, och hittills har inga rationella argument för ”livet efter detta” presenterats för mig. Jag har accepterat min dödlighet. Jag ser livet som oerhört meningsfullt och värdefullt, då det är det enda jag har!

Hur vet vi att vi inte har levt många gånger i förflutna liv under evolutionen utan att vi kan inse de eller har minne?
Ingen aning. Kanske är det möjligt, kanske inte. Men jag är inte intresserad av vad som är möjligt, utan vad som är troligt.

Definierar du Gud på något sätt?
Jag har ingen definition av gud. Jag reagerar på andras definitioner av gud. Idag finns det ungefär 10 000 religioner och 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Det finns lika många versioner av gud/gudarna som det finns religiösa. Därför låter jag personen som kommer med ett positivt påstående om guds existens definiera sin version av gud. Sedan tror jag antingen att den guden finns eller inte.

Vad menar du med kristna?
Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av kristna. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Hur definierar du religion?
Samma där. Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av religion. Men jag är villig att ändra den definitionen i en konversation, om det krävs för en ömsesidig förståelse.


Fortsätt kommentera dina frågor nedan – mina svar återkommer i ett nytt inlägg framöver!

HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Diskriminering av ateister och humanister

Diskriminering av ateister och humanister

Tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Svenska kyrkan har en särskilt privilegierad ställning. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1), som är till för att skydda alla livsåskådningar. (Läs mer HÄR och HÄR).

Religiösa samfund dominerar utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret. Dessa statliga organisationer erbjuder endast samtala med kristna präster. Det finns ofta inga alternativ för dem som har en annan livsåskådning. (Läs mer HÄR).

Svenska statens förhållande till döden och begravningar är inte livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan det styrs fortfarande av Svenska kyrkan. Endast medlemmar i Svenska kyrkan får bestämma över alla svenskars tillgång till be­gravningslokaler och begravningsplatser. Religiösa orga­nisationer utöver också myndighet vid vigslar. Detta står i konflikt med diskriminerings­lagstiftningen. (Läs mer HÄR och HÄR).

Hemvärnet diskriminerar icketroende. Sekulärhumanister får till exempel inte bli personalvårdare — inom Försvarsmakten jobbar bara kristna fältpräster med ”själavård”. Det genomförs militärgudstjänster med obligatorisk närvaro. Förband firar även målgångsceremonier i kyrkan, och enda sättet att slippa detta är att behöva röja sin livsåskådning. Att tvinga människor att delta i religiösa sammanhang, samt att tvinga människor att avslöja sin livsåskådning, är emot grundlagen (2 kap. 2 §). (Läs mer HÄR).

Riksrevisionens styrelse gjorde en rapport 2006, angående den statliga kontrollen av begravningsverksamheten. (Läs mer HÄR). De kom fram till detta:

Riksrevisionens samlade bedömning är att de granskade arrangemangen avseende religionsfrihet och demokratisk styrning i väsentliga avseenden inte fungerar. Följden är att de som står utanför Svenska kyrkan knappast kan antas ha anledning känna förtroende för att deras intressen tas till vara.

Men det är många som inte anser att diskrimineringen mot ateister och humanister är ett problem. Såhär skriver Frida Park i artikeln ”Dödströtta fördomar från Humanisterna om begravningar”:

Många är de som upplever sig ha fått ovärderligt stöd från kyrkan i samband med en älskad anhörigs död. Att sprida myten om att detta skulle vara oönskat eller kränkande är snarare kränkande i sig.

Självklart är det fantastiskt att många upplever ett fint stöd från kyrkan – det är inget jag vill stoppa, utan snarare uppmuntra. Men skulle vi andra som känner oss förringade och skymfade, bara vara ”myter”? Existerar inte jag, mina känslor och mina rättigheter?

Frida Park fortsätter i artikeln:

Undersökningar visar att det aldrig är så viktigt som just i samband med avsked av en älskad anhörig. Detta vet ju även Humanisterna, som i sina begravningsceremonier i allt väsentligt eftersträvar att likna de kristna – men utan kristet innehåll.

