Mina favoritserier

🌟 Alias Grace

Alias_Grace_01.jpg

🌟 Vikings

🌟 The Office (US)

🌟 Spartacus: Blood and Sand

🌟 Avatar: The Last Airbender

🌟 Gentlemen Jack

🌟 Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå

🌟 Raised by Wolves

🌟 Brooklyn Nine-Nine

🌟 Sex Education

🌟 Syndarnas hus

🌟 The Witcher

🌟 The Queen’s Gambit

🌟 Orange Is the New Black

🌟 Castlevania


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon. Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!  ❤

Vi som blev osynliga | Av Karin Fahlström

Jag läser intervjun med Jonas Gardell om hans nya bok och fastnade för den här raden: ”Vi ska aldrig mer vara osynliga.”

Jag tänker att det är på samma sätt för oss som har lämnat kyrkan. Vi blir osynliggjorda av våra tidigare församlingar. Vi hade ju inte mött Jesus på riktigt, våra familjer var dysfunktionella, säkert underliggande psykisk ohälsa. Vi är bittra, kan inte förlåta, vill ha uppmärksamhet. Och vi är ju så få, knappt att vi kan räknas. Absolut inte representativa för församlingarna.

Vi ska helst vara tysta. Och känna skuld och skam över våra liv. Tacksamma över att få stå bredvid. Förlåta något som de inte säger sig ha gjort. Absolut inte berätta, för då skadar vi både gud, kyrkan och våra familjerelationer. Egentligen borde vi inte finnas, vi är fallfrukt som man kastar bort. Vi kan tolereras så länge vi är osynliga.

Jag tänker att det är dags att sluta vara tysta. Att sluta skämmas för vad vi har fått gå igenom. De har tagit så mycket ifrån oss, men de kan inte stoppa oss från att använda våra röster!

Av Karin Fahlström

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom?

Om ateister inte tror på gud, varför pratar de så mycket om honom? Jag menar, jag tror inte på tomtar eller älvor, och du ser inte mig skriva blogginlägg om dem. Du ser inte mig argumentera mot typ Freja hela tiden. Jag slår vad om att ateister hatar gud. Något dåligt hände dem, och därför är de arga på gud. Eller så är det bara för att de vet att gud kommer att döma dem.

Varför pratar jag som ateist om gud och kristendomen? Till att börja med diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. (Läs mer HÄR och HÄR). Det är en av anledningarna till att jag kritiserar kristendomen.

Skulle du som kristen ha något att säga, om staten bara gav stöd till fornsediska organisationer, men inte till kristna? Om majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter gick till en hednisk ceremoni i ett tempel vid riksdagens öppnande, när regeringen ska vara livsåskådningsneutral? Om Sveriges statschef var tvungen att tillhöra asatron? Om staten finansierade hedniska friskolor, när alla har rätt till samma utbildning? Om vi hade hedniska blot dedikerade till Freja i Sveriges Radio, men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Om en gydja (hednisk präst) från Samfundet Fornsed var ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hedniska samfund dominerade utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret? (KÄLLA). Om statens förhållande till döden och begravningar inte var livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan att det styrdes av Samfundet Fornsed? (KÄLLA). Om fornsediska orga­nisationer utövade myndighet vid vigslar? (KÄLLA och KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om hemvärnet diskriminerade kristna, till exempel genom att förbjuda kristna från att bli personalvårdare och bara låta gydjor bli det? Om det genomfördes militärblot med obligatorisk närvaro och målgångsceremonier i hedniska tempel? Om nationella minnesstunder hölls av gydjor med symboler av Freja runt halsen? (KÄLLA).

Skulle du ha något att säga, om du från barndomen indoktrinerats i forn sed, med en kontrollerande hederskultur? Med läror som sa att din vilja skulle underkasta sig Frejas vilja – och i förlängningen samfundets ledare? Om du inte fick bestämma själv över ditt liv, över dina åsikter, tankar och känslor, eller över din kropp och din sexualitet? Om du utsattes för trauman och övergrepp i samfundet? Om dina grundläggande mänskliga rättigheter begränsades under hela din uppväxt?

