Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

VIKTIGT: Majoriteten av reaktioner jag har fått har varit positiva, stöttande och kärleksfulla. I det här inlägget adresserar jag specifikt reaktionerna från många offentliga kristna ledare. Där finns det givetvis undantag; exempelvis Esther Kazen, som har skrivit ett fantastiskt inlägg om dokumentären.


Förra veckan släpptes SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som jag har deltagit i. Under veckan har jag följt reaktionerna från kyrkans håll i media. Och efter att ha blivit både arg och upprörd, vill jag nu skriva ett svar.

Det är föräldrarnas fel

Såhär skriver Andreas Wessman i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

Vem har det största ansvaret för hur ett barn mår och tolkar sin omvärld? Familjen kan inte fråntas det ansvaret här.

Att skifta skulden på våra familjer är fult och ogrundat. Inget av det jag berättar om i dokumentären har med min familj att göra – bara organiserad religion utanför hemmet. Min familj har alltid låtit mig tänka, tro och göra som jag vill. Det är bara kyrkan som har utsatt mig för dessa destruktiva och förtryckande läror. Är det familjens fel om ett barn blir utsatt för övergrepp? Nej. Det är förövarens.

Inte alla kristna

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. … Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.

Du som känner dig tvungen att poängtera att du ”inte känner igen dig” – skulle du skriva så till ett offer för våldtäkt? Knappast. Det är irrelevant, osmakligt och självcentrerat. Alla fattar att allas erfarenheter är olika. Och nu handlar det inte om dig. Bara för att du inte har känt dig förtryckt av vissa läror så är det inte fallet för alla. Exempelvis läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte är förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQI–person är det väldigt förtryckande.

Dokumentären är onyanserad

Såhär skriver tre kyrkoledare i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

– För att uppväga program, som endast tar upp berättelser av människor som farit illa, skulle det behövas de som lyfter trons plats och kraft till förvandling, säger Kerstin Oderhem.

Även Andreas Wessman tycker det är synd att inte fler av de positiva berättelserna får komma fram.

– Även om man i dokumentären två gånger säger att detta inte gäller alla barn som växer upp i religiösa sammanhang kan jag inte undgå att återigen uppleva hur osunda inslag liksom kletar av sig på allt vackert.

Såhär skriver Robert Tjernberg i tidningen Sändaren (Bättre kan frikyrkan, men också SVT):

Det är problematiskt att säga ”många” barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 

Såhär skriver Frida Park i tidningen Dagen (Jo, Gud har verkligen barnen kär):

Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.

Skulle dessa kyrkoledare tycka att en dokumentär om #metoo var onyanserad om den inte lyfte fram män som inte våldtar? Skulle Tjernberg kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna? Skulle Wessman kalla offer för våldtäkt för något som ”kletar av sig på något vackert”? Det är victim blaming i sin sanna natur.

Min vän Linnéa Kuling uttrycker det såhär: ”Hur vore det om man inte fick prata om barn som blir mobbade, bara för att majoriteten inte blir det?” 

Dokumentären säger flera gånger att inte alla barn far illa, den lyfter även fram personer från flera olika samfund och religioner. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara onyanserat.

Klassiska försvarsmekanismer slår till. Offerkoftan är bästa försvaret. ”SVT är på häxjakt efter en minoritet.” Det blir ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.

Extremfall och avarter

Så många människor har hört av sig till mig, Anna Lindman, min mamma och flera andra deltagare i dokumentären. Människor som känner igen sig. Gamla barndomsvänner, före detta medlemmar som försvunnit i det tysta, människor från ung generation och gammal generation. Vi är så många.

Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

Såhär skriver Hanna i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

De personer som intervjuas berättar oerhört tragiska berättelser och det är en sorg när kyrkan misslyckas med att visa hur Gud är barnens vän.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” och ”blöta filtar” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt hur har kyrkan misslyckats? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss och mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om du inte vågar ta ställning kring teologin?

Fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för? Om vi inte kan diskutera sakfrågan kommer ingenting att förändras.

Intolerans mot minoriteter

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.

Eliasson använder ordet ”norm” som ett fult skällsord. Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Eliasson verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Det är också osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare.

Vi behöver guds kärlek

Såhär skriver Barnpastorn Rosalie Zakrison och predikanten Martin Helgesson i tidningen Dagen (Pastor: Tvinga inte tron på barn, men visa att Jesus älskar dem):

– Som föräldrar och ledare ska vi alltid vara noga med att fokusera på hoppet – då kan vi prata om det mesta med barnen, även om det som kan kännas lite svårare.