Detta är ett klassiskt exempel på hur kristna approprierar ceremonier – man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över dessa ting. Faktum är att begravningar, bröllopsvigslar, etc. har existerat inom alla kulturer och genom hela historien. Exempelvis inom den fornnordiska religionen, långt innan kristendomen gjorde intåg i norden. HÄR kan du till exempel läsa mitt inlägg om vikingarnas julfirande.

Är det en tävling om vilka traditioner som har existerat längst? Kristendomen tog över makten med våld i norden för ca 1000 år sedan. Innan dess var norden hedniskt i ca 6000 år (från tiden när människan för första gången trädde in i Skandinavien). Vi har alltså haft hedniska riter och traditioner kring livets olika skeden i tusentals år. (Källa: Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU).

Såhär skriver Per Ewert och Per Eriksson i artikeln ”Tondövt om trons betydelse i Sverige”:

De tycks inte heller förstå vilken central roll den kristna traditionen spelar även för många svenska som inte säger sig vara aktivt troende. Vi skulle rekommendera en aning större ödmjukhet bland de sekulära humanisternas skara.

Det verkar finnas ett genomgående missförstånd kring detta. Jag och Humanisterna vill absolut inte att kristna ska tvingas sluta med sina traditioner eller avsäga sig sin tro. Det enda vi vill är att vi som har andra livsåskådningar ska få samma rättigheter, möjligheter och alternativ. Kristnas rättigheter skulle inte plötsligt försvinna, om ateister och sekulärhumanister började behandlas med lika respekt och värde. Hur kan någon vara emot att vi alla människor står lika inför lag och stat, oavsett tro?

Jag tycker att alla ska ha möjlighet till krishantering och ceremonier, oavsett religion. Det är en oerhörd kränkning att tvingas delta i handlingar som strider emot ens livsåskådning, vid så viktiga och känslosamma skeenden i livet. Där borde alla individer få bestämma själva.

Såhär skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard, i artikeln ”Den svenska sekulära paradoxen”:

Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016) och i ungefär tretton länder begränsas livsåskådningsfriheten (PEW, 2017). Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får fruktansvärda konsekvenser för människor; informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar.

Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat. Människor förnekas sina mänskliga rättigheter även i Sverige, när religiösa eller kulturella föreställningar tillåts stå över personers vilja.

Det finns många religiösa och högerextrema krafter, till exempel Sverigedemokraterna, som inte vill ha en sekulär stat i Sverige. Man vill alltså inte att staten ska vara religiöst neutral, utan premiera kristendomen över alla andra.

Rörelser som försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Religionsfriheten är något som jag och Humanisterna vill skydda. (Läs mer HÄR). Det inbegriper också friheten att inte tro på någon religion. Jag tycker att alla livsåskådningar ska vara likvärdiga på alla sätt, oavsett om de är sekulära, humanistiska eller religiösa. Jag vill ha en sekulär stat (alltså religionsneutral) som varken premierar eller motarbetar någon religion.

Kom ihåg att sekulariseringen inte är ett försök att rensa ut religionen i samhället – sekulariseringen är den enda garantin för äkta religionsfrihet. I ett sekulärt samhälle har alla medborgare rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, så länge det inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Ingen medborgare tvingas följa eller tro på en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning. Det är först när staten är religionsneutral som alla livsåskådningar, religiösa som icke-religiösa, kan få frihet att verka under lika villkor.

Mina upplevelser

På ett personligt plan har jag fått möta många fördomar, nidbilder och påhopp på grund av att jag har lämnat kristendomen, och istället blivit en ateist och sekulär humanist. Jag har många gånger fått höra att mitt liv som icke-kristen är mindre meningsfullt. Bara ordet ”ateist” blir ofta missuppfattat och har getts en ful och skrämmande innebörd. Det likställs med bitter, cynisk, oärlig, rebellisk, gudsfientlig eller amoralisk. 

