Loke – den fornnordiska mytologins komplexa trickster

Vem är Loke?

Loke är en viktig gestalt i den fornnordiska mytologin. Han är en asagud av jättesläkt och Odens fosterbror. I gudarnas dramatiska berättelser är han ofta en huvudperson och en katalysator till händelseförloppet. (Steinsland, s. 253). Han spelar en roll i krissituationer som han har själv orsakat, men oftast också löser. (Steinsland, s. 260). Loke har tre barn med en jättinna som heter Angerboda och de är de hemskaste varelserna i mytologin: Midgårdsormen, Hel och Fenrisulven. (Steinsland, s. 255).

Loke är en komplex karaktär. Han ses som lömsk, svekfull och ond. Men exempelvis Snorre Sturlassons beskrivning av Loke kan vara färgad av kristendomens djävulgestalt. (Steinsland, s. 255). Han har inte bara en negativ kraft; han är också intelligent, lekfull, vacker och full av upptåg. Han orsakar olyckor samtidigt som att han hjälper gudarna när de hamnar i knipa. (Steinsland, s. 254).

Han ses som en narr, en kulturbringare och en trickster. Som narr är Loke slugare än andra och full av påhittiga spratt. En trickster är en benämning på en komisk figur som gör narr av andra eller lurar andra att begå dumheter. Kulturbringaren är en trickster som genom skrattretande, skambelagda eller erotiska handlingar ger människorna nya kulturella vinningar. Figuren står mellan gudar och människor, denne hör inte till kulten men spelar en viktig roll i mytologin. (Steinsland, s. 259). I den nordiska religiösa kulten har Loke troligen inte haft någon helig roll; man har inte hittat några kultplatser ägnade åt Loke och inte heller några orter döpa efter honom. (Steinsland, s. 253).

Visa myttorkare anser att Loke är en medlare; han medlar mellan gudar och jättar, motpolerna i makternas värld. Vissa hävdar att hans handlingar följer en kosmisk tidsplan; från att vara gudarnas hjälpare till att bli mer och mer destruktiv. (Steinsland, s. 260). Vissa menar att spindeln är ursprunget till Loke, andra har tolkat honom som en elddemon, som en dödsdemon, som åskguden Tors följeslagare och som en sida av Oden. (Steinsland, s. 260).

Forskningen har aldrig riktigt kunnat placera honom i ett fack, eftersom han rymmer så många motsättningar. (Steinsland, s. 260).

Berättelser om Loke

I en av myterna har Loke, Oden och Höner slagit läger på en resa. De tillagar en fet oxstek när de får besök från av jätte Tjatse. Tjatse har förvandlat sig till en örn och försöker få tag på den fetaste biten av köttet. Loke blir förbannad och slår örnen över ryggen med en stång. Olyckligtvis fastnar stången i örnen och Loke blir hängande efter. Han släpas vrålande iväg och släpps inte fri förrän han har lovat Tjatse att han ska föra gudinnan Idun till jättarna. Loke håller sitt ord; han lurar Idun till Asgård och jättarnas våld. (Steinsland, s. 256).

En annan myt sägs Loke har fött Odins magiska, åttafotade häst Sleipner. När gudarna hade byggt Asgård och Valhall, kom en jätte till dem och erbjöd sig att bygga en mur runt Asgård som skulle vara ointaglig för jättarna. Om han klarade arbetet på ett halvår ville han att gudarna skulle ge honom solen, månen och gudinnan Freja. Gudarna tackade ja eftersom de aldrig trodde att jätten skulle hinna slutföra muren på så kort tid. Men jätten hade hjälp av en stor, stark häst vid namn Svadilfare. Nu hade gudarna problem. Lyckligtvis kom Loke till undsättning; i skepnad av ett sto lockade Loke bort Svadilfare från byggplatsen och in i skogen. I samvaron med hingsten födde han ett föl som var grått och hade åtta ben. Hästen fick namnet Sleipner och Loke gav hästen till Odin. (Steinsland, s. 257).

