Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

VIKTIGT: Majoriteten av reaktioner jag har fått har varit positiva, stöttande och kärleksfulla. I det här inlägget adresserar jag specifikt reaktionerna från många offentliga kristna ledare. Där finns det givetvis undantag; exempelvis Esther Kazen, som har skrivit ett fantastiskt inlägg om dokumentären.


Förra veckan släpptes SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som jag har deltagit i. Under veckan har jag följt reaktionerna från kyrkans håll i media. Och efter att ha blivit både arg och upprörd, vill jag nu skriva ett svar.

Det är föräldrarnas fel

Såhär skriver Andreas Wessman i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

Vem har det största ansvaret för hur ett barn mår och tolkar sin omvärld? Familjen kan inte fråntas det ansvaret här.

Att skifta skulden på våra familjer är fult och ogrundat. Inget av det jag berättar om i dokumentären har med min familj att göra – bara organiserad religion utanför hemmet. Min familj har alltid låtit mig tänka, tro och göra som jag vill. Det är bara kyrkan som har utsatt mig för dessa destruktiva och förtryckande läror. Är det familjens fel om ett barn blir utsatt för övergrepp? Nej. Det är förövarens.

Inte alla kristna

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. … Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.

Du som känner dig tvungen att poängtera att du ”inte känner igen dig” – skulle du skriva så till ett offer för våldtäkt? Knappast. Det är irrelevant, osmakligt och självcentrerat. Alla fattar att allas erfarenheter är olika. Och nu handlar det inte om dig. Bara för att du inte har känt dig förtryckt av vissa läror så är det inte fallet för alla. Exempelvis läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte är förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQI–person är det väldigt förtryckande.

Dokumentären är onyanserad

Såhär skriver tre kyrkoledare i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

– För att uppväga program, som endast tar upp berättelser av människor som farit illa, skulle det behövas de som lyfter trons plats och kraft till förvandling, säger Kerstin Oderhem.

Även Andreas Wessman tycker det är synd att inte fler av de positiva berättelserna får komma fram.

– Även om man i dokumentären två gånger säger att detta inte gäller alla barn som växer upp i religiösa sammanhang kan jag inte undgå att återigen uppleva hur osunda inslag liksom kletar av sig på allt vackert.

Såhär skriver Robert Tjernberg i tidningen Sändaren (Bättre kan frikyrkan, men också SVT):

Det är problematiskt att säga ”många” barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 

Såhär skriver Frida Park i tidningen Dagen (Jo, Gud har verkligen barnen kär):

Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.

Skulle dessa kyrkoledare tycka att en dokumentär om #metoo var onyanserad om den inte lyfte fram män som inte våldtar? Skulle Tjernberg kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna? Skulle Wessman kalla offer för våldtäkt för något som ”kletar av sig på något vackert”? Det är victim blaming i sin sanna natur.

Min vän Linnéa Kuling uttrycker det såhär: ”Hur vore det om man inte fick prata om barn som blir mobbade, bara för att majoriteten inte blir det?” 

Dokumentären säger flera gånger att inte alla barn far illa, den lyfter även fram personer från flera olika samfund och religioner. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara onyanserat.

Klassiska försvarsmekanismer slår till. Offerkoftan är bästa försvaret. ”SVT är på häxjakt efter en minoritet.” Det blir ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.

Extremfall och avarter

Så många människor har hört av sig till mig, Anna Lindman, min mamma och flera andra deltagare i dokumentären. Människor som känner igen sig. Gamla barndomsvänner, före detta medlemmar som försvunnit i det tysta, människor från ung generation och gammal generation. Vi är så många.

Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

Såhär skriver Hanna i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

De personer som intervjuas berättar oerhört tragiska berättelser och det är en sorg när kyrkan misslyckas med att visa hur Gud är barnens vän.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” och ”blöta filtar” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt hur har kyrkan misslyckats? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss och mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om du inte vågar ta ställning kring teologin?

Fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för? Om vi inte kan diskutera sakfrågan kommer ingenting att förändras.

Intolerans mot minoriteter

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.

Eliasson använder ordet ”norm” som ett fult skällsord. Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Eliasson verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Det är också osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare.