Många ex-troende bär med sig trauman och sår från religionen, till exempel RTS (Religious Trauma Syndrom). Allt religiöst som förknippas med traumat kan trigga ångest och orsaka djupare sår. Men man förväntas ändå delta i kristna ceremonier, utan att ifrågasätta eller protestera. Om man skulle säga nej, tolkas det ofta som överdrivet eller störande. Man blir en upprorisk bråkmakare, som borde ”respektera” de kristna traditionerna och hålla tyst.

Hur skulle till exempel en kristen känna det, om hen tvingades gå till en muslimsk moské och delta i böner till Allah? Eller om hen kände sig pressad att genomföra en hinduistisk vigsel, barndop eller begravning i Krishnas namn? Eller om nationella minnesstunder hölls av gydjor (hedniska prästinnor) med symboler av Freja runt halsen? Eller om satanister bedrev begravningsverksamheten i Sverige?

Jag önskar att kristna kunde bemöta människor från andra livsåskådningar med samma respekt och förståelse som de själva förväntas motta.

Slutsats

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att lämna en religion och inte ha religiösa övertygelser. Ingen ska tvingas delta i religiösa sedvänjor och ceremonier som man inte delar. Ingen ska bli dömd, hånad, förföljd, straffad eller diskriminerad för sina trosuppfattningar. 

I Sverige blir icke-kristna lyckligtvis inte längre förföljda och avrättade. Men vi har fortfarande en bra bit kvar mot fullständig jämställdhet.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat sin tro?

Det här inlägget är inspirerat av podcasten Exvangeliets avsnitt ”Finns det en rätt anledning att lämna tron?, samt andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community.


Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat min tro?

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Rörelser som försöker påtvinga andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Att se människor som fallna eller räddade är ett binärt och absolutistiskt synsätt på människor. Det skapar en konspiratorisk gruppmentalitet, ekokammare och ett ”vi mot dem”. Kristna tillhör den ”rätta” gruppen, och de som tänker och tycker annorlunda sållas bort som fiender eller tappade själar.

Att antyda att kristendomen är den enda rätta vägen att gå i livet lägger skuld och anklagelse på avhopparen, som har har gjort ”fel” val. Som om du inte är kapabel att veta vad som är bäst för dig. Som om andra människor känner dig och mitt liv bättre än vad du själv gör. Det infantiliserar dig och ogiltigförklarar ditt beslut.

Är alla icke-kristna olyckliga och omoraliska?

Vad är det som är så hemskt med att inte vara en kristen? Antalet icke-kristna i världen beräknas vara cirka 5,8 miljarder människor. Stämmer det verkligen att alla de människorna är olyckliga, otillfredsställda, omoraliska, trasiga och sorgliga? Kan inte icke-kristna vara produktiva medlemmar av samhället och leva ett funktionellt, hälsosamt och meningsfullt liv?

De lyckligaste länderna i världen är de minst religiösa. (KÄLLA).

 I ”Journal of religion and society” Jämförde Gregory S. Paul 17 ekonomiskt utvecklade nationer relaterat till religiositet. Detta är vad han upptäckte:

Högre frekvens av tro på och dyrkan av en skapare har samband med högre frekvenser av mord,  tidig död,  infektion av sexuellt överförbara sjukdomar,  tonårsgraviditeter och aborter i det välmående demokratierna.

Statistik visar att andelen fångar som bekänner sig som kristna i USA är i genomsnitt 67,4 procent. Den ledande religiösa tron hos fångar i England och Wales visar sig också vara kristendomen, då 39,5 tusen fångar var kristna – de flesta av alla religioner. (KÄLLA och KÄLLA).

Kristendomen har orsakat korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Vissa statsvetare hävdar att det finns ett samband mellan graden av befolkningsmajoritetens religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är. Religionsfriheten begränsas i samhällen där kristendomen får inflytande över politiken. (KÄLLA).

