Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

Jag har medverkat i dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” av Anna Lindman. Det är en stor ära att få vara med i detta viktiga projekt, med så starka och modiga människor. Jag är så glad över att SVT vill göra det här – för barnens skull. Känslan har hela tiden varit att våra berättelser och vår sida ska fram, på våra villkor. Bemötandet från Anna Lindman och SVT-teamet har varit respektfullt, medkännande och stöttande.

Jag är samtidigt nervös och orolig för reaktionerna. Vad kommer min före detta församling tycka? Att jag är en lögnare och en uppmärksamhetssökare? En bråkmakare som bara vill smutskasta kyrkan? Kommer min agenda och mitt psykiska tillstånd ifrågasättas? Detta är anklagelser som jag tidigare har fått möta många gånger. Men viljan att hjälpa andra är större än rädslan.

Kyrkan och deras läror kring sexualitet, könsroller, synd och HBTQI har drivit mig till ett självmordsförsök. Jag har många vänner som också har haft suicidala tankar och självskadebeteenden på grund av deras uppväxt i kyrkan. Det här handlar om liv och död. Jag är inte ute efter att smutskasta kyrkan – jag vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas.

Här kan du se dokumentären:

https://www.svtplay.se/gud-som-haver-barnen-kar

Tycker du att dokumentären generaliserar och smutskastar frikyrkan? Att våra upplevelser är ”avarter” som inte räknas? Jag ber dig att ha ett mjukt hjärta. Det har inte varit lätt för någon av oss att delta. Vi är många som riskerar att bli utsatta för utfrysning, hat och till och med våld. Jag uppmuntrar dig också att läsa det här blogginlägget:

TILL ALLA LEDARE I KYRKLIGA SAMMAHANG

Det är fint att se er kyrkliga ledare som lyssnar och tar åt er av dokumentären. Att ni verkar mena att det har gått snett i våra fall. Men jag kan inte låta bli att notera hur ospecificerade ni är.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt vilken teologi och undervisning har varit fel? Vad är det aparta i det vi har lärt oss om gud och Bibeln? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss OCH mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om ni inte vågar ta ställning kring teologin?

Jag har också som mantra att fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom. Men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för?

Om vi inte kan diskutera sakfrågan utan bara i vaga termer och fina ord kommer ingenting att förändras. Kyrkor kommer fortsätta med samma undervisning. Barn kommer fortsätta traumatiseras.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om frälsningen, om Jesu nåd och kärlek. Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet. Allt benämns nämligen med kärlek; att avstå från att leva ut sin sexualitet är kärlek; att vittna för sina klasskamrater är kärlek; gud dömer vissa människor för att han är rättvis och kärleksfull. Vi är mycket väl bekanta med kärleks-apologetiken. Det behöver vi inte harva igen.

Tacksam för svar.

14 reaktioner till “Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

  1. Hej Amanda!
    Jag vill bara säga att det du sa i serien berörde mig och jag tycker att du är så så stark som vågar berätta. Jag känner igen mig i så mycket av vad du säger. Jag är också uppvuxen i en frikyrka men har valt att lämna den. Jag delar erfarenheten med dig hur man blev pressad att vittna för de okristna, vi var en gång på en resa med ungdomarna i kyrkan och alla nästintill tvingades att dela något vittne. Jag hade aldrig varit med om något mirakel, helande eller något övernatuligt men jag fick komma på något. Min bästa vän delar dom upplevelserna, hon kom på vittnen för att bli uppskattad och ses som en bra kristen. Hon vet också om vuxna som ljugit om vittnen de delat, om att de blivit helade.
    När jag blev tillsammans med min sambo som inte är kristen, blev mina föräldäldrar besvikna, rädda och de orsakade otrolig smärta hos mig. Tillslut va orden att jag kunde va tillsamamns med honom som vän men inga pussar ingen intim kontakt och den jag skulle gifta mig med skulle va kristen, annars skulle det bli väldigt väldigt svårt och dåligt för mig.
    Skräcken, rädslan och den psykiska ohälsa som barn tvingas utstå på grund av den religion deras föräldrar valt, det är helt sjukt, ingen ska behöva utstå det.
    Jag vågar fortfarande inte säga till mina föräldrar att jag inte är kristen…

    Även fast det enligt lag står att barn har religionsfrihet så gäller inte det i praktiken…

    Tack för att du delade dina berättelser!