Vi behöver guds kärlek

Såhär skriver Barnpastorn Rosalie Zakrison och predikanten Martin Helgesson i tidningen Dagen (Pastor: Tvinga inte tron på barn, men visa att Jesus älskar dem):

– Som föräldrar och ledare ska vi alltid vara noga med att fokusera på hoppet – då kan vi prata om det mesta med barnen, även om det som kan kännas lite svårare.

– Vi ska vara rädda om våra barn och inte tvinga dem till något, men det är vårt ansvar att visa på Jesus kärlek till dem.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om kärleken, om guds nåd och förlåtelse. Jag undrar vart de får detta ifrån? Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet.

Guds vilja definierades alltid som kärlek; att förtrycka min bisexualitet var kärlek, att underordna mig män var kärlek, att skydda mig mot demoner var kärlek, att vittna för mina klasskamrater var kärlek, gud dömde vissa människor för att han var rättvis och kärleksfull. Jag är mycket väl bekant med kärleks-apologetiken.

Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

När ni kristna ledare pratar om en ”sund tro” – vad exakt menar ni då? Kan ni definiera en ”sund tro”? Församlingen jag var med i menade att de lärde ut en sund tro. Alla kyrkor tror att de gör rätt. Alla religioner tror att deras gud är den enda rätta. Om man lämnar tolkningen upp till individen, då skapas bara samma problem igen.

Förlåtelse

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Att inse att man har skadat andra är svårt. Ni kan tyvärr inte göra det ogjort. Däremot kan ni tänka om, ta ansvar och göra bättre – och då menar jag i handling, inte i ord. Om du som kyrklig ledare verkligen har ändrat ställning kring exempelvis synd, helvetet, sex och HBTQI så har du enligt mig en skyldighet att gå ut offentligt och berätta det, samt ta ansvar för alla människor som du har skadat under åren med din undervisning. Att bara sopa det under mattan och låtsas som att det inte har hänt är ett svek mot offren.

Konkreta saker ni kan göra:

  • Gör ett offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
  • Låt era medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
  • Var villig att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
  • För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
  • Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
  • Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
  • Starta en fond för dem som far illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

Avslutande ord

Ni menar att man ska lyssna på offren. Samtidigt lägger ni skuld på offren genom att kalla oss för extremfall, blöta filtar och avarter som kletar av sig. Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet. Kyrkans rykte verkar stå över allt. Jag kan inte låta bli att undra vilket århundrande vi befinner oss i.


HÄR kan du läsa fler av mina blogginlägg om extro, humanism och ateism.

”Jag ska be för dig” – när kristen välvilja blir kränkande för ex-religiösa

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna. Blogginlägget är baserat på mina och andra ex-religiösas personliga erfarenheter. Om du som kristen inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

”Jag ska be för dig.” Dessa ord kan väcka en mängd negativa känslor hos ex–religiösa. I kristna sammanhang är normerna ofta förskjutna; troende kan anse att de har rätt att trampa rakt över sociala gränser eftersom de har gud på sin sida. Ofta tar man inte hänsyn till icke–troendes känslor eller trauman. Det finns ingen tanke på att fråga om samtycke innan man ber böner, läser högt ur Bibeln eller pratar om Jesus.

Som ex–religiös kan du känna dig kränkt, eftersom personen inte respekterar din livsåskådning. Kanske känner du dig omyndigförklarad, eftersom personen inte anser att du av egen kraft kan klara av ditt liv och dina åtaganden utan guds hjälpande hand. Kanske känner du av intentionen att få dig att återvända till kristendomen, vilket fullständigt strider mot din vilja och dina beslut. Kanske lever du med religiöst traumasyndrom och drabbas av ångestattacker eller självmordstankar.

Många ex–religiösa vågar inte vara raka och ärliga av rädsla för att ”vara till besvär”. Enligt mina erfarenheter tenderar kristna att bli upprörda när de inte får be för människor eller läsa högt ur Bibeln precis när de vill. Men att du inte vill ta del av deras religion strider inte mot kristnas religionsfrihet. Är det verkligen så mycket begärt att slippa höra att någon ber för dig? Den meningen och den intentionen triggar ångest hos många människor.