Mitt syfte med att presentera den här statistiken är att kväsa myten om att icke-kristna är omoraliska och olyckliga, samt att samhället skulle förfalla utan kristendomen. Jag är absolut inte emot kristna, eller religionsfriheten.

Det är sorgligt att vissa människor tror att vi blir olyckliga, hårdhjärtade och egoistiska utan en gudstro. Att det inte skulle kunna finnas motivation till omtanke, kärlek, generositet eller godhet utan gudomlig inspiration, intervention eller diktat.

Är mitt liv sorgligt?

Jag är oerhört stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tron. Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer. Att lämna min tro är det bästa jag någonsin har gjort och jag önskar att jag vågade göra det tidigare. Det är inte synd om mig. Det här är rätt liv för mig och jag vill inte tillbaka. Jag är inte fallen eller trasig bara för att jag inte är kristen.

För mig är det obegripligt att så många kristna anser att de har rätt att kalla mitt liv för mindre värdefullt. Att jag är en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening – som om den icke-religiösa meningen jag finner i livet inte skulle duga. Att jag behöver guds kärlek – som om den mänskliga kärleken jag upplever är värdelös. Räcker jag inte till precis som jag är, oavsett religion?

Jag har varit otroligt tydlig med att jag mår bättre som ateist. Ändå är det så många kristna som uttryckt att de är ledsna över att jag har lämnat min tro. Det alltså sorgligt att jag mår bättre och gör det som känns bäst för mig? Det visar på att religionen är viktigare än mig som person och mitt mående. Att man inte vill att jag ska vara mig själv, utan att jag ska anpassa mig efter kyrkans begränsade ramar.

Känslomässig utpressning

Vi som lämnar tron liknas med Bibelberättelsen om den förlorade sonen. Sonen framställs som omoralisk, rebellisk och upprorisk. Han lämnar sin familj och lever rövare ute i världen. Så småningom återvänder sonen hem igen, när pengarna tagit slut. Budskapet blir att vi som lämnar tron bara är i en fas – vi kommer att skämmas, ångra oss och komma krypandes tillbaka.

Att använda den här typen av känslomässig manipulation – skuld, skam och klander – hindrar människor från att välja fritt. Det är så sekter gör; man hotar om att dåliga saker kommer att hända om man lämnar, men om du stannar får du mening, syfte, hopp och lycka.

Inställningen att man ska be för avhoppare, att vi snart kommer krypandes tillbaka, är nedlåtande. Jag vill inte tillbaka till gud eller kyrkan. Att be för att jag ska tillbaka strider fullständigt emot min vilja. Jag vill inte bli kallad förlorad – jag vill bli respekterad för den jag är.

Medmänsklighet och demokrati

Kyrkan är en samlingsplats för de som tror på gud. Tror man inte på gud, måste det vara okej att lämna. Målet borde inte vara att så många som möjligt ska stanna, målet borde vara att vara att skapa en bra gemenskap för dem som tror på gud, utan att fördöma och misskreditera dem som lämnar eller de som ändrar åsikt. Den inställningen vore medmänsklig och demokratisk. Men utifrån mina egna upplevelser, saknas tyvärr den insikten ofta hos kristna.

Jag önskar att kristna kunde bejaka sin gyllene regel och bemöta avhoppare på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Människors livsval är individuella, då alla har olika upplevelser, förutsättningar och behov. Alla ska få bestämma över sitt eget liv och gå sin egen väg utan att bli stigmatiserad eller dömd. Det ska inte vara ett sämre alternativ att lämna sin tro – religionsfrihet betyder också frihet från religionen.

Får religiösa inte ens tänka tanken om evangelisera för extroende och ateister? För mig är det är handlingar som spelar roll, inte tankar. Alla – religiösa som ateister eller humanister – har självklart äganderätt över sina egna tankar och önskningar. Det viktiga är bemötandet och hur vi agerar gentemot varandra. Jag skulle till exempel inte säga till religiösa i min omgivning att det är sårande att de är religiösa, eller dylikt. Det jag önskar är alltså att personer med olika livsåskådningar tänker på hur vi formulerar oss i mötet.

