Kvinnokroppen

Jag avskyr att raka benen. Men om jag behåller mitt hår, ses jag som en radikal och vänstervriden feminist. Min kroppsbehåring blir plötsligt ett politiskt ”statement” som jag ska vara beredd att förklara och försvara. Jag ber ofrivilligt om ursäkt till sjukgymnasten som måste ta i mina äckliga, håriga ben. Sedan känner jag skuld för att jag bad om ursäkt. Jag frågar ofrivilligt min partner om han tycker om mina orakade ben. Sedan känner jag skuld för att jag låter en mans åsikt vara viktig för mig. Jag är en dålig feminist.

Jag avskyr att använda BH – men mina naturliga bröst får absolut inte synas genom tröjan. Det är ju oanständigt – ja sexuellt. Det är inte konstigt om folk inte kan låta bli att stirra, när formen på mina bröst och mina bröstvårtor syns så tydligt under tröjan. Försöker jag vara provocerande? Upprorisk? Sluta gnälla och ta på dig den där helt onödiga behållaren med metallbyglar som kan orsaka bröstcancer, nu på en gång.

Jag älskar smink och vackra, feminina kläder. Om jag sminkar mig och klär mig fint, är människor trevligare mot mig. De ler mot mig, ger mig komplimanger och erbjuder bättre service. Men folk tror tyvärr inte att en ung, sminkad tjej kan vara handikappad. Jag mottar ifrågasättande blickar och kommentarer när jag använder handikapptoaletten, eller sittplatsen i vårdcentralens väntrum, eller ber om att få gå före i kön.

Folk tror inte att en tjej som gillar smink kan vara smart och ha något vettigt att säga. Framförallt äldre män. Det är svårt för dem att ta mig på allvar i en blommig klänning och rött läppstift. ”Lilla gumman – det är inte sexistiskt att säga att du kan göra bra reklam för vårt parti för att du ser bra ut!” ”Alltså, jag vet att du har läst ett femtiotal böcker om det här ämnet, men jag ska minsann förklara för dig hur kvinnorna hade det på vikingatiden.”

Vissa kvinnor tycker att jag är en dålig feminist, om jag gillar att locka håret och ha rosa klänningar. Varför faller jag för patriarkatets skönhetsnormer? Svart kavaj, polotröja och kortklippt hår ska det vara! Och helst en ring i näsan.

Om jag är osminkad och bär enkla kläder får jag kommentarer om att jag ”ser trött ut”. Jag anses som ofräsch och lat, deppig eller förfallen. Någon man oroar sig för eller aktar sig för. Eller så är jag en radikal feminist – igen – som tagit den politiska frågan lite för långt. Jag kan väl i alla fall se anständig ut på jobbet! Bli inte en feminazi.

Om jag har kläder som visar min kropp, då är jag billig och uppmärksamhetssökande. Det är fritt fram att röra min rumpa och kalla mig för ”hora”, för jag ber ju om det. Om jag bär kyska kläder med ett kors kring halsen, då är jag en uppblåst tråkmåns, som tror att jag är bättre än alla andra. Det är fritt fram att hånfullt kalla mig för en ”änglalik jungfru”, för jag ber ju om det. Fuck, marry, kill? Hora eller madonna? Det finns inget mittemellan.

Kvinnors kroppar är fritt fram att döma, kränka, älska, ifrågasätta, tolka, sexualisera och kritisera. Varje dag måste vi förhålla oss till dessa dilemman – att raka eller inte raka benen, att sminka eller inte sminka – och sedan ta konsekvenserna. Vi lägger alltid skulden på oss själva; vi borde inte ha haft den kjolen på den där middagen, vi borde ha sagt ifrån, vi borde ha löst dilemmat med ena bröstet i BH:n och andra bröstet utanför. Nagellack och hår under armarna avgör hur människor ser på oss. Och vi kan aldrig göra rätt.

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Det finns människor som vill segregera bort hbtqi-personer och ta ifrån oss våra friheter, trots att det inte påverkar deras liv överhuvudtaget. Många av dessa människor reagerar med en utstuderad offermentalitet när de stöter på kritik eller motstånd. Till exempel att deras yttrandefrihet eller religionsfrihet kränks, bara för att de inte får kränka andra.

Om man talar illa om minoriteter och marginaliserade grupper, kommer det att få sociala konsekvenser. Så enkelt är det bara. Det är inte synd om homofober, bifober och transfober – att få diskriminera och förtrycka andra utan påföljder ingår inte i våra mänskliga rättigheter. Det finns en anledning till att vi har lagar som skyddar minoriteter. Det finns en anledning till att inte är socialt accepterat att till exempel tala illa om mörkhyade, funktionsvarierade eller hbtq-personer. Intoleranta människor brukar inte få så många vänner. Man väljer inte att födas som queer – däremot väljer man om man vill vara en elak och fördomsfull person.