Hur skulle kristna reagera om jag sa till dem att Tor älskar dem? Att jag ber till Freja för dem? Att Skade tror på dem, även om de inte tror på Skade? Hur skulle kristna reagera om jag gav dem böcker om fornnordisk religion i julklapp? Om jag läste högt för dem ur Den Poetiska Eddan? Om jag bad dem delta i en offerritual till Odin? Det skulle aldrig falla mig in att göra något sådant mot kristna. Det sorgliga är att många kristna inte förstår hur respektlöst detta är, förrän någon annan utsätter dem för samma sak.

Du som ex-religiös har rätt att säga hur du känner och sätta dina gränser. Det är upp till de kristna i din närhet om de kan respektera det eller inte. Är de inte intresserade av att respektera dina gränser och förhålla sig till dig på ett sätt som du mår bra av? Då har du ingen skyldighet att låta dem ta plats i ditt liv.

Även om genuin omtanke ofta ligger bakom bönen, uppnås inte syftet med omtanken om man gör ex–religiösa ledsna och ångestfyllda. Man ska man alltid be om lov först och respektera det om personen säger nej. Då behöver det inte bli någon konflikt eller förvirring.

Kanske kan det förändras om vi är fler ex–religiösa som är öppna med vad vi tolererar och inte. Kanske kan vi få fler kristna att tänka efter kring hur man bör agera mot människor från andra livsåskådningar och hur sunda relationer – med gränser på lika villkor – bör fungera. 


HÄR kan du läsa fler inlägg om extro, humanism och ateism. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka!

Min första debatt | Kan moral existera utan Gud?

För några veckor sedan blev jag inbjuden av Svenska Apologetiksällskapet att delta i en debatt kring religion och moral. Jag har länge velat prova att debattera, jag blev glad över frågan och tackade självklart ja!

Kan moral existera utan Gud? Detta diskuterade jag och religionsfilosofen Stefan Gustavsson från Apologia – Centrum för kristen apologetik. Evenemanget arrangerades i samverkan med det kristna Studieförbundet Bilda Mitt.

Debatten var otroligt rolig, intressant och givande. Det finns vissa saker jag skulle vilja ändra på och förbättra i min prestation, men i det stora hela är jag nöjd över min första debatt. Svenska Apologetiksällskapet var exemplariska i sitt varma och välkomnande bemötande. Jag hoppas att jag får fler möjligheter som denna i framtiden!

Här kan du se debatten:

https://www.facebook.com/watch/live/?ref=watch_permalink&v=573606494053957

I debatten refererade jag av misstag till filosofen ”Göran Hägglund”. Självklart ska det vara ”Martin Hägglund”(Vårt enda liv).


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon. Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!  ❤

Är extroende trasiga? | Kristna som förvränger åsikter till psykisk ohälsa

I min kyrka var det populärt att skvallra om dem som lämnat. Man spekulerade vitt och bredd om deras psyke och agenda. Man lärde sig att de–legitimera deras åsikter och beslut: ”Hon har haft en dålig barndom, därför är hon arg på gud. Han mår psykiskt dåligt och behöver andlig vägledning.” Det här är respektlöst, arrogant och nedlåtande – ingen vet vad som finns i en människas hjärna förutom den personen. Man skapar karikatyrer och nidbilder av människor, utan att låta dem tala för sig själva.

Sektmedlemmar indoktrineras i att tro att om de lämnar kommer fruktansvärda saker att hända. Man tror att man inte kan lämna och fortfarande vara en god, lycklig, hälsosam och tillfredsställd person. Detta ligger i hjärtat av totalitarism.1

Att prata med en indoktrinerad sektmedlem är en speciell upplevelse. Du kommer förmodligen aldrig att träffa någon som är så absolut övertygad om att de vet vad som är bäst för dig. En dedikerad sektmedlem tar inte ett nej som ett legitimt svar. De har blivit indoktrinerade till att tro att om du lämnar så ligger felet hos dig, du har missförstått budskapet, du är trasig och du vet inte ditt eget bästa.2

Kristna har kallat min offentliga dekonstruktion från kristendomen som ”ett rop på hjälp”. Det här är ett exempel på svartvitt tänkande; de som har samma åsikter anses som välmående och de som tycker annorlunda måste må dåligt. Opponenter och kritiker blir etiketterade som skadade eller självhatande.

