Är extroende trasiga? | Kristna som förvränger åsikter till psykisk ohälsa

I min kyrka var det populärt att skvallra om dem som lämnat. Man spekulerade vitt och bredd om deras psyke och agenda. Man lärde sig att de–legitimera deras åsikter och beslut: ”Hon har haft en dålig barndom, därför är hon arg på gud. Han mår psykiskt dåligt och behöver andlig vägledning.” Det här är respektlöst, arrogant och nedlåtande – ingen vet vad som finns i en människas hjärna förutom den personen. Man skapar karikatyrer och nidbilder av människor, utan att låta dem tala för sig själva.

Sektmedlemmar indoktrineras i att tro att om de lämnar kommer fruktansvärda saker att hända. Man tror att man inte kan lämna och fortfarande vara en god, lycklig, hälsosam och tillfredsställd person. Detta ligger i hjärtat av totalitarism.1

Att prata med en indoktrinerad sektmedlem är en speciell upplevelse. Du kommer förmodligen aldrig att träffa någon som är så absolut övertygad om att de vet vad som är bäst för dig. En dedikerad sektmedlem tar inte ett nej som ett legitimt svar. De har blivit indoktrinerade till att tro att om du lämnar så ligger felet hos dig, du har missförstått budskapet, du är trasig och du vet inte ditt eget bästa.2

Kristna har kallat min offentliga dekonstruktion från kristendomen som ”ett rop på hjälp”. Det här är ett exempel på svartvitt tänkande; de som har samma åsikter anses som välmående och de som tycker annorlunda måste må dåligt. Opponenter och kritiker blir etiketterade som skadade eller självhatande.

När åsikter och kritik förvrängs som produkten av psykisk ohälsa kan de avvisas utan examinering – du har bara dina åsikter för att du ”mår dåligt”. Inga bevis presenterades för att backa upp dessa påståenden, istället används ett cirkulärt resonemang: ”Människor mår dåligt för att de tror X. Människor tror X för att de mår dåligt.”

Även om du inte längre är i kyrkan, kommer en halmdocka att skapas av dig i din frånvaro: den arga och bittra syndaren, den trasiga och olyckliga avhopparen. Dina motivationer kommer att vara karikatyriska och osammanhängande.

Som extroende kan det här vara kränkande och frustrerande. Men kom ihåg att de är fast i en svartvit värld full av rädsla och lögner, medans du njuter av friheten och sanningen i det verkliga livet någon annanstans.

Referenser:

(1) Hassan, Steven. Combating Cult Mind Control. Freedom of Mind Resource Center Inc. 2015, sid. 129.

(2) Ibid.

Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Är guds existens ett axiom?

I det här inlägget förklarar jag vad axiomer är, och varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Axiomer är förutsättningar som måste antas som utgångspunkter, innan ytterligare arbete eller forskning kan göras. Till exempel ”verkligheten existerar”, eller ”elektromagnetismens lagar håller”. Vi använder axiomer för att ha en funktionell förståelse av världen och för att nå kunskap.

Axiomer används bara inom till exempel matematik om de fortsätter att producera testbara och användbara resultat, och förutsägande modeller. Om axiomer inte producerar testbara resultat, anses de inte längre vara sanna eller användbara, och de revideras eller förkastas.

Vanligtvis behöver ett axiom vara självklar eller universell i någon mening – något som allmänt accepteras av de flesta människor, oavsett land, kultur eller religion. Enligt Wikipedia är ett axiom ”en förutsättning så tydlig att den accepteras som sant utan kontrovers.” Axiomer som människor inte är överens om är därför inte användbara.

Man kan alltså inte hävda att guds existens är en axiomatisk sanning, utan att demonstrera hur det antagandet producerar testbara resultat och modeller. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon universell konsensus kring gudskonceptet. Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner och mer än 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Detta är varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Fråga en ateist #2

Är du arg på gud?
Jag är inte arg på gud, på samma sätt som jag inte är arg på Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara arg på någon som jag inte tror existerar. 

Vad tror du att det kommer hända när vi dör?
När min hjärna dör, kommer mitt medvetande – mitt ”jag” – att upphöra att existera. Detta baserar jag på vetenskaplig konsensus kring hjärnan och medvetandet.
Skulle det vara trevligt att inte dö? Kanske. Men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag vill leva i en verklighetsbaserad värld, och hittills har inga rationella argument för ”livet efter detta” presenterats för mig. Jag har accepterat min dödlighet. Jag ser livet som oerhört meningsfullt och värdefullt, då det är det enda jag har!