På senaste tiden har homofobin, bifobin och transfobin blivit starkare, eftersom frigörelsen av queer-personer har blivit mer synlig. Man stöter på oss jobbet, vi syns i politiken och i media, och inte bara som skämt eller monster som vi brukade vara, utan som riktiga karaktärer. Många är inte glada över det. Man känner sig hotad.

Queer-fobi är en politisk reaktion på frigörande rörelser som förändrar demografin och maktrelationer mellan grupper. Man känner sig hotad av den sociala och politiska jämställdheten. Men man förlorar faktiskt inte sina privilegier, bara för att andra får samma privilegier. Ingen bryr sig om någon personligen inte vill ha homosexuella relationer eller genomgå en könskorrigering. Det vi bryr oss om är när någon börjar predika för oss andra hur vi ska leva våra liv.

I rörelser som är anti-minoriteter, fungerar propagandan på det sättet att man tar en falsk försvarsposition. Man låtsas som om man försöker försvara något, samtidigt som man försöker förändra lagen och dra tillbaka minoriteters rättigheter. En nazist kommer sällan använda ordet ”white supremacy”. Istället säger de ”white genocide”. Man försöker omvända rollerna av offer och attackerare, och framställer sig själv som offer i en häxjakt. ”Är det inte intolerant att kalla människor för intoleranta?”

Queer-fobisk propaganda lär att acceptans för queer-personer innebär en enorm uppoffring. Att man måste ställa dig på sina bara knän inför ”hbtqi-ideologins” altare. Men man offrar faktiskt inte något när man accepterar andra människors existens och rätt till ett värdigt liv. Det kostar ingenting.

Att homo/bi/transfober framställer sig som offer är förolämpande mot dem som bokstavligen har offrat sina liv i kampen för lika rättigheter. Det är förolämpande mot hbtq-personer som på riktigt har blivit förtryckta genom till exempel tvångssterilisering, förbud, straff, och kristendomens konverteringsterapi.

Konverteringsterapi är en olaglig pseudovetenskap som syftar till att förändra, ”bota” eller ”reparera” en individs sexuella läggning eller könsidentitet. Det är ett globalt problem – konverteringsterapi tillämpas i mer än 69 länder. Det orsakar extrema, och ofta ofattbara, fysiska och psykiska lidanden för offren. Det bryter mot det globala förbudet mot tortyr och misshandel. KÄLLA och KÄLLA.

Transfobi, bifobi och homofobi är inte skällsord – de är ord som beskriver en persons attityder, känslor och åsikter – precis som orden ”feminist”, ”marxist”, eller ”kommunist”. Du har alla chanser att informera dig och bli en bättre person. Alla kan göra misstag – det viktigaste är att man lär sig av dem.

Att födas som queer är inte en religiös eller ideologisk position som jag har valt. Jag försöker inte tvinga en ideologi på människor – queer-personer delar inte ens en ideologi i vårt community. Det vi delar är en politisk kamp mot diskriminering, trakasserier och uteslutning från det offentliga livet. Vi vill att alla människor ska ha lika rättigheter. Vilken sida av historien vill du stå på?

Vill ateister bara synda?

Är jag en ateist bara för att jag vill synda? Till att börja med tror jag inte ens att synd existerar. Den här frågan kommer helt från ett religiöst perspektiv och den antar att kristendomens syn är det enda sanna och rätta – den enda som betyder något. 

Istället för att värdera mina positioner kring till exempel HBTQI eller feminism baserat på mina nyanserade argument, värderas de bara utefter förutfattade meningar kring vad som är och inte är en synd. Mina positioner bedöms då som dåliga och slutsatsen dras att jag inte tror på ett religiöst system, bara för att jag vill synda.

Den här fördomen är en ursäkt för moralisk överlägsenhet. Man ser ner på dem som har lämnat tron, och antyder att de inte har legitima skäl. Det är polariserande och skapar ett ”vi mot dem”, där ateister är fallna, oärliga, omoraliska och depraverade.

Om någon lämnar sin religion bara för att de vill synda, måste den personen fortfarande tro på den här övernaturliga makten – fortfarande tro på konceptet synd – men välja att låtsas som om den här övernaturliga makten inte existerar längre. Personen måste lura sig själv på något vis, bara för att kunna engagera i synd. Det är inte resonabelt utan ganska orimligt, enligt mig.

Om jag skulle tror på synd och vilja synda, vore det mer pragmatiskt att stanna kvar i kristendomen. För det finns en förlåtelsemodell inom kristendomen som tar bort synden. Teologin säger nämligen att alla är syndare, och att Jesus dog för våra synder. Han tog vårt straff och förlåter oss. Inom kristendomen har jag därför ett sätt att tvätta bort synden.