I en tredje myt färdas Tor till jätten Geirröd på grund av Loke. Loke hade nämligen lånat Friggs falkhamn och tagit sig in i Jotunheim av ren nyfikenhet. Han blev infångad och satt inspärrad i en kista i tre månader. Han slapp till sist ut, när han lovade att föra Tor till jättarnas rike utan styrkebälte och hammare. (Steinsland, s. 257).

Loke var inblandad i guden Balders död. Gudarna upplevde flera varsel om att Odins gode, vackre och omtyckte son skulle dö. (Steinsland, s. 231-232). Frigg krävde därför en ed av allt som fanns – av eld, vatten, järn, sten, jord, träd sjukdomar och djur –  att Balder inte skulle skadas. Alla gav sitt löfte. Efter det roade sig gudarna med att skjuta prick mot Balder på tingsplatsen. Inget vapen skadade honom, han verkade odödligt. Detta retade Loke. (Steinsland, s. 233).

Loke tog reda på att det fanns ett enda ting som inte hade avlagt Friggs ed: en späd mistel som växte väster om Valhall. Loke hämtade misteln och gav den till Höder – Balders blinde bror – som inte deltog i leken. Loke övertalade Höder att delta och visade hur han skulle sikta. Misteln flög som en pil, träffade målet och genomborrade Balder som föll död ner. En son till Oden var dräpt och Loke hade tänkt ut mordet. (Steinsland, s. 233). Sveket var stort. Som straff blev Loke fastbunden i underjorden där en giftorm droppar gift i hans ögon. Där är han fortfarande fången. Vid Ragnarök kommer han släppas fri och leda ondskans härskaror.


Referenser:

Steinsland Gro, Ericsson Malin. Fornnordisk religion. Stockholm, Natur och kultur, 2007.


HÄR kan du läsa fler inlägg om historia.

Skade – jaktens och vinterns gudinna i nordisk mytologi

Skade är jaktens och vinterns gudinna i nordisk mytologi. När hennes far – jätten Tjatse – dödades av asarna, tog Skade på sig brynja och hjälm och begav sig till Asgård. Detta visar att hon var en ringkvinna, det vill säga en kvinnlig arvtagare, med samma rättigheter och uppgifter som normalt tillkom en man. En ringkvinna kunde kräva förlikning i form av ett fördelaktigt äktenskap av den motsatta parten.

I Asgård blev Skade erbjuden att välja en make bland gudarna, men vid valet fick hon bara se deras fötter. Balder – Odens vackre son – var den hon ville ha. Därför tog hon den med de vackraste fötterna och i tron att det var Balder, men det visade sig vara havsguden Njord.

Äktenskapet mellan Skade och Njord varade inte länge; Njord längtade till havet och måsarna, Skade längtade till fjällen och vargarna. Skade skilde sig med Njord och återvände till sitt hem: fjällen. Senare inledde hon en relation med allfadern Oden och de fick tillsammans många söner.

Skade föredrog att leva ensam i sin faders gård och de vintriga bergen. Där åker hon skidor med vargarna och jagar med sin pilbåge än idag.

Referenser:

Lindström, Dag. 2004. Forntid i Sverige : en introduktion
Ingelman-Sundberg, Catharina. 2002. Boken om vikingarna.
Harrison, Dick och Svensson, Kristina. 2007. Vikingaliv.
Branston, Brian. 2016. Nordisk mytologi: Vikingatidens gudar och hjältar.
Enoksen, Lars Magnar. 2006. Djur och natur i fornnordisk mytologi.

 


Jag har skapat en vinterkollektion med smycken inspirerade av Skade. HÄR hittar du kollektionen på min webbshop. HÄR kan du läsa mer om min konst.

HISTORIA | Vikingarnas jul

vikingarnas jul 3

Julen i norden är ursprungligen en gammal fornnordisk tradition, som övertagits av kristendomen. När kyrkan ville värva medlemmar tog de nämligen över seder och bruk från de föregående religionerna. I det här inlägget får du följa med till hedningarnas julfirande på vikingatiden – med julöl, dopp i grytan, Odens himlafärd och midvinterblot!