Hur vet vi att vi inte har levt många gånger i förflutna liv under evolutionen utan att vi kan inse de eller har minne?
Ingen aning. Kanske är det möjligt, kanske inte. Men jag är inte intresserad av vad som är möjligt, utan vad som är troligt.

Definierar du Gud på något sätt?
Jag har ingen definition av gud. Jag reagerar på andras definitioner av gud. Idag finns det ungefär 10 000 religioner och 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Det finns lika många versioner av gud/gudarna som det finns religiösa. Därför låter jag personen som kommer med ett positivt påstående om guds existens definiera sin version av gud. Sedan tror jag antingen att den guden finns eller inte.

Vad menar du med kristna?
Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av kristna. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Hur definierar du religion?
Samma där. Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av religion. Men jag är villig att ändra den definitionen i en konversation, om det krävs för en ömsesidig förståelse.


Fortsätt kommentera dina frågor nedan – mina svar återkommer i ett nytt inlägg framöver!

HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Diskriminering av ateister och humanister

Diskriminering av ateister och humanister

Tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Svenska kyrkan har en särskilt privilegierad ställning. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1), som är till för att skydda alla livsåskådningar. (Läs mer HÄR och HÄR).

Religiösa samfund dominerar utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret. Dessa statliga organisationer erbjuder endast samtala med kristna präster. Det finns ofta inga alternativ för dem som har en annan livsåskådning. (Läs mer HÄR).

Svenska statens förhållande till döden och begravningar är inte livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan det styrs fortfarande av Svenska kyrkan. Endast medlemmar i Svenska kyrkan får bestämma över alla svenskars tillgång till be­gravningslokaler och begravningsplatser. Religiösa orga­nisationer utöver också myndighet vid vigslar. Detta står i konflikt med diskriminerings­lagstiftningen. (Läs mer HÄR och HÄR).

Hemvärnet diskriminerar icketroende. Sekulärhumanister får till exempel inte bli personalvårdare — inom Försvarsmakten jobbar bara kristna fältpräster med ”själavård”. Det genomförs militärgudstjänster med obligatorisk närvaro. Förband firar även målgångsceremonier i kyrkan, och enda sättet att slippa detta är att behöva röja sin livsåskådning. Att tvinga människor att delta i religiösa sammanhang, samt att tvinga människor att avslöja sin livsåskådning, är emot grundlagen (2 kap. 2 §). (Läs mer HÄR).

Riksrevisionens styrelse gjorde en rapport 2006, angående den statliga kontrollen av begravningsverksamheten. (Läs mer HÄR). De kom fram till detta:

Riksrevisionens samlade bedömning är att de granskade arrangemangen avseende religionsfrihet och demokratisk styrning i väsentliga avseenden inte fungerar. Följden är att de som står utanför Svenska kyrkan knappast kan antas ha anledning känna förtroende för att deras intressen tas till vara.

Men det är många som inte anser att diskrimineringen mot ateister och humanister är ett problem. Såhär skriver Frida Park i artikeln ”Dödströtta fördomar från Humanisterna om begravningar”:

Många är de som upplever sig ha fått ovärderligt stöd från kyrkan i samband med en älskad anhörigs död. Att sprida myten om att detta skulle vara oönskat eller kränkande är snarare kränkande i sig.

Självklart är det fantastiskt att många upplever ett fint stöd från kyrkan – det är inget jag vill stoppa, utan snarare uppmuntra. Men skulle vi andra som känner oss förringade och skymfade, bara vara ”myter”? Existerar inte jag, mina känslor och mina rättigheter?

Frida Park fortsätter i artikeln:

Undersökningar visar att det aldrig är så viktigt som just i samband med avsked av en älskad anhörig. Detta vet ju även Humanisterna, som i sina begravningsceremonier i allt väsentligt eftersträvar att likna de kristna – men utan kristet innehåll.

Detta är ett klassiskt exempel på hur kristna approprierar ceremonier – man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över dessa ting. Faktum är att begravningar, bröllopsvigslar, etc. har existerat inom alla kulturer och genom hela historien. Exempelvis inom den fornnordiska religionen, långt innan kristendomen gjorde intåg i norden. HÄR kan du till exempel läsa mitt inlägg om vikingarnas julfirande.

Är det en tävling om vilka traditioner som har existerat längst? Kristendomen tog över makten med våld i norden för ca 1000 år sedan. Innan dess var norden hedniskt i ca 6000 år (från tiden när människan för första gången trädde in i Skandinavien). Vi har alltså haft hedniska riter och traditioner kring livets olika skeden i tusentals år. (Källa: Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU).