– Vi ska vara rädda om våra barn och inte tvinga dem till något, men det är vårt ansvar att visa på Jesus kärlek till dem.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om kärleken, om guds nåd och förlåtelse. Jag undrar vart de får detta ifrån? Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet.

Guds vilja definierades alltid som kärlek; att förtrycka min bisexualitet var kärlek, att underordna mig män var kärlek, att skydda mig mot demoner var kärlek, att vittna för mina klasskamrater var kärlek, gud dömde vissa människor för att han var rättvis och kärleksfull. Jag är mycket väl bekant med kärleks-apologetiken.

Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

När ni kristna ledare pratar om en ”sund tro” – vad exakt menar ni då? Kan ni definiera en ”sund tro”? Församlingen jag var med i menade att de lärde ut en sund tro. Alla kyrkor tror att de gör rätt. Alla religioner tror att deras gud är den enda rätta. Om man lämnar tolkningen upp till individen, då skapas bara samma problem igen.

Förlåtelse

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Att inse att man har skadat andra är svårt. Ni kan tyvärr inte göra det ogjort. Däremot kan ni tänka om, ta ansvar och göra bättre – och då menar jag i handling, inte i ord. Om du som kyrklig ledare verkligen har ändrat ställning kring exempelvis synd, helvetet, sex och HBTQI så har du enligt mig en skyldighet att gå ut offentligt och berätta det, samt ta ansvar för alla människor som du har skadat under åren med din undervisning. Att bara sopa det under mattan och låtsas som att det inte har hänt är ett svek mot offren.

Konkreta saker ni kan göra:

  • Gör ett offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
  • Låt era medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
  • Var villig att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
  • För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
  • Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
  • Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
  • Starta en fond för dem som far illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

Avslutande ord

Ni menar att man ska lyssna på offren. Samtidigt lägger ni skuld på offren genom att kalla oss för extremfall, blöta filtar och avarter som kletar av sig. Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet. Kyrkans rykte verkar stå över allt. Jag kan inte låta bli att undra vilket århundrande vi befinner oss i.


HÄR kan du läsa fler av mina blogginlägg om extro, humanism och ateism.

10 reaktioner till “Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

  1. Hej Amanda och tack för din text. Eftersom jag nämns i texten vill jag gärna svara. Först vill jag säga att jag är glad att du uttalar dig i veckans Sändaren. Vi har länge också lyft fram personer som drabbats negativt av frikyrkliga och alternativkristna sammanhang, bland annat hade vi för en tid sedan en längre intervju med Erik i TV-serien. Vi har också jobbat med många av de frågor som kommer upp, inte minst HBTQ-frågorna där vi bl.a har en ledarskribent som är homosexuell. Jag tycker det är viktigt att säga för de som inte rör sig i frikyrkliga sammanhang och tänker att allt är extremt och stock-konservarivt.

    Nu till delen där jag nämns;
    Skulle jag kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna?

    Denna invändning är av rent journalistisk art. Jag tycker att både tittare och svt skulle tjänat på en fördjupad bild. Det räcker ju att det är tre för att det ska vara illa. Det hade räckt. Nu är det såklart fler än tre, men är det hundratals som varit i kontakt med Anna eller tio? Det är relevant om inte annat för att kunna skaka om kyrkan i tanken. Om kyrkorna är så här bigotta, bör man ju få mer insyn i det för att kunna agera på det. Därför blir det också relevant hur många detta gäller. Och i vilka sammanhang merparten rör sig?

    Jag vill poängtera att det alltså inte är ett ifrågasättande av att det är många som upplever det så, eller ett förminskande av deras/era upplevelser.

    Det är upp till varje kyrka att göra sin krisanalys efter detta.

    Det är heller inte så att alla som är kvar har enkom positiva upplevelser eller att de som lämnar har negativa upplevelser – det här är helt enkelt inte så svartvitt. Jag ställer gärna upp och samtalar om det någon gång och varför inte kring egna negativa upplevelser.

    Det kan nu vara så att du upplever att jag inte svarat på frågan. Det är lite svårt eftersom det inte riktigt är samma sak. Nu pratar vi om ett specifikt gruppsammanhang där människor påverkas av en lära. Våldtäkter sker i många grupper men varje sak man tycker är viktig försöker vi föra statistik över. Till exempel för ju BRÅ statistik över våldtäkter och jag vet att tex Friends försöker göra grafer över mobbningens utveckling.