Det var julemånad. Vintern hade kommit med snö, is och vind från nord. När vintersolståndet – årets längsta natt – anlände, var det äntligen var dags för midvinterblotet. En ljuspunkt i mörkret, kylan och det hårda vardagslivet. Årets heligaste högtid som gick i glädjens och överflödets anda. 

Folket samlades i långhusen kring de brinnande härdarna. De var välkammade och tvagade, klädda i sina finaste särkar och hängselkjolar. Stämningen var munter,  julfriden varade och alla våldsdåd var därmed bannlysta. Musik från lutor och flöjtar fyllde festhallen. Tunnorna med det heliga julölet öppnades – det var dags att dricka jul! Ölet var oerhört viktigt, ty höga bötesbelopp utkrävdes av dem som inte hade ölet färdigbryggt i tid.

Canva - Viking home.jpg

Ätandet inleddes med dopp i grytan; bröd som doppades i fettspadet från svinkött. En uppvärmning inför de stundande dagarnas frosseri; midvinterblotet varade knappast bara en dag, utan kunde pågå i flera veckor.

Sedan var det dags för den riktiga julmaten. Saftigt fläskkött grillades, skinka, sylta, fårkött, smör, bröd, fisk och otaliga korvrätter dukades upp. Det slaktade grishuvudet och dess fyra grisfötterna fick ligga upplagda och orörda på bordet under hela julen. Julegrisen var en hyllning till guden Frejs galt, Gyllenborste

Jullekarna drog snart igång. Det var olika former av styrka, vighets och färdighetsprövningar – till exempel dragkamp eller brottning. Alla deltog i lekarna; barn som vuxna, kvinnor som män. Lekarna på julhalmen utmynnade ofta i muntra och lustfyllda kärleksakter mellan paren. 

aurora-2603914_1920

Religionen hade en viktig del i midvinterblotet. De fornnordiska gudarna och gudinnorna var högt skattade och en självklar del i vardagen, såväl som på högtider. Religionens berättelser och myter vilade på en muntlig tradition – de var en del av det gemensamma minnet. Olika grupper av människor hade olika gudar, traditioner och kulthandlingar. En enhetlig vikingatida religion som utövats precis likadant överallt har aldrig funnits i Skandinavien.

Oden förknippades med julen genom ”den vilda jakten”; då Oden under julnätternas mörker for fram genom skogar och över himlen på jakt efter skogsrået. Havrekärven som vi idag sätter ut åt småfåglarna, var ursprungligen till Odens häst Sleipner. Julgranen symboliserade det heliga  världsträdet Yggdrasil, julbocken under granen symboliserade Tors bockar Tanngnjost och Tanngrisner, och de guldgula lussekatterna förknippades med solsymboler och fruktbarhet.

På julen utdelades skålar åt gudarnas ära – till exempel Oden, Frigg, Heimdall eller Eir. Man bad om vägledning och framgång i allt ifrån krig och skörd, till hemmets trygghet och kärlek. Sedan tömdes dryckeshornen åt löften om personliga bedrifter under det kommande året, samt åt kära fränders skull. 

Canva - Viking Drinking from a Tumbler .jpg

Midvinterblotet offrades till gudarna för god skörd och fruktbarhet; en önskan om att nästa år skulle skänka en god årsväxt åt folket, både på åkern och i familjen. Vart nionde år anordnades en extra stor offerfest vid juletid. Vid detta tillfälle offrade man djur och människor av hankön, som hängdes upp i träd och tömdes på blod.

När gillet nått sin ände och julen därmed var slut, användes det kvarvarande julölet till att bestryka kreaturen och bestänka åkrarna med. Matbitar lämnades kvar på borden så att gårdstomtarna och vättarna kunde få sig en smakbit. Sedan fortsatte vardagslivet med att sköta boskap och bruka jorden, bedriva hantverk, handel, jakt och fiske.