Om allt detta gjordes i Frejas namn, skulle du ha något att säga om det? Eller skulle du hålla tyst, bara för att du inte trodde på Freja?

Trosuppfattningar påverkar våra handlingar och handlingar har konsekvenser för oss människor och för samhället i sin helhet. För många kristna är religionen inte bara något privat. Det finns de som vill tvinga andra att hedra deras ritualer och ideal; kristna som vill att mina rättigheter ska tas ifrån mig, till exempel genom att förbjuda homosexualitet eller att staten ska kontrollera min kropp och min reproduktion. Detta påverkar inte bara mig, utan miljontals kvinnor och queer-personer.

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat.

Jag kan inte låta bli att observera dubbelstandarden; en stor del av den kristna identiteten baseras på att dela evangeliet med andra och att vara stolt och högljudd om vilka man är och vad man tror på. Från de första barndomsåren blev jag som kristen upplärd att sprida det kristna ljuset för världen; vi snackar missionsresor, skyltar, posters, dörrknackning, Facebook-inlägg, och så vidare. Jag skulle utnyttja alla möjligheter för att exponera kristendomen för allmänheten.

Därför blir det väldigt märkligt när vissa kristna anser att ateister borde hålla sina åsikter för sig själva. Att de upplever det som djupt kränkande så fort en ateist publicerar något – även det mest fredliga och diplomatiska budskapet om våra värderingar. Att de känner förvirring och/eller ilska över faktumen att jag till exempel pratar om ateism på min blogg. Yttrandefrihet och religionsfrihet ska ju gälla för alla.

Idén om gudar intresserar mig helt enkelt också – precis som det gjorde för Epikuros, som levde århundraden före Jesus. När jag till exempel ger kristendomen intern kritik, går jag in med premissen om att det finns en gud. Även om jag inte tror på gud, kan jag alltså diskutera hypotetiska modeller och träda in i andras tankevärldar. Jag har inget problem med det, då jag är en person som kan tänka abstrakt. Om man måste tro på något för att kunna kritisera det, då tar ju diskussionen slut.

Jag tror att gud finns som ett socialt fenomen, men inte i verkligheten bortom vår föreställning om gud. Jag pratar inte om gud för jag vet att han existerar. Jag pratar om gud eftersom jag vet att människor existerar.


Fler blogginlägg:

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Vill ateister bara synda?

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Bifobi och fördomar om bisexuella

Vill bisexuella bara ha uppmärksamhet? Upplever vi inte diskriminering? Är vi förvirrade, promiskuösa eller ”sexiga”? I det här inlägget adresserar jag några av de vanligaste fördomarna om bisexualitet.

Det är bara en fas

Bisexualitet missförstås ofta som en fas eller ett förvirrat tillstånd. Våra stackars hjärnor har vi blivit manipulerade av ”the gay agenda”. Myten om ”förvirrade bisexuella” infantilisera och ogiltigförklarar vår identitet, som vi inte är vuxna och självmedvetna människor, utan att vi har blivit manipulerade och hjärntvättade. 

Det förväntas att vi ska komma ut som ”riktigt” heterosexuella eller homosexuella vid ett senare tillfälle. Vi uppmanas ofta att välja ett kön. När vi som bisexuella har en partner anses vi nu vara heterosexuella eller homosexuella, och inte längre bisexuella. Men en persons sexuella läggning ändras inte utifrån könet på den personen de dejtar.

Vi följer en trend


Vi är trendiga tonåringar som vill tillhöra en subkultur – förr var vi punkare och metal-heads, idag är vi bisexuella. Men punkare och metal-heads existerar fortfarande. Man kan vara bi och punkare. Att vara bisexuell är inte coolt eller trendigt – det är neutralt. Människors sexuella läggning och könsidentitet är inte något som man kan övertyga andra att ändra. Det är inte ett modeval som man kan kopiera. Det avgörs av komplexa biologiska faktorer och man föds med det. KÄLLAKÄLLA och KÄLLA.