    Gilla

    1. Hej Amanda!
      Först och främst ett oerhört stort TACK för din och de övrigas medverkan i serien. Också tack till SVT för att de belyser detta. Är så viktigt att denna sida av religionen också får komma fram, även om den gör ont. Jag instämmer också i det du här ovan delar om kritiken mot oss kyrkliga ledare. Jag arbetar själv som pastor i församling och på nationell nivå inom kyrkan jag tillhör (equmeniakyrkan) och håller med dig i att det inte bara får bli tomma ord! Det måste bli handling och förändring, och precis som du ställer jag mig frågan hur.
      Jag tror att en viktig del i detta är att vi måste börja lyssna mer till varandra, förstå varandra och dela varandras berättelser. Både de glada och de sorgsna. Både de om härligheter och de som på djupet har sårat. Jag tror att det är först när vi gör det som vi på djupet kan förstå varandra, men också då kan förstå hur det som för en uppfattas som sagt i all välmening och kärlek, för en annan blir något djupt sårande. För precis som du är inne på är mycket av det som sagt och gjorts ofta gjort i kärlek, även om det blivit missriktad. Vi människor agerar utifrån våra tolkningsramar och referenser, och om vi inte får förståelse för varandra och upp ögonen för varandras liv och berättelser så blir våra egna perspektiv tyvärr väldigt snäva och inskränkta.
      Ja, du hör ju…. återigen massa fina ord utan kanske så mycket förslag till handling. Men för mig som inte har samma historia och berättelse som du så är detta något jag behöver sätta mig in i och förstå, för att på ett respektfullt sätt möta människor utan att återigen riskera att vi i ledarskapet sätter oss på höga hästar och tar oss tolkningsföreträde. Så ja, vi behöver förändras. Vi behöver agera. och där behöver vi er hjälp i hur.
      Allt gott till dig!

      Gilla

      1. Hej!

        Stort tack för ditt meddelande och de fina orden! Det betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad att höra att det finns människor som vill lyssna och agera för förändring.

        KRAM. ❤

        Gilla

    2. Hej!

      Tack snälla för kommentaren och de fina orden! Jag blir väldigt glad. Det är så många som känner igen sig, både från äldre generation och yngre. Det blir så tydligt att detta inte är ”undantag”.

      KRAM. ❤

      Gilla

  2. Hej Amanda,
    Tack för att du med flera berättar. Oerhört viktigt & värdefullt, det ni gjort!
    Jag är själv inte uppväxt i kyrkan, jag kom med i slutet av tonåren. Jag fastnade för hur Jesus möter & hjälper människor. Jag jobbar i Svenska kyrkan, är diakon sedan över 20 år. Många grenar av kristenheten kan nog tycka att vårt sammanhang är för urvattnat och modernt. Jag delar Er syn på vad som är problematiskt i den typen av tolkningar och undervisning, de har förekommit historiskt sett i Svenska kyrkan och finns kvar i många av våra äldre kyrkofamiljer och frikyrkorna och i andra religionsutövningar.
    Hade Svenska kyrkan stått för en sådan tolkning och undervisning i dag, hade jag inte varit med i kyrkan. Hos oss är det viktigt att vara kritisk till Bibeln och att inte tvingas tänka, tycka eller vara på ett särskilt vis. Gud är kärlek och annars är det inte Gud! All fanatism där man måste tänka, tycka eller göra på ett visst sätt för att vara accepterad, är oacceptabelt! Jag beklagar det negativa ni tvingats in i och välkomnar denna debatten. Om religion ska finnas måste den vara icke fanatisk, självkritisk och erbjuda frihet i tanke, åsikt och handling.

    Mvh
    Anne Runesson

    Gilla

    1. Hej!

      Tack för din kommentar och för att du delar med dig. ❤ Det håller jag verkligen med om. Tycker det är fantastiskt att det finns fria och liberala former av kristendom!

      Kram!