Såhär skriver Per Ewert och Per Eriksson i artikeln ”Tondövt om trons betydelse i Sverige”:

De tycks inte heller förstå vilken central roll den kristna traditionen spelar även för många svenska som inte säger sig vara aktivt troende. Vi skulle rekommendera en aning större ödmjukhet bland de sekulära humanisternas skara.

Det verkar finnas ett genomgående missförstånd kring detta. Jag och Humanisterna vill absolut inte att kristna ska tvingas sluta med sina traditioner eller avsäga sig sin tro. Det enda vi vill är att vi som har andra livsåskådningar ska få samma rättigheter, möjligheter och alternativ. Kristnas rättigheter skulle inte plötsligt försvinna, om ateister och sekulärhumanister började behandlas med lika respekt och värde. Hur kan någon vara emot att vi alla människor står lika inför lag och stat, oavsett tro?

Jag tycker att alla ska ha möjlighet till krishantering och ceremonier, oavsett religion. Det är en oerhörd kränkning att tvingas delta i handlingar som strider emot ens livsåskådning, vid så viktiga och känslosamma skeenden i livet. Där borde alla individer få bestämma själva.

Såhär skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard, i artikeln ”Den svenska sekulära paradoxen”:

Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016) och i ungefär tretton länder begränsas livsåskådningsfriheten (PEW, 2017). Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får fruktansvärda konsekvenser för människor; informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar.

Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat. Människor förnekas sina mänskliga rättigheter även i Sverige, när religiösa eller kulturella föreställningar tillåts stå över personers vilja.

Det finns många religiösa och högerextrema krafter, till exempel Sverigedemokraterna, som inte vill ha en sekulär stat i Sverige. Man vill alltså inte att staten ska vara religiöst neutral, utan premiera kristendomen över alla andra.

Rörelser som försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Religionsfriheten är något som jag och Humanisterna vill skydda. (Läs mer HÄR). Det inbegriper också friheten att inte tro på någon religion. Jag tycker att alla livsåskådningar ska vara likvärdiga på alla sätt, oavsett om de är sekulära, humanistiska eller religiösa. Jag vill ha en sekulär stat (alltså religionsneutral) som varken premierar eller motarbetar någon religion.

Kom ihåg att sekulariseringen inte är ett försök att rensa ut religionen i samhället – sekulariseringen är den enda garantin för äkta religionsfrihet. I ett sekulärt samhälle har alla medborgare rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, så länge det inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Ingen medborgare tvingas följa eller tro på en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning. Det är först när staten är religionsneutral som alla livsåskådningar, religiösa som icke-religiösa, kan få frihet att verka under lika villkor.

Mina upplevelser

På ett personligt plan har jag fått möta många fördomar, nidbilder och påhopp på grund av att jag har lämnat kristendomen, och istället blivit en ateist och sekulär humanist. Jag har många gånger fått höra att mitt liv som icke-kristen är mindre meningsfullt. Bara ordet ”ateist” blir ofta missuppfattat och har getts en ful och skrämmande innebörd. Det likställs med bitter, cynisk, oärlig, rebellisk, gudsfientlig eller amoralisk. 

Många ex-troende bär med sig trauman och sår från religionen, till exempel RTS (Religious Trauma Syndrom). Allt religiöst som förknippas med traumat kan trigga ångest och orsaka djupare sår. Men man förväntas ändå delta i kristna ceremonier, utan att ifrågasätta eller protestera. Om man skulle säga nej, tolkas det ofta som överdrivet eller störande. Man blir en upprorisk bråkmakare, som borde ”respektera” de kristna traditionerna och hålla tyst.

Hur skulle till exempel en kristen känna det, om hen tvingades gå till en muslimsk moské och delta i böner till Allah? Eller om hen kände sig pressad att genomföra en hinduistisk vigsel, barndop eller begravning i Krishnas namn? Eller om nationella minnesstunder hölls av gydjor (hedniska prästinnor) med symboler av Freja runt halsen? Eller om satanister bedrev begravningsverksamheten i Sverige?

Jag önskar att kristna kunde bemöta människor från andra livsåskådningar med samma respekt och förståelse som de själva förväntas motta.

Slutsats

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att lämna en religion och inte ha religiösa övertygelser. Ingen ska tvingas delta i religiösa sedvänjor och ceremonier som man inte delar. Ingen ska bli dömd, hånad, förföljd, straffad eller diskriminerad för sina trosuppfattningar. 

I Sverige blir icke-kristna lyckligtvis inte längre förföljda och avrättade. Men vi har fortfarande en bra bit kvar mot fullständig jämställdhet.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.