Vi vill bara ha uppmärksamhet

Bisexuella anses komma ut bara för att få uppmärksamhet – framförallt bisexuella kvinnor – eftersom media sexualiserar och objektifierar oss. Som om min bisexualitet inte skulle vara en djupt integrerad del av mig, min kropp, min person och min humanitet – utan bara en ”etikett” jag tagit för att vara intressant. Som om jag inte var orolig för exakt de här fördomarna när jag kom ut; en oro för att människor inte skulle ta mig på allvar, utan tro att jag bara vill ha uppmärksamhet.

Vi är homosexuella i garderoben

Det inte anses vara lika ”sexigt” med relationer mellan två män, utan snarare omanligt och perverst. Därför möter bisexuella män ofta andra typer av fördomar än bisexuella kvinnor. Bisexuella män har svårare för att komma ut på grund av samhällets nedgraderande syn på queera män. Om de väl kommer ut, möter de fördomar om att de egentligen är homosexuella som inte vågar erkänna det. Det här stämmer självklart inte – bisexualitet är en legitim läggning separat från homosexualitet.

Vi är promiskuösa

Vi anses vara promiskuösa och ligga runt med allt och alla – bara för att vi är bisexuella. Men att vara bisexuell betyder inte att vi tänder på alla människor och det säger absolut ingenting om våra sexliv. Man kan leva i samma monogama relation hela sitt liv och vara bisexuell. Man kan leva i celibat och vara bisexuell. (OBS: det är absolut ingenting fel i sig att vara promiskuös).

Vi sexualiseras och objektifieras

Tyvärr hypersexualiseras och objektifieras bisexuella ofta i media, med straighta mäns ögon i åtanke. Det klassiska scenariot är att två kvinnor har en fysisk eller sexuell kontakt. Dessa kvinnliga karaktärer belönas genom att få manlig uppmärksamhet. Kvinnorna blir sällan ett par i slutet, utan deras kontakt var bara till för mannens skull.

Att behandla bisexualitet som en sexig föreställning avsedd för en publik, snarare än en legitim sexuell läggning, upprätthåller skadliga stereotyper om bisexuella. Vi finns inte till för mäns underhållning och fantasier om trekanter.

Vi räknas inte som ”riktiga” bisexuella

Om vi inte har haft sex med en person av samma kön räknas vi inte som ”riktiga” bisexuella. Detta reducerar våra identitet till endast vår sexuella historia. Eftersom bisexualitet är en orientering, omfattar den mer än våra sexuella erfarenheter eller nuvarande sexuella attraktioner. Det handlar om vår mentalitet, våra känslor och vår identitet. Precis som att man kan vara straight eller gay utan att någonsin har kysst någon, så kan man vara bi utan att någonsin ha kysst någon.

Vi upplever inte diskriminering eller fobi

Det är viktigt att komma ihåg att även bisexuella människor påverkas av bifobi och homofobi. Vi upplever dessutom fördomar från två håll – både i HBTQI-gemenskapen och hos heterosexuella. Även om bisexualitet har ingått i HBT-initialismen sedan 1990-talet, kvarstår missförstånd och stereotyper om bisexualitet fortfarande i HBTQI-gemenskapen. Vi passar inte in någonstans, eftersom vi inte är tillräckligt queera och inte tillräckligt straighta.

Jag har fått höra att min tid i kyrkan måste ha varit ”lättare” som bisexuell än homosexuell. Den här fördomen ogiltigförklarar bisexuella personers lidande. Jag fick fortfarande höra i kyrkan att jag var en syndare likställd med mördare, nekrofiler och pedofiler, och att min läggning var en smutsig sjukdom. Ovanpå de psykiska övergreppen så existerade jag inte ens, eftersom bisexuella inte nämndes i religiösa sammanhang och religiösa ledare knappt kände till begreppet. Jag var en smutsig syndare, samtidigt som jag inte ens fanns. Det här är ett exempel på bi-radering.