Canva - strong viking warrior with mohawk haircut and wolf pelt armor holding axe and walking in winter woods before historical battle, scandinavian traditional clothing, ancient viking concept.jpg

HÄR kan du läsa fler av mina inlägg om historia.


Källor:

Lindström, Dag. 2004. Forntid i Sverige : en introduktion
Ingelman-Sundberg, Catharina. 2002. Boken om vikingarna.
Harrison, Dick och Svensson, Kristina. 2007. Vikingaliv.
Branston, Brian. 2016. Nordisk mytologi: Vikingatidens gudar och hjältar.
Enoksen, Lars Magnar. 2006. Djur och natur i fornnordisk mytologi.

HISTORIA | Alexander den store var queer

HISTORIA alexander den store var queer (1)

Alexander den store var bisexuell; han hade många relationer med både kvinnor och män. Han gifte sig med flera olika kvinnor och hade manliga älskare – till exempel den persiske eunucken Bagoas, och barndomsvännen Hefaistion.

På antiken ansågs erotik och nära vänskap mellan män som den högsta formen av kärlek. Alltså bröt Alexander inte mot några tabun, som han kanske hade gjort idag.

Alexander och Hefaistion stod varandra mycket nära. Alexander menade att Hefaistion var den ende som älskade honom i sann mening, inte för att han var kung, utan för hans egen skull. Hefaistion stod alltid troget vid Alexanders sida och stöttade honom i hans erövringar – fram till Hefastions död i 30-års åldern.

Sorgen av förlusten krossade Alexander. Han vägrade att lämna den döde under ett dygn. Han fastade i tre dagar, musik förbjöds i lägret och han beordrade att håret skulle klippas på alla hästar och åsnor. Alexander klippte även själv av sig håret. Efter Hefaistions död blev Alexander aldrig densamme; det började ske en vändning i hans styre. Han blev mer och mer manisk, obehärskad och skoningslös i sina erövringståg.

KÄLLA: Liljegren, Bengt. Alexander den store. 2005.

Canva - Topless Man Near Gypsum Head

Queer- och HBTQI-personer har funnits genom hela historien. Detta är alltså inte ett modernt fenomen som vissa vill argumentera, även om benämningar som ”queer” är moderna. Samhällets syn och normer har varierat stort, ofta påverkat av samtidens religioner.

Fortfarande finns det krafter som jobbar emot lika rättigheter och kärlek för alla. Fortfarande är samkönade relationer olagligt i många länder. För mig är det ofattbart att vi tänker mer primitivt i denna fråga idag, än människorna från Alexanders kultur, för 2300 år sedan. Låt oss fortsätta kampen mot jämställdhet och lika rättigheter!

Canva - Blue and Orange Light Projeced on Left Hand of Person


HÄR kan du läsa fler av mina inlägg om historia.

HISTORIA | Vikingatidens fria och starka kvinnor

VIkingar kvinnor

Det finns många fördomar och missuppfattningar om kvinnorna på vikingatiden; ofta hamnar de i skymundan eller glöms bort helt och hållet – trots att de fornnordiska kvinnorna hade en stark position i samhället.

Baserat på arkeologiska fynd kan man se att kvinnorna ofta var hövdingar och ledare. De storslagna kvinnogravarna från vikingatiden dominerar över de manliga och de är berikade med dyra gravgåvor, bland annat krigsredskap. De var uppenbarligen högt aktade och deltog i strid. Det är också känt att endast kvinnorna ledde de religiösa ritualerna.

Det finns runinskrifter bevarade från vikingatiden som omtalar jämlikhet mellan man och kvinna. Kvinnorna hade bland annat lika stor arvsrätt som männen och de kunde ensamma äga stora landområden. Det framkommer också att manliga undersåtar brukade hedra sina drottningar med ett hedniskt runmonument.

Mäktiga kvinnor hade ofta namn knutna till gudar eller till strid – namn som stärkte deras position i samhället.