När åsikter och kritik förvrängs som produkten av psykisk ohälsa kan de avvisas utan examinering – du har bara dina åsikter för att du ”mår dåligt”. Inga bevis presenterades för att backa upp dessa påståenden, istället används ett cirkulärt resonemang: ”Människor mår dåligt för att de tror X. Människor tror X för att de mår dåligt.”

Även om du inte längre är i kyrkan, kommer en halmdocka att skapas av dig i din frånvaro: den arga och bittra syndaren, den trasiga och olyckliga avhopparen. Dina motivationer kommer att vara karikatyriska och osammanhängande.

Som extroende kan det här vara kränkande och frustrerande. Men kom ihåg att de är fast i en svartvit värld full av rädsla och lögner, medans du njuter av friheten och sanningen i det verkliga livet någon annanstans.

Referenser:

(1) Hassan, Steven. Combating Cult Mind Control. Freedom of Mind Resource Center Inc. 2015, sid. 129.

(2) Ibid.

Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Är guds existens ett axiom?

I det här inlägget förklarar jag vad axiomer är, och varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Axiomer är förutsättningar som måste antas som utgångspunkter, innan ytterligare arbete eller forskning kan göras. Till exempel ”verkligheten existerar”, eller ”elektromagnetismens lagar håller”. Vi använder axiomer för att ha en funktionell förståelse av världen och för att nå kunskap.

Axiomer används bara inom till exempel matematik om de fortsätter att producera testbara och användbara resultat, och förutsägande modeller. Om axiomer inte producerar testbara resultat, anses de inte längre vara sanna eller användbara, och de revideras eller förkastas.

Vanligtvis behöver ett axiom vara självklar eller universell i någon mening – något som allmänt accepteras av de flesta människor, oavsett land, kultur eller religion. Enligt Wikipedia är ett axiom ”en förutsättning så tydlig att den accepteras som sant utan kontrovers.” Axiomer som människor inte är överens om är därför inte användbara.

Man kan alltså inte hävda att guds existens är en axiomatisk sanning, utan att demonstrera hur det antagandet producerar testbara resultat och modeller. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon universell konsensus kring gudskonceptet. Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner och mer än 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Detta är varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Fråga en ateist #2

Är du arg på gud?
Jag är inte arg på gud, på samma sätt som jag inte är arg på Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara arg på någon som jag inte tror existerar. 

Vad tror du att det kommer hända när vi dör?
När min hjärna dör, kommer mitt medvetande – mitt ”jag” – att upphöra att existera. Detta baserar jag på vetenskaplig konsensus kring hjärnan och medvetandet.
Skulle det vara trevligt att inte dö? Kanske. Men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag vill leva i en verklighetsbaserad värld, och hittills har inga rationella argument för ”livet efter detta” presenterats för mig. Jag har accepterat min dödlighet. Jag ser livet som oerhört meningsfullt och värdefullt, då det är det enda jag har!

Hur vet vi att vi inte har levt många gånger i förflutna liv under evolutionen utan att vi kan inse de eller har minne?
Ingen aning. Kanske är det möjligt, kanske inte. Men jag är inte intresserad av vad som är möjligt, utan vad som är troligt.

Definierar du Gud på något sätt?
Jag har ingen definition av gud. Jag reagerar på andras definitioner av gud. Idag finns det ungefär 10 000 religioner och 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Det finns lika många versioner av gud/gudarna som det finns religiösa. Därför låter jag personen som kommer med ett positivt påstående om guds existens definiera sin version av gud. Sedan tror jag antingen att den guden finns eller inte.

Vad menar du med kristna?
Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av kristna. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Hur definierar du religion?
Samma där. Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av religion. Men jag är villig att ändra den definitionen i en konversation, om det krävs för en ömsesidig förståelse.


Fortsätt kommentera dina frågor nedan – mina svar återkommer i ett nytt inlägg framöver!

HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Diskriminering av ateister och humanister

Diskriminering av ateister och humanister

Tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Svenska kyrkan har en särskilt privilegierad ställning. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1), som är till för att skydda alla livsåskådningar. (Läs mer HÄR och HÄR).

Religiösa samfund dominerar utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret. Dessa statliga organisationer erbjuder endast samtala med kristna präster. Det finns ofta inga alternativ för dem som har en annan livsåskådning. (Läs mer HÄR).