Det finns en underton av skepticism i vår kultur mot bisexualitet, som om det skulle vara mindre verkligt än att vara gay eller straight. Att ogiltigförklara den bisexuella etiketten och gemenskapen kallas bi-radering. I vissa fall är detta avsiktligt och förankrat i explicit bifobi, i andra fall är bi-radering oavsiktlig. I båda fallen ignoreras bisexualitet.

Vi kan ”passera” som heterosexuella

Vissa homosexuella människor blir arga på bisexuella personers förmåga att ”passera” som straighta, om vi har en partner av ett annat kön. Vi anses vara privilegierade, eftersom vi kan hålla oss till partners av ett annat kön och aldrig behöva komma ut.

Människor attribuerar alltså ”privilegiet att passera som straighta” på bisexuella – den grupp inom queer-gemenskapen som tenderar att raderas mest. Men vilka fler har i så fall ”privilegiet att passera som straighta”? Människor som är homosexuella men som inte har kommit ut än.

I mitt liv har jag bara dejtat personer av ett annat kön – dels för att jag inte har vågat komma ut tidigare, dels för att det är enklare i samhället vi lever i. Jag känner en stor sorg över de åren jag har förlorat i garderoben. över de förälskelser jag har haft i personer av samma kön som aldrig fick en chans. Att förtrycka delar av mig själv var som att leva som en skugga.

Statistikt sett är det större sannolikhet att en bisexuell personer blir tillsammans med någon av ett annat kön. Till exempel: som bisexuell kvinna är det ungefär 5 procent av de kvinnor jag möter som har potentialen att finna mig attraktiv. Medans 95 procent av männen jag möter har potentialen att finna mig attraktiv. (Baserat på antalet queerpersoner hos befolkningen.)

Privilegiet att befinna sig i garderoben existerar inte. Det är inte ett privilegium att tvingas dölja en sanning om sig själv, att tvingas förtrycka sitt rätta jag och missa potentiella relationer i sitt liv, på grund av socialt stigma. Det är diskriminering och förtryck per definition.

Detta är varför det både är kränkande och osant att prata om bisexuellt privilegium.


Vi är 50% attraherade av män och 50% attraherade av kvinnor

Bisexualitet betyder inte att vi är hälften homosexuella och hälften heterosexuella. Vi är hundra procent bisexuella. Vi har potential att attraheras – romantiskt och/eller sexuellt – till människor av mer än ett kön, inte nödvändigtvis samtidigt, inte nödvändigtvis på samma sätt, och inte nödvändigtvis i samma grad. Vi som identifierar oss som bisexuella har en mångfald av olika erfarenheter relaterade till vår läggning.

Vi kan inte vara trogna i monogama relationer

Bisexuella anses ha en oförmåga att vara nöjda om vi inte är tillsammans med både manliga och kvinnliga partners samtidigt. Men vi är varken mer eller mindre trogna än icke-bisexuella. Vi kräver inte fler partners bara för att vi har potentialen att attraheras av mer än ett kön.


Det är så tröttsamt att människor konstant måste hitta på anledningar till varför någon är queer. Antingen så är vi perversa, eller så har vi blivit manipulerade, eller så är vi förvirrade. Ingen av dessa stereotyper mot bisexuella personer är statistiskt korrekta. Bisexuella människor är inte per definition mer förvirrade, uppmärksamhessökande, promiskuösa eller icke-monogama – det är nonsens och desperata ursäkter för att ignorera vad queera personer faktiskt är.

Upprätthållandet av ovanstående stereotyper kallas bifobi – en aversion mot bisexualitet och bisexuella människor, baserat på negativa stereotyper eller irrationell rädsla. Den fortsatta existensen av bifobi och bi-radering har en förödande effekt på den mentala hälsan hos dem som identifierar sig som bisexuella. Bisexuella människor har fyra gånger större risk att begå självmord än homosexuella vuxna. Bisexuella kvinnor löper också större risk för depression och ångest. På grund av stigma kring etiketten är det många bisexuella som inte vågar komma ut och vara ärliga med sina vårdgivare, vilket minskar deras chanser att få rätt hjälp. KÄLLA.


