
Nyligen sa en kristen person i min närhet detta till mig: ”Om alla var homosexuella skulle mänskligheten dö ut.”
Om alla adopterade skulle mänskligheten också dö ut. Om alla levde som nunnor i celibat skulle mänskligheten också dö ut. Om alla jobbade som pastorer skulle vi inte ha några läkare, lärare, poliser eller andra nödvändiga yrkesgrupper och samhället skulle kollapsa. Om alla jobbade som läkare skulle samhället kollapsa. Om alla flyttade till Norge skulle samhället kollapsa.
Betyder detta att det är fel att adoptera, leva som nunna, jobba som pastor eller läkare, eller flytta till Norge? Nej. Det här är så dumt att jag knappt finner några ord.
Ja, man kan skratta åt dumheten. Men som queer gör det ont att höra sådana kommentarer på regelbunden basis. Framförallt från människor som jag trodde stod bakom mänskliga rättigheter. Det gör ont att se människors sanna sida komma fram; ”argument” som dessa visar att man ser queer-personer som ett hot. Att man tror att jag bär på någon slags ”smitta” som kan förgöra mänskligheten.

Vi skulle fortfarande ha provrörsbefruktning, även om alla människor blev homosexuella. Mänskligheten skulle alltså inte dö ut. Homofober kan sluta oroa sig. Jag begriper inte varför tanken på en värld med bara homosexuella är så hemsk? Vad är det med mig som är så skrämmande och avskyvärt?
Jag vill poängtera att detta synsätt absolut inte gäller för alla kristna. Jag har många underbara kristna vänner som kämpar för HBTQI-personers rättigheter (tips: organisationen EKHO). Det är bara en del av kristenheten som argumenterar såhär – fundamentalistiska, dogmatiska, konservativa och homofobiska kristna. Det är människor som kämpar för att upprätthålla en urgammal hederskultur och som använder Bibeln för att rättfärdiga sin egen avskyvärda människosyn.