Manliga och kvinnliga gudar är jämlikt representerade i den fornnordiska mytologin – kvinnliga väsen dominerar till och med. Gudinnor, valkyrior, diser, fylgior och völvor hade starka och viktiga roller.

Canva - Young beautiful and mysterious woman in woods, in black cloak.jpg

Men snart skulle kvinnornas ställning förändras drastiskt.

När kristendomen gjorde sitt intåg i norden förlorade kvinnorna undan för undan sin position. Kyrkan chockerades över hedningarnas ”frisläppta” kvinnor. Stränga reformer och lagar infördes.

Man var starkt emot att kvinnorna skulle arbeta utanför hemmet – alltså fick inte kvinnorna längre arbeta som präster, läkekvinnor, barnmorskor, skräddare, ölbryggare eller driva någon annan form av verksamhet. De kloka kvinnorna som bar kunskap om läkedom förföljdes. Detta ledde senare till häxprocesserna.

Kvinnan förlorade sin rätt att skilja sig och välja sin make. Kyrkan började förfölja och skuldbelägga ogifta mödrar. Ett barn utanför äktenskapet blev plötsligt en stor skam, vilket ledde till att många kvinnor och barn for illa. Kvinnoförtrycket kom med kristendomen till Sverige.

Den nordiska religionen förbjöds och rensades ut. Alla kvinnliga gudar och väsen gick förlorade. Idag känner de flesta knappt till vårt religiösa kulturarv.

Kvinnans historia är inte linjär. Vi bör aldrig ta våra framsteg och rättigheter för givet – vi kan förlora dem. Plocka en symbolisk blombukett åt en skogsdis!

HÄR kan du läsa fler inlägg om historia. 


KÄLLOR:

Lindström, Dag. 2004. Forntid i Sverige : en introduktion
Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU
Lihammer, Anna. 2012. Vikingatiden härskare
Andersson, Kent. 2018. Völvor, krigare och vanligt folk: berättelser om järnåldern
Ingelman-Sundberg, Catharina. 2002. Boken om vikingarna.
Harrison, Dick och Svensson, Kristina. 2007. Vikingaliv.
Branston, Brian. 2016. Nordisk mytologi : Vikingatidens gudar och hjältar.

HISTORIA | Sanningen om vikingarna

sanningen om vikingarna

En vanlig missuppfattning om vikingatiden är att alla nordbor var vikingar. Vi vill gärna romantisera och identifiera oss med dessa vilda, skäggiga krigare som drog ut på haven i plundringståg och upptäcktsfärder. Men faktum är att dessa figurer var undantaget. De flesta nordbor var enkla bönder – för vilka begreppet ”viking” var helt obekant. 

Vikingar var inte ett folkslag. Det kallades att ”vara ute i viking” eller ”att bege sig ut i viking”. De som deltog i dessa räder och expeditioner var antingen äventyrslystna eller i desperat behov av resurser. Möjligheten att förvärva guld och att bruka ny jord lockade.

Man kunde ta tjänst hos en duktig sjökung, eller köpa och rusta ett eget skepp. En del var ute i viking några år och handlade eller plundrade till sig rikedomar. Om lyckan varit god kunde man sedan återvända hem, köpa sig en gård och slå sig ned som storbonde eller storman i trakten.

Viking warrior with sword standing near Drakkar on seashore

Dessa enstaka sjörövare har fått benämna en hel tidsepok i den nordiska historien. Därför är det inte konstigt att deras betydelse misstolkas. Däremot är vikingarna som ett historiskt fenomen fortfarande lika spännande!

HÄR kan du läsa fler av mina inlägg om historia.


Källor:

Lindström, Dag. 2004. Forntid i Sverige : en introduktion
Ingelman-Sundberg, Catharina. 2002. Boken om vikingarna.
Harrison, Dick och Svensson, Kristina. 2007. Vikingaliv.
Branston, Brian. 2016. Nordisk mytologi: Vikingatidens gudar och hjältar.
Enoksen, Lars Magnar. 2006. Djur och natur i fornnordisk mytologi.