The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

Homofobi inom kristendomen – ”Jag älskar HBTQI-personer, men…”

domen

VIKTIGT:
Det här handlar inte om alla kristna – det finns många fantastiska kristna som stöttar hbtqi-personers rättigheter.


Idag vågar inte många kristna ledare prata om hbtqi-frågor, vilket jag tycker är ett stort svek mot hbtqi-personerna i deras samfund. Det är inte trivial fråga som man bara kan sopa under mattan och hoppas att folk glömmer bort. Det handlar om liv och död.

Folkhälsomyndigheten säger såhär:

Unga personer som identifierar sig som homo-, bi-, transsexuella och queer (hbtq) gör fler självmordsförsök än unga som identifierar sig som heterosexuella. Det är därför viktigt att inkludera hbtq-perspektivet i det förebyggande arbetet och i stödinsatser för unga.

Tystnaden säger väldigt mycket om var en kristen ledare står. Det är enkelt att säga att man stöttar hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Det är bara om man håller en annan position som det finns risk för kontroverser. Det är bara då man behöver vara rädd för att yttra sig i frågan. Den här typen av feghet provocerar mig oerhört mycket; om du är emot jämlikhet och mänskliga rättigheter – stå för det.

Mänskliga rättigheter gäller till exempel rätten till liv, rätten att inte utsättas för tortyr som konverteringsterapi, rätten att tillgodose grundläggande behov och en tillfredsställande levnadsstandard vilket inkluderar rätten att ha relationer och familjer, rätten till likhet inför lagen, rätten till högsta uppnåeliga hälsa vilket inkluderar sjukvård och medicinska könskorringar, rätten till organisations- och demonstrationsfrihet som Pride och givetvis rätten till icke-diskriminering (orättvis behandling av olika slag, där någon gör åtskillnad mellan olika människor). Såhär skriver riksdagen:

Den svenska regeringen anser självklart att förtryck, diskriminering eller bestraffning på grund av en persons sexuella läggning strider mot de mänskliga rättigheterna.

Många kristna som faktiskt uttalar sig uppvisar en förtäckt homofobi, bifobi och transfobi. Det kan låta ungefär såhär: ”Jag är inte en homofob. Jag älskar hbtqi-personer och jag har vänner som kämpat med samkönad attraktion. Alla är välkomna till vår kyrka. Gud tycker att alla är lika mycket värda. Men… alla livsstilar är inte hälsosamma för människor. Det är kanske inte ett val, men du väljer ju ändå din livsstil. Bibeln är tydlig med att homosexualitet är en synd. Vi är alla syndare. Genom Kristus kan vi få förlåtelse för våra synder, lämna vårt gamla liv bakom oss och bli pånyttfödda som rena och rättfärdiga människor. Hbtq-personer har också den möjligheten.”

Den här typen av retorik låter kanske oskyldig. Men för mig som är queer – och som om förstår bigotteri mot queer-personer – så är det djupt problematiskt.

Homofobi, bifobi och transfobi betyder inte hat

I samma andetag som någon säger att de älskar queer-personer så uttalar de homofobiska, bifobiska och transfobiska argument. ”Alla människor är lika värda, men…” Homo/bi/transfobi handlar inte bara om att vara elak. Artig fobi kan vara lika farligt och ha enorma politiska konsekvenser. Jämför med det här uttalandet: ”Jag är inte rasist. Jag hatar inte invandrare. Men att mörkhyade människor gifter sig med ljushyade är tyvärr en synd i guds ögon. PK-samhället har gått för långt.”

Många människor märker inte den här typen av förtäckt queer-fobi, eftersom många människors förståelse av homofober, bifober och transfober är väldigt begränsad. Man ser det bara som ondskefullt hat eller extrema våldshandlingar. Man förväntar sig någon som Donald Trump eller nazister. Problemet är att nazisterna inte bara hatade för hatets skull, utan de trodde att de behövde skydda tyskt blod och land mot marxism, bolsjevism och judisk smitta. De trodde att de gjorde rätt sak. De hade sin egen interna logik, offermentalitet och självrättfärdighet.