Svenska statens förhållande till döden och begravningar är inte livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan det styrs fortfarande av Svenska kyrkan. Endast medlemmar i Svenska kyrkan får bestämma över alla svenskars tillgång till be­gravningslokaler och begravningsplatser. Religiösa orga­nisationer utöver också myndighet vid vigslar. Detta står i konflikt med diskriminerings­lagstiftningen. (Läs mer HÄR och HÄR).

Hemvärnet diskriminerar icketroende. Sekulärhumanister får till exempel inte bli personalvårdare — inom Försvarsmakten jobbar bara kristna fältpräster med ”själavård”. Det genomförs militärgudstjänster med obligatorisk närvaro. Förband firar även målgångsceremonier i kyrkan, och enda sättet att slippa detta är att behöva röja sin livsåskådning. Att tvinga människor att delta i religiösa sammanhang, samt att tvinga människor att avslöja sin livsåskådning, är emot grundlagen (2 kap. 2 §). (Läs mer HÄR).

Riksrevisionens styrelse gjorde en rapport 2006, angående den statliga kontrollen av begravningsverksamheten. (Läs mer HÄR). De kom fram till detta:

Riksrevisionens samlade bedömning är att de granskade arrangemangen avseende religionsfrihet och demokratisk styrning i väsentliga avseenden inte fungerar. Följden är att de som står utanför Svenska kyrkan knappast kan antas ha anledning känna förtroende för att deras intressen tas till vara.

Men det är många som inte anser att diskrimineringen mot ateister och humanister är ett problem. Såhär skriver Frida Park i artikeln ”Dödströtta fördomar från Humanisterna om begravningar”:

Många är de som upplever sig ha fått ovärderligt stöd från kyrkan i samband med en älskad anhörigs död. Att sprida myten om att detta skulle vara oönskat eller kränkande är snarare kränkande i sig.

Självklart är det fantastiskt att många upplever ett fint stöd från kyrkan – det är inget jag vill stoppa, utan snarare uppmuntra. Men skulle vi andra som känner oss förringade och skymfade, bara vara ”myter”? Existerar inte jag, mina känslor och mina rättigheter?

Frida Park fortsätter i artikeln:

Undersökningar visar att det aldrig är så viktigt som just i samband med avsked av en älskad anhörig. Detta vet ju även Humanisterna, som i sina begravningsceremonier i allt väsentligt eftersträvar att likna de kristna – men utan kristet innehåll.

Detta är ett klassiskt exempel på hur kristna approprierar ceremonier – man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över dessa ting. Faktum är att begravningar, bröllopsvigslar, etc. har existerat inom alla kulturer och genom hela historien. Exempelvis inom den fornnordiska religionen, långt innan kristendomen gjorde intåg i norden. HÄR kan du till exempel läsa mitt inlägg om vikingarnas julfirande.

Är det en tävling om vilka traditioner som har existerat längst? Kristendomen tog över makten med våld i norden för ca 1000 år sedan. Innan dess var norden hedniskt i ca 6000 år (från tiden när människan för första gången trädde in i Skandinavien). Vi har alltså haft hedniska riter och traditioner kring livets olika skeden i tusentals år. (Källa: Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU).

Såhär skriver Per Ewert och Per Eriksson i artikeln ”Tondövt om trons betydelse i Sverige”:

De tycks inte heller förstå vilken central roll den kristna traditionen spelar även för många svenska som inte säger sig vara aktivt troende. Vi skulle rekommendera en aning större ödmjukhet bland de sekulära humanisternas skara.

Det verkar finnas ett genomgående missförstånd kring detta. Jag och Humanisterna vill absolut inte att kristna ska tvingas sluta med sina traditioner eller avsäga sig sin tro. Det enda vi vill är att vi som har andra livsåskådningar ska få samma rättigheter, möjligheter och alternativ. Kristnas rättigheter skulle inte plötsligt försvinna, om ateister och sekulärhumanister började behandlas med lika respekt och värde. Hur kan någon vara emot att vi alla människor står lika inför lag och stat, oavsett tro?

Jag tycker att alla ska ha möjlighet till krishantering och ceremonier, oavsett religion. Det är en oerhörd kränkning att tvingas delta i handlingar som strider emot ens livsåskådning, vid så viktiga och känslosamma skeenden i livet. Där borde alla individer få bestämma själva.