Helvetet

Jag brukar fråga kristna vad roten till problemet är – varför är de så ledsna över att jag har lämnat kristendomen? Det är intressant att se hur lång tid det tar för dem att säga ordet helvetet. De försöker ofta att undvika det så långt som möjligt, som om de skäms över det.

Vi har redan etablerat att du inte behöver Jesus för att vara en bra person och leva ett gott och meningsfullt liv. Det enda som återstår är att jag behöver Jesus för att undvika helvetet och komma till himlen. Det är den enda rimliga anledningen till att det är sorgligt att någon lämnar sin tro. Kristendomen handlar alltså i grunden om belöning och straff.

Kristna som känner sorg inför andras eviga straff, borde tänka över sin egen moral. De väljer alltså att dyrka en gud som har satt upp ett sådant system. Det är omoraliskt att se icke-troende som människor som förtjänar att brinna i helvetet bara för att vi inte tror på gud. Det är sorgligt att se religiösa offra sin humanitet och sin empati för religionen. Du kan inte känslomässigt överleva om du känner empati och kärlek inför människor som kommer brinna i helvetet eller slaktas i Armageddon. Vi talar om flera miljarder människor. 

Ett stort problem med helvetet är det inte finns konsensus hos religiösa om hur himlen och helvetet fungerar, vilka som hamnar vart, eller om dessa platser finns över huvud taget.

Kristna har sagt till mig att inte alla ateister kommer till helvetet, och att inte alla kristna kommer till himlen. Kristna har sagt till mig att helvetet inte ens existerar. Kristna har sagt till mig att vi människor inte har fri vilja att bestämma vart vi kommer att hamna efter döden – utan att gud bestämde våra öden redan innan vi föddes, och att vi inte kan ändra på hans plan. Kristna har sagt till mig att jag är mer gudfruktig nu som ateist, än förut när jag var kristen, och att jag därför kommer att komma till himlen. Kristna har sagt till mig att vad som händer efter döden inte är viktigt eller relevant, eftersom ingen ändå vet vad som kommer att hända.

Himlen och helvetet borde vara den viktigaste frågan i kristendomen, då det handlar om en evighet av tortyr eller glädje i ett paradis. Men eftersom kristna inte kan komma överens om den här frågan, så spelar det uppenbarligen ingen roll om jag är ateist eller kristen – ingen vet ändå vad som kommer att hända mig. Kanske visar det sig att kristendomen är falsk och att asatron är sann. Kanske hamnar jag i Folkvang, Valhalla eller Helheim efter döden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi har det här livet. Och jag tänker leva det till fullo.

Om känslomässig utpressning:

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Publicerad i medlemstidningen Humanisten

Min text ”En personlig relation med gud” har publicerats i medlemstidningen Humanisten! Jag är så otroligt glad och tacksam för möjligheten! Att läsa hela tidningen är ett måste – den innehåller massa grymma artiklar kring temat ”avhopparen”.

Här kan läsa min text
Läs mer om medlemstidningen
Bli medlem i Humanisterna

Varför har jag skrivit den här texten?

Jag vill jag hjälpa dem som mår dåligt av kristendomen, men som inte vågar lämna på grund av rädsla, skuld eller social press. Jag vill sprida det glada budskapet att man fortfarande kan vara en god människa och leva ett gott liv utan en gudstro.

Jag vill inspirera människor att våga vara nyfikna, ifrågasätta, undersöka, och upptäcka. Det är okej att tvivla och ändra åsikt. Det är okej att söka sin egen väg, oavsett om det är tro eller icke-tro.

Jag delar mina åsikter för att jag vill motverka stigmatisering av ex-troende och ateister. För att jag bryr mig om andra människor. Och för att jag älskar humanism, vetenskap, reson och mänskliga rättigheter.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.