När man reducerar homofobi, bifobi och transfobi till en karikatyr av rent hat, glömmer vi att det är ett djupt mänskligt problem. Fobi är inte bara hat och våldshandlingar – det är mycket mer komplicerat än så. I den verkliga världen är de farligaste queer-foberna högst sofistikerade och intellektuella människor. Ytligt slagkraftiga och övertygande narrativ sprids, men som under ytan saknar logiska och faktabaserade grunder. Narrativ fyllda med osanna halmdockor; ”Man får inte längre säga att biologiskt kön existerar. Nu kan man tydligen identifiera sig som en katt eller en kaktus. Woke-ideologin har gått för långt.” Dessa narrativ leder i längden till hat och extrema handlingar.

Visst, det finns fortfarande människor som säger att homosexuella sprider AIDS, att de förstör kärnfamiljen och rekryterar barn, och att de är syndiga styggelser likvärdiga med pedofiler. Det finns dem som säger att transpersoner är förövare som är ute efter att förgripa sig på kvinnor på offentliga toaletter. Men idag är det mycket vanligare att man hör: ”Självklart älskar jag hbtqi-personer. Men jag tycker att aktivismen har gått lite för långt. Jag vill inte att hbtqi-ideologin ska uppmuntras i skolan för våra barn – det är en attack på deras religionsfrihet.”

Förtäckt homo/bi/transfobi uttrycker samma fördomar, men man använder en annan ton. Det manifesterar sig i oro, försvarsreaktioner och offermentalitet. ”Aktivister har en gay-agenda, vi måste behålla lag och ordning, kristna förlorar sin yttrandefrihet, politisk korrekthet har gått för långt. Vi måste försvara våra barn, försvara äktenskapet, kärnfamiljen, våra kristna värderingar och traditioner.”

Det man verkligen är emot är jämställdhet. Man reagerar med en instinktiv fientlighet mot alla former av förändring. Queer-fobi betyder en rädsla för likhet, att man tycker att det är fel med samkönade relationer eller könskorrigeringar, och att hbtqi-personer inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella och cis-personer.

Fina ord utan handling

Ärligt talat så bryr mig inte ett dugg om kristna älskar mig eller inte. Fina ord betyder ingenting utan handling. Det som faktiskt spelar någon roll är om de är allierade i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, eller om de aktivt vill begränsa vår frihet och våra liv. Man kan inte säga att alla människor är lika mycket värda, utan att samtidigt tycka att alla människor är värda samma rättigheter.

Jag vill inte ha kärlek från främlingar. Jag vill att hbtqi-personer ska befrias från den stigma och diskriminering som historiskt har begränsat oss från att bli likvärdiga medlemmar av samhället. Ett grundläggande första steg är att sluta se homosexualitet som en synd, som riskerar att degenerera det övriga samhället.

Bara en ”livsstil”

”Du väljer ju din livsstil, dina kläder och din partner.” Det här är ett språk som homo/bi/transfober ofta använder. Man trivialiserar vad det innebär att vara queer genom att referera till det som ”sexuella preferenser” eller en ”livsstil” eller ”vad man gör i sovrummet”.  Man byter ut människorna man attackerar till abstrakta koncept.

Att vara queer är inte bara något som sker i sovrummet, eller en kostym man tar på sig. Det är så mycket mer än så. Det handlar om min identitet, min humanitet, hela mitt jag. Det följer med mig utanför sovrummet – jag kan inte separera min bisexualitet från mig. Det är en väsentlig byggsten av det som utgör mig som person. Jag vet att många transpersoner beskriver det på ett liknande sätt. Att avfärda det som en ”livsstil” är queer-fobiskt.