Såhär skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard, i artikeln ”Den svenska sekulära paradoxen”:

Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016) och i ungefär tretton länder begränsas livsåskådningsfriheten (PEW, 2017). Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får fruktansvärda konsekvenser för människor; informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar.

Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat. Människor förnekas sina mänskliga rättigheter även i Sverige, när religiösa eller kulturella föreställningar tillåts stå över personers vilja.

Det finns många religiösa och högerextrema krafter, till exempel Sverigedemokraterna, som inte vill ha en sekulär stat i Sverige. Man vill alltså inte att staten ska vara religiöst neutral, utan premiera kristendomen över alla andra.

Rörelser som försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Religionsfriheten är något som jag och Humanisterna vill skydda. (Läs mer HÄR). Det inbegriper också friheten att inte tro på någon religion. Jag tycker att alla livsåskådningar ska vara likvärdiga på alla sätt, oavsett om de är sekulära, humanistiska eller religiösa. Jag vill ha en sekulär stat (alltså religionsneutral) som varken premierar eller motarbetar någon religion.

Kom ihåg att sekulariseringen inte är ett försök att rensa ut religionen i samhället – sekulariseringen är den enda garantin för äkta religionsfrihet. I ett sekulärt samhälle har alla medborgare rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, så länge det inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Ingen medborgare tvingas följa eller tro på en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning. Det är först när staten är religionsneutral som alla livsåskådningar, religiösa som icke-religiösa, kan få frihet att verka under lika villkor.

Mina upplevelser

På ett personligt plan har jag fått möta många fördomar, nidbilder och påhopp på grund av att jag har lämnat kristendomen, och istället blivit en ateist och sekulär humanist. Jag har många gånger fått höra att mitt liv som icke-kristen är mindre meningsfullt. Bara ordet ”ateist” blir ofta missuppfattat och har getts en ful och skrämmande innebörd. Det likställs med bitter, cynisk, oärlig, rebellisk, gudsfientlig eller amoralisk. 

Många ex-troende bär med sig trauman och sår från religionen, till exempel RTS (Religious Trauma Syndrom). Allt religiöst som förknippas med traumat kan trigga ångest och orsaka djupare sår. Men man förväntas ändå delta i kristna ceremonier, utan att ifrågasätta eller protestera. Om man skulle säga nej, tolkas det ofta som överdrivet eller störande. Man blir en upprorisk bråkmakare, som borde ”respektera” de kristna traditionerna och hålla tyst.

Hur skulle till exempel en kristen känna det, om hen tvingades gå till en muslimsk moské och delta i böner till Allah? Eller om hen kände sig pressad att genomföra en hinduistisk vigsel, barndop eller begravning i Krishnas namn? Eller om nationella minnesstunder hölls av gydjor (hedniska prästinnor) med symboler av Freja runt halsen? Eller om satanister bedrev begravningsverksamheten i Sverige?

Jag önskar att kristna kunde bemöta människor från andra livsåskådningar med samma respekt och förståelse som de själva förväntas motta.

Slutsats

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att lämna en religion och inte ha religiösa övertygelser. Ingen ska tvingas delta i religiösa sedvänjor och ceremonier som man inte delar. Ingen ska bli dömd, hånad, förföljd, straffad eller diskriminerad för sina trosuppfattningar. 

I Sverige blir icke-kristna lyckligtvis inte längre förföljda och avrättade. Men vi har fortfarande en bra bit kvar mot fullständig jämställdhet.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat sin tro?

Det här inlägget är inspirerat av podcasten Exvangeliets avsnitt ”Finns det en rätt anledning att lämna tron?, samt andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community.


Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat min tro?

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Rörelser som försöker påtvinga andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Att se människor som fallna eller räddade är ett binärt och absolutistiskt synsätt på människor. Det skapar en konspiratorisk gruppmentalitet, ekokammare och ett ”vi mot dem”. Kristna tillhör den ”rätta” gruppen, och de som tänker och tycker annorlunda sållas bort som fiender eller tappade själar.