    Jag hoppas att Gud som haver skulle kunna leda till att kyrkliga företrädare faktiskt försöker göra sig en bild av hur många som drabbas. För det är relevant.

    Nån sa att tex Pingstkyrkan skulle haft en miljon medlemmar om folk stannat. Tänk om så många som en av 10 går pga det som serien tar upp. Och tänk om det är så i den ena gruppen mer än i den andra. Det hade kunnat ge ännu mer stuns in i diskussionen.

    Slutet i min ledarkrönika var för övrigt den viktigaste och här hoppas jag ett samtal för konkreta åtgärder i kyrkan kan komma igång. Vad skulle du fylla på med? Vore intressant att höra mer kring. Allt gott!

    ”De medverkandes berättelser är på allvar för all kyrklighet.

    För den inomkyrkliga diskussionen är de livsviktiga att ta till sig. Och det finns några konkreta saker som kyrkor redan idag kan samtala vidare kring.
    * Risken med för unga ungdomsledare.
    * Risken med att förtydligt dela upp ungdomsgruppen från den ”vanliga” församlingen.
    * Får tvivel och frågor tidigt ta plats? Pressas någon till att behöva känna sig tvungen till att ha en stark övertygelse i tonåren eller tidigare? ”

    Mer kraft till er, och tack för modet att vara med i rutan!

    https://www.sandaren.se/nyhet/tv-serien-ar-metoo-religiost-uppfostrade-barn

    Gilla

    1. Tack så mycket för din kommentar!

      Jag förstår ditt syfte, men personligen tycker jag inte att det kom fram i artikeln. Statistik är intressant och viktig, det håller jag med om. Men just uttrycket ”många” är en subjektiv bedömning av (eventuell) statistik. Exempelvis tycker jag att vi som var med i dokumentären är för många, men någon annan kanske tycker att vi är få. Det är en tolkningsfråga. Just därför tycker jag det är en knepig sak att fastna vid.

      Jag tycker du gav bra konkreta tips på vad kyrkor kan göra. Och tack för ditt stöd och din uppmuntran!

      Jag skulle vilja fylla på med:

      – Offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
      – Låta medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
      – En villighet att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
      – För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
      – Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
      – Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
      – Starta en fond för dem som farit illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

      Gilla

  2. Du vill inte ha ursäkter, kärlek och böner av kristna. Det ska du inte heller få av mig. Du ska få frågor och mothugg. Som jag läser dig, jag kan ha fel, tycker du att all kristendom i grunden är ond och skadlig. Varför blir du arg och sårad av att vi är många som inte håller med om det?
    Citat: ”Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.”

    Tycker du att det inte borde finnas kristna, kristendom och kristna föräldrar som naturligtvis lever efter sina värderingar ; dvs allas lika värde, allas rätt att ha direktkontakt med Gud genom Jesus, ett lyckligt slut på historien?
    citat: ”vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för?”

    Du skriver att det som är norm i Sverige: sekulär medelsvenssonfilosofi är bättre än tex kristen tro och därför måste denna livsåskådning ha rätt att kväva alla andra livsåskådningar. citat: ”Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? ”

    Har du tänkt igenom detta? Förstår du vad du förmedlar? Är det superkonstigt att vi kristna tycker att dina sår och ditt lidande är verkligt och mycket beklagligt, men att vi absolut inte kan hålla med om din slutsats: all religion är dålig och inga barn ska få höra om Jesus.

    På vilket sätt skiljer du dig i så fall från dem som du skadades av ? Jag har alltid varit ett mycket starkt troende barn, djupt tacksam för att jag fått lära känna Jesus tidigt i livet och nu är jag ännu mer tacksam som vuxen. Jag vet nog hur man kan bli illa behandlad pga detta i skolan och det medelsvenska samhället: Du tycks anse att detta är okej.

    Men jag som kristen tycker däremot att det du varit med om inte är okej. Jag vill ta itu med detta och göra allt jag kan för att ingen ska få sådana barndomsminnen, eller vuxenminnen heller, för den delen.

    Intrycket jag får är dock att du bara vill ”ge igen” på alla kristna och hela kyrkan eller har jag missförstått något i ditt långa inlägg? citat ”Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.”

