Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

VIKTIGT: jag generaliserar inte kristna, min kritik riktar sig till förutfattade apologeter med den här typen av åsikter. Om du inte känner igen dig, är kritiken inte riktad till dig.

Ateister kan inte veta någonting utan gud. Det är endast kristendomen som kan förklara kunskap, logik, sanning, medvetandet, moral, godhet, kärlek, rättvisa och mening!

Förutfattad apologetik

Den här typen av argumentation kommer från ”förutfattad apologetik. Den är elitistisk och anser att kristendomens världsbild är helt överlägsen alla andra. Icke-kristna kan aldrig rättfärdiga sin världsbild eller lita på sina sinnen, då de saknar guds ultimata auktoritet. Icke-kristna kan inte ens bedöma bevis, eftersom den mänskliga hjärnan är bristfällig och opålitlig utan gud. Alla försök av icke-kristna är löjliga, irrationella och värdelösa – eller så måste de stjäla från den kristna världsbilden.

Man börjar med den förutfattade slutsatsen att kristendomen är sann och att gud existerar, utan att presentera några bevis. Förutfattade apologeter kan aldrig ha fel – inget som visar motsatsen accepteras. Resonemanget är cirkulärt; gud är grunden för logik, moral och mening, för att jag säger att gud är grunden för logik, moral och mening.

Om man säger att ”gud är godhet”, måste man en standard utanför gud som avgör att hen är god. Annars kan man bara säga att ”gud är gud”. Då har man skapat en meningslös tautologi. Varför har vi olika ord för godhet och gud? Varför finns det en skillnad där? Hur rättfärdigas guds natur? Finns det någon anledning, eller är det bara ett antagande att gud är godhet? Det är vad det är, utan bevis eller förklaringar?

Fundamentalister vet också på förhand att de har rätt. Ingentingen kommer att få dem att ändra uppfattning – varken rationella resonemang eller bevis. Om det verkar finnas bevis för motsatsen, är det bevisen som måste förkastas, inte trosuppfattningen. 

Absolut sanning, solipsism och kognitiv bias

Förutfattade apologeter pratar ofta om förnuftets begränsningar. De påstår att vi inte kan filtrera bort misstag gjorda av våra sinnen och att vi har olika standard för bevis. Därför är sanning, vetenskap och vår upplevelse av världen subjektiv.

Här pratar vi om solipsismens filosofi. Solipsister har den uppfattningen att logiken, sanningen och verkligheten nödvändigtvis är subjektiv, till och med till den punkt där vi kanske inte ens existerar. Dessa människor faller ofta i en form av elitistisk syn på kunskap, med påståenden som: “Vi kan ju inte veta eller bevisa något till hundra procent. Därför kan vi inte veta någonting. Du vet inte ens att du inte bara är en fantasi.”

Även om solipsismen är korrekt, bryr jag mig ändå inte. Det påverkar inte mig och mitt liv på något sätt. Jag måste ändå agera som om jag lever i verkligheten. Om jag bara är en fantasi, kan jag inte ta mig ur fantasin, eller påverka den.

Ett grundläggande problem är att solipsister inte ens kan börja resonera några påståenden, eftersom logiken inte är sann. Man kan till exempel inte gå från solipsism, till ”min deism eller teism är rationell”. Det finns inte heller några rimliga argument som kan nå dem, efter de har visat att de är skilda från förnuftet. Det går inte att ha en resonlig diskussion med någon som inte är villig att acceptera reson.

Jag tror inte att vi kan nå absolut sanning – jag tror på nivåer av sannolikhet. Det faktum att vi inte är helt säkra på allt, betyder inte att vi inte har en aning om någonting. Det betyder inte att vi inte lever i och opererar i verkligheten, som är testbar och som oberoende kan bekräftas.

Ibland har vi inte fullständig kunskap eller alla svar. Ibland har vi människor kognitiv bias och är irrationella och ologiska. Men betyder det att vi inte ens ska försöka vara rationella, utan bara ge upp? Det tycker inte jag. Det finns fortfarande bättre eller sämre metoder för att nå kunskap. Vi kan fortfarande sträva så hårt vi bara kan efter logik och reson.

Obesvarade frågor och ogrundade antagen

Jag skulle också kunna anta att något redan förklarar allt – till exempel naturalistisk panteism. Att logiken, moralen och meningen är en egenskap av universums eviga, nödvändiga, allhärskande, transcendenta natur. Mitt antagande är till och med bättre; till att börja med vet vi att universum existerar och vi kan faktiskt utforska universum. Allt som vi hittills vet svaret på, har haft naturliga orsaker. Vad vet vi egentligen om den helt nya kategorin ”det övernaturliga”? Hur kan vi testa det?