Att antyda att kristendomen är den enda rätta vägen att gå i livet lägger skuld och anklagelse på avhopparen, som har har gjort ”fel” val. Som om du inte är kapabel att veta vad som är bäst för dig. Som om andra människor känner dig och mitt liv bättre än vad du själv gör. Det infantiliserar dig och ogiltigförklarar ditt beslut.

Är alla icke-kristna olyckliga och omoraliska?

Vad är det som är så hemskt med att inte vara en kristen? Antalet icke-kristna i världen beräknas vara cirka 5,8 miljarder människor. Stämmer det verkligen att alla de människorna är olyckliga, otillfredsställda, omoraliska, trasiga och sorgliga? Kan inte icke-kristna vara produktiva medlemmar av samhället och leva ett funktionellt, hälsosamt och meningsfullt liv?

De lyckligaste länderna i världen är de minst religiösa. (KÄLLA).

 I ”Journal of religion and society” Jämförde Gregory S. Paul 17 ekonomiskt utvecklade nationer relaterat till religiositet. Detta är vad han upptäckte:

Högre frekvens av tro på och dyrkan av en skapare har samband med högre frekvenser av mord,  tidig död,  infektion av sexuellt överförbara sjukdomar,  tonårsgraviditeter och aborter i det välmående demokratierna.

Statistik visar att andelen fångar som bekänner sig som kristna i USA är i genomsnitt 67,4 procent. Den ledande religiösa tron hos fångar i England och Wales visar sig också vara kristendomen, då 39,5 tusen fångar var kristna – de flesta av alla religioner. (KÄLLA och KÄLLA).

Kristendomen har orsakat korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Vissa statsvetare hävdar att det finns ett samband mellan graden av befolkningsmajoritetens religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är. Religionsfriheten begränsas i samhällen där kristendomen får inflytande över politiken. (KÄLLA).

Mitt syfte med att presentera den här statistiken är att kväsa myten om att icke-kristna är omoraliska och olyckliga, samt att samhället skulle förfalla utan kristendomen. Jag är absolut inte emot kristna, eller religionsfriheten.

Det är sorgligt att vissa människor tror att vi blir olyckliga, hårdhjärtade och egoistiska utan en gudstro. Att det inte skulle kunna finnas motivation till omtanke, kärlek, generositet eller godhet utan gudomlig inspiration, intervention eller diktat.

Är mitt liv sorgligt?

Jag är oerhört stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tron. Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer. Att lämna min tro är det bästa jag någonsin har gjort och jag önskar att jag vågade göra det tidigare. Det är inte synd om mig. Det här är rätt liv för mig och jag vill inte tillbaka. Jag är inte fallen eller trasig bara för att jag inte är kristen.

För mig är det obegripligt att så många kristna anser att de har rätt att kalla mitt liv för mindre värdefullt. Att jag är en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening – som om den icke-religiösa meningen jag finner i livet inte skulle duga. Att jag behöver guds kärlek – som om den mänskliga kärleken jag upplever är värdelös. Räcker jag inte till precis som jag är, oavsett religion?

Jag har varit otroligt tydlig med att jag mår bättre som ateist. Ändå är det så många kristna som uttryckt att de är ledsna över att jag har lämnat min tro. Det alltså sorgligt att jag mår bättre och gör det som känns bäst för mig? Det visar på att religionen är viktigare än mig som person och mitt mående. Att man inte vill att jag ska vara mig själv, utan att jag ska anpassa mig efter kyrkans begränsade ramar.

Känslomässig utpressning

Vi som lämnar tron liknas med Bibelberättelsen om den förlorade sonen. Sonen framställs som omoralisk, rebellisk och upprorisk. Han lämnar sin familj och lever rövare ute i världen. Så småningom återvänder sonen hem igen, när pengarna tagit slut. Budskapet blir att vi som lämnar tron bara är i en fas – vi kommer att skämmas, ångra oss och komma krypandes tillbaka.

Att använda den här typen av känslomässig manipulation – skuld, skam och klander – hindrar människor från att välja fritt. Det är så sekter gör; man hotar om att dåliga saker kommer att hända om man lämnar, men om du stannar får du mening, syfte, hopp och lycka.