      Gilla

  3. Vidare funderar jag: Behöver människan helvetesskildringar, syndakatalog & skrämsel propaganda?!? Sedan de flesta mainstream kyrkorna, slutat med dessa, har Nyhetsrapporteringen tagit över denna skräckväldesroll.
    Det som gav mig ångest 24/7 som barn, var nyheterna. Att Sovjet & USA skulle spränga jorden med kärnvapnen, vilken dag som helst. Att alla fiskar dog i våra sjöar pga försurningen, att alla skogar dog av försurat nerfall eller skövlades. Djurslag utrotades och ozonlagret försvann och vi skulle brännas/kokas ihjäl av överhettningen på jorden pga alla fabriks-, bil- & flygplansavgaser. Den Helvetesrapporteringen fortsätter än idag, fast ozonlagret och försurningen talas det väldigt lite om, däremot är plasteländet stort. Men huvudbudskapet är detsamma: vi är alla miljösyndare, men vad vi än gör kommer vi & jorden gå under snart, dina barn & barnbarn kommer inte kunna leva här pga vad dina föräldrar och du gjort! Märkligt att det alltid är illa nu, men den rejäla katastrofen ligger 10-20 år bort hela tiden… Nu har jag varit skräckslagen över detta, sedan jag var 7 år och har hunnit bli 50 år, ännu har inte jorden gått under!
    Jag blir skitarg när dagis & skola har skrämt mina barn om jordens & miljöns undergång. Vi har filtrerat nyheterna för våra barn, vad ska de göra åt saken, det är politikers och företagsledarnas sak att fixa detta, de har makten att göra det. När barnen blivit större har de hört mer, då har vi försökt lugna och lära dem distans och att vara kritiska. Jag är övertygad om att det är skadligt med dessa undergångsskildringar i media och skola. En stor del av barns & ungdomars dåliga psykiska hälsa beror nog av det. Det tar bort trygghet, livsglädje och framtidshopp.
    I nyheternas undergångsrapportering finns ingen stor utomvärldslig makt som älskar dig eller kan rädda oss, det finns ingen himmel. Som människa är det prestation, framgång och skönhet, pengar som räknas, vilket driver på konsumtionen = miljöförstöringen, vilket ger dig skam och skuld = synd, men som ingen kan lyfta av eller befria dig ifrån.
    För mig var det och är det lugnande med att tro på en högre utomvärldslig makt som är god, hur vi än ställer till det, finns någon som kan rädda oss, som älskar oss hur dåligt vi än hamnat, gjort. Men min Gudsbild är inte fördömande eller sträng, hem är nog mer som Jultomten, men att även de ”stygga” barnen är efterlängtade och älskade och har en presenthög som väntar. Att vara reservationslöst älskad och värdefull oavsett prestation, tillgångar eller utseende, ålder. Det är budskapet jag finner i Nya testamentet om Jesus. Om helvetet står det inte mycket, däremot om himlen, kärleken och glädjen. Men med olika glasögon ser man olika saker. Vissa samfund och andra religioner som använt Bibeln som utgångsmaterial men sedan skrivit om ursprungstexterna och skrivit egna varianter av hela Bibeln, där är budskapet det motsatta mot det som Jesus säger och gör!
    Det är uppenbart att rädsla är ett bra maktmedel som maktmänniskor gärna tar till, oavsett om det är nyhetsrapportörer, politiker eller vissa kyrkoledare som försöker försöker kontrollera, styra människor genom rädsla, skam, skuld och undergångsskräck. Vem vinner på det, får någon pengar eller makt genom det, är en viktig frågan att ställa sig!
    Jag hoppas mänskligheten löser miljöfrågan, men oavsett är min tro på Jesus som lyfter, älskar och räddar mig en källa till hopp & tröst, likaså evigheten på ängarna i himlen en framtid som lugnar och tröstar mig, även om allt det skulle vara ett påhitt och bara en vacker förhoppning. Att vara kritisk, fri att själv tänka ifrågasätta och lämna viktigt oavsett om det gäller: religion, politik eller andra livsåskådningar, maktsfärer. Jag hoppas att Era berättelser städar bort skrämselpropaganda i de religiösa kretsar där detta fortfarande tillämpas, men att det även får en större debatt om även miljöskrämselpropagandan till barn, de ska inte behöva få sådana rädslor och utan att ha mognad och verktyg för att kunna hantera sådant.
    Tack för Ert mod, ärlighet och rakryggadhet. Sammanhang som inte tål kritik, är inte värda att finnas.
    Respekt & vänliga hälsningar Anne

    Gilla

  4. Tack för en fantastisk dokumentär! Är själv uppvuxen inom pingströrelsen och känner igen mig i mycket av du och de andra medverkande berättar. Även om jag inte är en hbtq-person så känner jag igen mig i mycket av synden och skammen man fick uppleva över än det ena, än det andra. Återigen tack för att ställde upp och berättade!

    Gilla

    1. Hej!

      Tack snälla du för ditt meddelande och de fina orden! Det betyder mycket för mig. Det är så många som känner igen sig, både från äldre generation och yngre. Det blir så tydligt att detta inte är ”undantag”.

      KRAM. ❤

      Gilla

  5. Tack för en mycket bra dokumentär. Du är stark som orkar berätta och det känns väldigt viktigt. Själv har jag ingen erfarenhet av någon kyrka så jag häpnar av vad ni berättar. Styrkekramar till dig ❤️ från monica

    Gilla

  6. Tack för din medverkan!

    Som en icke troende (men fortfarande medlem i pingst) känner jag igen mig något enormt med många av berättelserna. Det känns ändå svårt att diskutera sånt här med mina vänner som är kvar i pingst. Förmodligen var det inte bara jag som kände ett förtryck från religion i min vänskapskrets i pingst.

    Jag känner mig väldigt tacksam som hade en accepterande familj. Jag tror nog däremot att syrran fortfarande ber för mig i hoppet om att kunna ”rädda mig”. Det får hon gärna göra om hon mår bättre av det, jag mår bättre av att vara utan kristendomens ”räddning”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s