Men jag väljer att inte göra tomma ,meningslösa antagen, det hjälper inte mig och mitt liv. Det informerar mig inte om omvärlden och hur omvärlden påverkar oss människor.

Att säga ”gud förklarar allt” eller ”naturlig panteism förklarar allt” underminerar viljan att söka efter bättre svar, med testbara och förutsägande modeller. Om man känner att det man tror på redan förklarar allt, vad finns det då kvar att undersöka, upptäcka eller förstå? All forskning tar slut där.

Är min position som ateist absurd bara för att jag inte kan förklara hur universum uppstod eller hur medvetandet fungerar? Dessa frågor är otroligt mystiska och intressanta. Men jag antar inte att jag vet saker som jag inte vet. Det verkligt absurda är när någon påstår att de faktiskt vet, när inte ens experterna gör det (ännu). Jag ser det som oerhört arrogant att redogöra för fakta som inte har kunnat bevisas.

I would rather have questions that cannot be answered, than answers that cannot be questioned.
– Richard Feynman

Ateister har ingen rättfärdighet

Många anser att det inte finns någon rättfärdighet i det jag säger, bara för att jag inte tror på gud. Detta är en väldigt problematisk slutsats. Jag tror att människor från varierande bakgrunder har värdefulla saker att bidra med i en konversation. Att automatiskt dra slutsatsen att de utanför ens religion saknar rättfärdighet och därför inte är värda att lyssna på, är totalitärt.

Har en kristen rätt att anta detta om icke-troende? Självklart. Jag kan sympatisera med dem som kämpar för att förstå ärligheten hos icke-troende, i ljuset av kristen doktrin och sakerna som Bibeln säger om oss. Lita på mig, jag har varit där. Men när man gör dessa antaganden, utesluter man sig själv från konversationer med många människor och backar in i en självvald isolation och marginalisering. Och man kommer inte att ha någon annan att skylla på än sig själv. 



Fler blogginlägg:

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

 

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.

3 reaktioner till “Kan ateister inte veta någonting utan gud? | Förutfattad apologetik och solipsism

  1. Jag klickade på länken ”kognitiv bias”, som du har uppe i texten, och hittade ordet ”verkligheten”. Vad är det?

    Du grubblar på det jag grubblat på. Jag har grubblat på mycket annat också, och ändrat åsikt och omformulerat mina tankar.

    Solipsismen tycker jag snubblar på logiken. Om jag bara är en fantasi, ett bedrägeri, vem är det som blir lurad? Ett bedrägeri skapas, för att bli lurad att tro på sin egen existens? Skapas hur då och av vad?

    Svaret: ”I och av materien” placerar materien i rollen som ”det verkliga”. OK! Då får det vara det, men kosmologen Max Tegmark (googla) och andra fysiker hävdar, att elementarpartiklarnas ännu mindre beståndsdelar, dvs. kvarkar, strängar och sådant är matematiska abstraktioner.

    Abstraktion betyder tankefoster, och sådana är produkter av medvetande. De är medvetande. Alltså är materien en aggregationsform av medvetande. Tanken är en annan aggregationsform. Vattnet har tre aggregationsformer, fast, flytande och gas, eller som vi säger is, vatten och ånga.

    Medvetande och materia är då samma sak, verklighet. Ånga och is är också detsamma, vatten. Men ingendera kan du se eller känna, du kan bara veta det.

    Medvetandet har en egenskap, det reflekterar. Den materiella världen är därför en avspegling av oss medvetanden. Likaså är vi avspeglingar av allt medvetande omkring oss, av andra människor och av världen. Vi är en avspegling av miljö, föräldrar, lärare, ja allt.

    Vi avspeglar varandra. Allt är verkligt! Du och jag är verkliga. Vi lever i verkligheten. Är det en rimlig, logisk och förnuftig slutsats, som du kan tänka dig att tro på? Eller är jag, som det heter, ute och cyklar?

    För övrigt, materia och energi är samma sak, verklighet, och enligt termodynamiken kan energin inte utplånas. Då kan inte medvetandet det heller. Medvetandet är också verklighet.

    Nu är jag gammal nog för att snart få reda på om det stämmer. Jag vet inte om jag kommer att kunna, men om, vill du då att jag skall komma som ett verkligt spöke och berätta?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s