Inställningen att man ska be för avhoppare, att vi snart kommer krypandes tillbaka, är nedlåtande. Jag vill inte tillbaka till gud eller kyrkan. Att be för att jag ska tillbaka strider fullständigt emot min vilja. Jag vill inte bli kallad förlorad – jag vill bli respekterad för den jag är.

Medmänsklighet och demokrati

Kyrkan är en samlingsplats för de som tror på gud. Tror man inte på gud, måste det vara okej att lämna. Målet borde inte vara att så många som möjligt ska stanna, målet borde vara att vara att skapa en bra gemenskap för dem som tror på gud, utan att fördöma och misskreditera dem som lämnar eller de som ändrar åsikt. Den inställningen vore medmänsklig och demokratisk. Men utifrån mina egna upplevelser, saknas tyvärr den insikten ofta hos kristna.

Jag önskar att kristna kunde bejaka sin gyllene regel och bemöta avhoppare på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Människors livsval är individuella, då alla har olika upplevelser, förutsättningar och behov. Alla ska få bestämma över sitt eget liv och gå sin egen väg utan att bli stigmatiserad eller dömd. Det ska inte vara ett sämre alternativ att lämna sin tro – religionsfrihet betyder också frihet från religionen.

Får religiösa inte ens tänka tanken om evangelisera för extroende och ateister? För mig är det är handlingar som spelar roll, inte tankar. Alla – religiösa som ateister eller humanister – har självklart äganderätt över sina egna tankar och önskningar. Det viktiga är bemötandet och hur vi agerar gentemot varandra. Jag skulle till exempel inte säga till religiösa i min omgivning att det är sårande att de är religiösa, eller dylikt. Det jag önskar är alltså att personer med olika livsåskådningar tänker på hur vi formulerar oss i mötet.

Helvetet

Jag brukar fråga kristna vad roten till problemet är – varför är de så ledsna över att jag har lämnat kristendomen? Det är intressant att se hur lång tid det tar för dem att säga ordet helvetet. De försöker ofta att undvika det så långt som möjligt, som om de skäms över det.

Vi har redan etablerat att du inte behöver Jesus för att vara en bra person och leva ett gott och meningsfullt liv. Det enda som återstår är att jag behöver Jesus för att undvika helvetet och komma till himlen. Det är den enda rimliga anledningen till att det är sorgligt att någon lämnar sin tro. Kristendomen handlar alltså i grunden om belöning och straff.

Kristna som känner sorg inför andras eviga straff, borde tänka över sin egen moral. De väljer alltså att dyrka en gud som har satt upp ett sådant system. Det är omoraliskt att se icke-troende som människor som förtjänar att brinna i helvetet bara för att vi inte tror på gud. Det är sorgligt att se religiösa offra sin humanitet och sin empati för religionen. Du kan inte känslomässigt överleva om du känner empati och kärlek inför människor som kommer brinna i helvetet eller slaktas i Armageddon. Vi talar om flera miljarder människor. 

Ett stort problem med helvetet är det inte finns konsensus hos religiösa om hur himlen och helvetet fungerar, vilka som hamnar vart, eller om dessa platser finns över huvud taget.

Kristna har sagt till mig att inte alla ateister kommer till helvetet, och att inte alla kristna kommer till himlen. Kristna har sagt till mig att helvetet inte ens existerar. Kristna har sagt till mig att vi människor inte har fri vilja att bestämma vart vi kommer att hamna efter döden – utan att gud bestämde våra öden redan innan vi föddes, och att vi inte kan ändra på hans plan. Kristna har sagt till mig att jag är mer gudfruktig nu som ateist, än förut när jag var kristen, och att jag därför kommer att komma till himlen. Kristna har sagt till mig att vad som händer efter döden inte är viktigt eller relevant, eftersom ingen ändå vet vad som kommer att hända.

Himlen och helvetet borde vara den viktigaste frågan i kristendomen, då det handlar om en evighet av tortyr eller glädje i ett paradis. Men eftersom kristna inte kan komma överens om den här frågan, så spelar det uppenbarligen ingen roll om jag är ateist eller kristen – ingen vet ändå vad som kommer att hända mig. Kanske visar det sig att kristendomen är falsk och att asatron är sann. Kanske hamnar jag i Folkvang, Valhalla eller Helheim efter döden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi har det här livet. Och jag tänker leva det till fullo.

Om känslomässig utpressning:

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.