Det finns inte ens konsensus inom kristendomen om vad som är syndigt eller inte. Är homosexualitet och könskorrigering en synd? Är sex utanför äktenskapet en synd? Är det en synd att kvinnor undervisar i kyrkan? Är det en synd att arbeta på sabbaten? Är det en synd att spara pengar? Ja och nej, beroende på vilka Bibelstycken du implementerar eller vilken kristen du frågar.

Jag är en ateist, och jag tror varken på övernaturliga väsen eller på synd. Min moral är inte knyten till en auktoritär gud och vad hen säger. Grunden för min moral är istället att maximera välmående och minimera ofrivilligt lidande hos människor. Jag tar ansvar för mina egna handlingar – om jag agerar omoraliskt kan ingen gud förlåta mig och ta min skuld. Jag värderar godhet för godhetens skull och jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. 

Min livsstil har knappt förändrats sedan jag lämnade kristendomen (förutom att jag inte längre går i kyrkan, läser Bibeln och ber). Jag är en duktig och ganska tråkig person, som följer lagen, betalar mina skatter, äter godis på lördagar och går och lägger mig halv tio. Jag dricker varken alkohol, tar droger, röker eller snusar. Det är fysiskt omöjligt för mig att svära. Jag har levt i samma trogna relation i sju år. På fritiden dyrkar jag inte djävulen och bränner kyrkor – jag läser böcker och tittar på Frost med min lillasyster. Jag försöker vara en så bra person som jag bara kan, och behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt.

Mitt syfte är inte att döma dig som har en annan livsstil. Syftet är att demonstrera att jag inte blev en ateist för att jag ville gå bärsärkagång och göra saker som jag inte fick som kristen. Förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa att kväsa myten om att ateister bara vill synda.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är guds existens ett axiom?

I det här inlägget förklarar jag vad axiomer är, och varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Axiomer är förutsättningar som måste antas som utgångspunkter, innan ytterligare arbete eller forskning kan göras. Till exempel ”verkligheten existerar”, eller ”elektromagnetismens lagar håller”. Vi använder axiomer för att ha en funktionell förståelse av världen och för att nå kunskap.

Axiomer används bara inom till exempel matematik om de fortsätter att producera testbara och användbara resultat, och förutsägande modeller. Om axiomer inte producerar testbara resultat, anses de inte längre vara sanna eller användbara, och de revideras eller förkastas.

Vanligtvis behöver ett axiom vara självklar eller universell i någon mening – något som allmänt accepteras av de flesta människor, oavsett land, kultur eller religion. Enligt Wikipedia är ett axiom ”en förutsättning så tydlig att den accepteras som sant utan kontrovers.” Axiomer som människor inte är överens om är därför inte användbara.

Man kan alltså inte hävda att guds existens är en axiomatisk sanning, utan att demonstrera hur det antagandet producerar testbara resultat och modeller. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon universell konsensus kring gudskonceptet. Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner och mer än 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Detta är varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

Medverkan i podcasten Exvangeliet

Jag har medverkat podcasten Exvangeliets senaste avsnitt! Jag har aldrig pratat i en podcast förut och jag var väldigt nervös. Men Hanna Larsdotter fick mig att känna mig så trygg och bekväm. Det var så roligt, och jag är tacksam för möjligheten.

Jag och Hanna pratar utifrån Bibeln idags nya rapport ”Här för att stanna”. Den undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen ex-troende. Istället påstår sig församlingsledare veta mer om oss och våra liv, än vad vi själva gör.

Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad avhoppare faktiskt har att säga. Som avfälling är man plötsligt en av dem; ateisterna som har valt fel väg, som står utanför, i mörkret. Man ses som oärliga bråkmakare. Varför pratar vi ens om något som vi har lämnat? Vi borde bara hålla tyst!

Jag och Hanna Larsdotter har även skrivit en gemensam artikel, som svar på Bibeln idags rapport. Vår artikel heter ”Vi bör hålla tyst om våra åsikter – Det finns en tystnadskultur kring extroende”. Den finns att läsa på Exvangeliets hemsida.

Jag rekommenderar alla att lyssna och läsa – oavsett om du är religiös eller ej.

Lyssna på avsnittet: https://open.spotify.com/episode/6jHO6rh5x4Jb1Qj6ykv4OH?si=z1VehBiFQ1COcSWdYp06Dg
Läs min och Hannas gemensamma artikel: https://www.exvangeliet.com/blog/vi-br-hlla-tyst-om-vra-sikter-en-ppen-artikel-som-respons-p-utredningen-hr-fr-att-stanna-gjord-av-bibeln-idag-av-hanna-larsdotter-och-amanda-lundin
Exvangeliets webbsida: https://www.exvangeliet.com/
Exvangeliets Facebook-sida: https://www.facebook.com/exvangeliet/