Helvetet

Många kristna menar att de försöker rädda hbtqi-personer från helvetet. Problemet är att ingen vet vilka som hamnar där eller om helvetet finns över huvud taget – inte ens kristna kan komma överens om frågan. Vad vi däremot vet, är att hbtqi-personer skadas av diskriminering och segregering. Till exempel genom att bli kallade för syndare, att bli jämförda med pedofiler, att tvingas leva i celibat för att vara ”goda” kristna, eller att förnekas sjukvård för könsdysfori. Vi vet att hbtqi-personer drivs till självmord av samhällets homofobi, bifobi och transfobi. Vi vet att queer-fobiska narrativ leder till hatbrott mot hbtq-personer.

Filosofen Bertrand Russel sa:

När man handlar enligt en hypotes som man vet är oviss, bör man handla så att resultatet inte blir skadligt om hypotesen är oriktig. En osäker hypotes kan inte rättfärdiga en tvärsäker handling, om ett stort ont är lika säkert enligt den motsatta hypotesen.

Det är alltså inte rationellt eller godtagbart att påtvinga människorna något säkert ont i nuet, för att uppnå ett osäkert gott i framtiden.

Du kan skylla på att det är ”sanningen”, att det är guds bud och inte dina bud, att du försöker rädda människor från helvetet, att det är menat som kärlek. Men det tar inte bort faktumet att du skadar människor. Du slipper inte ansvar, bara för att de står i en helig bok.

Slutsats

Såhär förtäcker många religiösa sin homofobi, bifobi och transfobi idag. Man använder fina ord och pratar om ”kärlek”, samtidigt som man diskriminerar minoriteter och sprider fördomar. Man handplockar verser ur religiösa skrifter för att stödja sin egen fobi. Faktum är att så många religiösa människor är goda, inkluderande och progressiva. Jag har många fantastiska religiösa vänner som allierar sig i kampen mot lika rättigheter. Sluta använda religion som en ursäkt för intolerans, trångsynthet och bigotteri.

The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Kreativitet handlar om hårt arbete

Många tror att kreativitet är en mystiskt och magiskt egenskap som vissa människor har och andra inte. Många säger att de önskar att de hade mer inspiration och fantasi. Många ger upp första gången de provar något nytt, om det inte blir helt perfekt.

Sanningen är att kreativitet inte är en magisk förmåga som vissa människor föds med; kreativitet handlar om hårt arbete. Oavsett vilket område du håller på med – vävning, dans, keramik, musik – så är det en muskel du måste träna varje dag. Det är ett hantverk med tekniker, metoder och verktyg som du måste lära dig att använda korrekt. De flesta förstår att man inte kan laga en bilmotor eller bygga ett hus perfekt försöka gången, utan förkunskap eller övning. Det fungerar precis likadant med kreativa områden.

Jag har många kreativa intressen: skrivande, måleri, musik och smyckestillverkning (kika gärna in på min Etsy-shop!). Jag har övat på alla dessa konstformer dagligen sedan femårsåldern. Idag har jag alltså 20 år och ca 8000 timmar av övning bakom mig. Den här bloggen har jag arbetat med i sex år, och jag har skrivit totalt 312 inlägg. Många inser inte hur många timmar av övning som ligger bakom de färdiga resultaten.

Jag har inte mer fantasi eller inspiration än någon annan – jag har tillräckligt med beslutsamhet och uthållighet för att öva och färdigställa projekt i stunder när jag hellre skulle titta på Netflix. Jag har inte mer tid än någon annan – jag är heltidssjukskriven och minst tio timmar av mina dagar går till rehab, behandling, arbetsträning, vårdbesök och nödvändig vila vid kroniska nervsmärtor som kräver morfinbehandling. Om jag hade den fysiska förmågan att arbeta på kreativa projekt under dagarna, då skulle jag inte vara sjukskriven. Jag tar tillvara på de små tidsluckorna tidigt om mornarna och sent på kvällarna, när de flesta tittar på TV eller skrollar på mobilen.

Om du vill göra något kreativt måste du bli bekväm med det obekväma, för det dyker alltid upp problem, utmaningar, bakslag och misstag. Du arbetar aldrig med ett rent vitt papper. De framgångsrika konstnärerna du ser omkring dig har jobbat hårt för att komma dit de är, tagit vara på sin tid och fortsatt att kämpa genom misstagen. Ge inte upp!