    Så klart kommer vi i botten på allt detta att skilja oss åt: jag tror att den Gud som finns till vill mitt och hela skapelsens väl. Jag är helt på det klara med att inget kan skilja mig från den himmelska förälderns kärlek. Jag tror att Gud ska sätta en gräns för ondskan och leva med mig när jag dör. Jag har upplevt hur den himmelska föräldern har tagit upp mig från denna världens kalla jordgolv och gett mig och mina vänner kreativitet och mod som i vårt fall fick testas och utvecklas just i kyrkans hägn.

    Du tror inte att denna förälder existerar. Du hatar kyrkan. Det står dig fritt att tro och tycka det, samt uttrycka det. Men du tycker inte att min tro ska få märkas eller uttryckas och du pådyvlar mig dessutom skuld för din hemska barndom. citat: ”Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet.” Vad ger dig större rätt att pådyvla skuld på hela kyrkan och alla kristna, inklusive mig som aldrig träffat dig, än de som helt orättfärdigt pådyvlade skuld på dig?

    Intellektuell hederlighet borde få dig att inse att du sysslar med totalitär sekularism och dessutom inte tillåter de anklagade att försvara sig på minsta sätt. Du använder alltså härskartekniker mot kristna. Speciellt ”damned if you do, damned if you don’t” vilket är ett vanligt beteende från majoriteter mot minoriteter och , självklart, anser du nu att jag stjäl din offerkofta. Men du, den får du behålla. Det är inte det minsta synd om mig.

    Gillad av 1 person

    1. WOW. Nu påstår du EN MÄNGD med absurda och falska saker som jag ALDRIG har sagt och ALDRIG skulle säga.

      Du påstår att jag:

      1. Tycker att all kristendom i grunden är ond och skadlig.
      2. Att jag blir arg och sårad av att många inte håller med om det jag tycker.
      3. Att jag inte tycker det inte borde finnas kristna, kristendom och kristna föräldrar som lever efter sina värderingar.
      4. Att det som är norm i Sverige: sekulär medelsvenssonfilosofi är bättre än tex kristen tro och därför måste denna livsåskådning ha rätt att kväva alla andra livsåskådningar.
      5. Att all religion är dålig och inga barn ska få höra om Jesus.
      6. Att jag anser att det är okej att bli illa behandlad i skolan och det medelsvenska samhället.
      7. Att jag vill ”ge igen” på alla kristna och hela kyrkan.
      8. Att jag hatar kyrkan.
      9. Att jag inte tycker att din tro ska få märkas eller uttryckas.
      10. Att jag pådyvlar dig skuld för min hemska barndom.

      Om du inte kan citera mig där jag BOKSTAVLIGEN har sagt allt detta, så kommer du helt enkelt med falska anklagelser och illvilliga tolkningar.

      Eller så tror du att du kan läsa mina tankar och att du känner mig bättre än vad jag själv gör? Det vore väldigt intressant om du trodde det. Du kanske har övernaturliga krafter, som gör att du kan se in i människors hjärnor?

      Gilla

      1. Som du ser, skriver jag att jag kan ha missuppfattat de citat av DIG jag klistrade in. Jag ville bara få dig att tänka till om din argumentation. Om du inte vill förbjuda all religion och oss kristna föräldrar att vara just kristna föräldrar har du misslyckats med din retorik.

        Gilla

    2. Du borde läsa på om argumentationsfel och halmdockor. Diskussioner förgiftas ofta genom användandet av halmdockor. Det innebär att man bygger en nidbild av någons argument för att göra det lättare att attackera. Genom att missrepresentera, överdriva och förvränga någons argument är det lättare att presentera sin egen position som mer rimlig.

      Halmdockor är en typ av oärlighet som undergräver en ärlig och rationell debatt, det kan leda till att fokuset i debatten skiftar från sakfrågan. Om en opponent gör ett rimligt uttalande som inkluderar kvalifikationer, ignoreras kvalifikationerna och opponenten attribueras med mer extrema åsikter. De verkliga argumenten låtsas man inte ha hört.

      Till exempel om en person säger: ”Jag tycker att vi ska diskutera religionens förtryckande läror kring sex.” En person som använder en halmgubbe kan svara med att säga: ”Varför attackerar du vår religionsfrihet? Vill du att ungdomar ska ligga runt utan att förstå riskerna?”

      Den som gör en halmdocka försöker pressa in andra i svartvita positioner. Att försöka lura opponenten till att försvara mer extrema positioner än de faktiskt håller är en oärlig taktik i debatter. Det är bra att identifiera taktiken när vi stöter på den.

      https://sv.wikipedia.org/wiki/Halmdocka

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s